I have to be free

Jobbigt och tungt uppvaknande på terapin idag. Jag är på väg att krascha och allt jag orkar göra är att gråta, spela hjärndöda spel och lyssna på Sarah Brightman.

Read more...

God morgon fanskap ♥

Är nyduschad och påklädd och skall snart ta ut hundarna en sväng. Det blev ingen träning, var alldeles för trött för det.

Dagens planer:

• Individualterapi klockan 13.30
• Handla

Skall också försöka mig på att plocka undan lite här hemma. Försöker göra lite varje dag, men det känns som att det inte blir någon större skillnad. Jeje. Skall spela lite solitaire nu innan det är dags att ta ut älsklingskräken ♥

Read more...

babbel babbel

Sitter med ansiktsmask på (honung och äggvita, hade tyvärr ingen citron) och har nyss peelat ansiktet (honung och socker). Det är de absolut bästa grejerna för min hud har jag märkt. Huden blir helt fantastiskt len efteråt.

Tvingar mig själv att göra mig i ordning för natten. Då får jag för mig att det blir lättare att komma upp imorgon och ha en bra dag. Planerar just nu att gå upp vid åtta, sedan dricka kaffe och läsa bloggar och sånt till halv nio, nio. Efter det träningen och sen dusch innan jag tar ut hundarna. Jag behöver verkligen de där rutinerna. Så håll tummarna för mig eller nåt.

Read more...

Planer för veckan:

• Äta frukost, lunch & middag varenda förbannade dag.
• Inte dricka alkohol (kommer gå åt helvete eftersom det finns en hel del öl i kylen och jag kan inte låta öl vara ifred om det finns i min närhet)
• Börja träna igen
• Se till att det inte blir för stökigt hemma
• Ta myspromenader med hundarna

FUCKETYFUCK!

Read more...

DBT-tankar

Jag vill bli full, fast egentligen inte. Sitter fortfarande i soffan. Kiba ligger bredvid mig och jag påminns återigen om varför jag lever. Just nu känns det mest som att jag vill ge upp allting. Speciellt DBT. Jag tog mig inte dit i måndags för att jag blödde som ett aber ur röven och i fredags var jag så fucked up för att jag skulle till Karlskoga att jag inte kunde ta mig dit. Därför känner jag mig ovärdig min plats. Det finns så många andra där ute som säkert förtjänar min plats mycket bättre än vad jag gör.

På onsdag skall de komma nya till ft-gruppen. Jag vet inte hur många. Det var tal om fyra stycken, men jag tror inte att alla de skulle komma på samma gång. Samtidigt som det känns skönt med nykomlingar, sådana som är lika långt bak som jag och säkert misslyckas mer än lyckas, känns det också jobbigt. Jag trivs så bra med den gruppen jag går i och nu när det kommer nya får jag för mig att det bara kommer bli skit. Att jag kommer känna mig ännu mer utanför än vad jag redan gör. Dessutom är jag rädd för att någon av dem skall vara någon jag känner. Det vore riktigt hemskt.

Read more...

Ångestfylld dag

Sitter i soffan med Sofias dator i knäet. Malin är på väg härifrån och hon och Sofia står och småtjaffsar i hallen och fnissar. Har tänt mysbelysning här hemma. Vad som helst för att må bättre. Försöker distrahera mig själv, men det går inte så bra. Kan mest bara tänka på att köket ser ut som ett helvete redan och jag som städade så fint där i torsdags. Och obehaget växer och växer som en jävla maskros. Bajskaka är vad det är.

Read more...

Overklighetskänslor och ångest

Gårdagen blev inte alls som planerad. Bussresan var ett helvete - som väntat - och självfallet var det fullt på bussen så jag tvingades sitta bredvid någon okänd. Läste en stund, men det gick inte så bra, det där med koncentrationen ni vet. Ångesten var hög som fan redan när jag stängde in hundarna i buren och gick hemifrån. Det kändes hemskt att vara ifrån dem och att sen åka bussen till Karlskoga... det kändes som att jag var tillbaka fem år i tiden och på väg till R för att spendera helgen med han och hans familj. Den där känslan av instängdhet...

Sofias mamma hämtade oss vid busstationen och vi åkte och handlade. Massor med folk överallt. Jag kunde inte stå still så jag vandrade omkring för mig själv, helt borta i skallen. Och stå i kassan med stirrande människor överallt... det är ett under att jag inte flippade.

Sedan hämtade vi upp Sofias mormor och åkte hem till hennes föräldrar. Då började jag lugna ned mig lite, men sen när Sofias bror, fru och barn kom började ångesten och paniken märkas av igen. Drack en öl och kände mig som världens missfoster som var tvungen att dricka alkohol för att överleva medan ingen annan gjorde det. Satt en stund i Soffan med sötnoshunden Theo och Sofia försvann ett tag. Det gick bra eftersom Theo fanns där med mig, men det kändes ändå jobbigt.

Och sen ta mat och Sofia försvann länge och lämnade mig själv i köket med alla de andra. Då ville jag verkligen strypa henne. Irrande blick och pillande händer. Skräckslagen. Maten var jättegod, men jag kunde knappt tugga. Kroppen var ryckig och jag hävde öl och såg ned i bordet. Så ringde Sofias mobil och jag visste på en gång att det var någonting med hundarna. Kiba var helt förstörd när mina föräldrar kom för att hämta dem. Han kutade in i badrummet och gömde sig under badkaret för att sedan gömma sig under soffan. Han släpade med sig bakbenen när han tog sig fram och mina föräldrar har aldrig tidigare sett honom så förstörd. Så drog pappa fram Kiba från soffan och såg då hur kisset rann om hans ben. Då ringde de till mig. Jag sa att jag ville åka hem. Glöm att jag skulle kunna koppla av och ha en trevlig kväll när Kiba mådde så dåligt.

Sofia och jag gick ut med Ruff och Theo och jag ringde Bennie (ringde!!) Frågade om hon ville komma hit så att jag skulle slippa vara själv. Dessutom skulle Sofia inte gå med på att stanna kvar hos sina föräldrar om hon visste att jag var ensam hemma. Speciellt inte när jag mått så dåligt som jag gjort den senaste tiden. Bennie sade ja.

När vi kommit in med hundarna igen ringde pappa och sade att han var framme, så jag tog med mig mina saker och ölen och Sofia följde mig till bilen. Hela resan hem satt jag och tänkte på Kiba och kände skulden. Min stackars lilla älskling.

Vi hämtade upp Bennie och väl hemma gosade jag sönder hundarna. Bennie och jag hade en myskväll. Plockade fram elljusstakar och fixade lite mys här hemma och sedan såg vi på senaste Potter-filmen och åt kladdkaka. Förutom att Kami hela tiden gick fram till dörren och skällde (längtan efter Sofia ni vet) så var det en bra kväll som avslutades med lite kortspel innan vi somnade.

Read more...

jndpknqafn!!

Åfyfan. Skall snart gå iväg till bussen. Skall åka till Karlskoga med Sofia och sova kvar där. Jag är riktigt jävla rädd.

Read more...

Åt helvete

Jag mår åt helvete, men har hållt mig från självdestruktiva handlingar. Lyssnar på NIN högt som fan. Det funkar en hel del.

Read more...

Sitting on a cornflake

Verkligen segstartad dag. Somnade i soffan innan Days började. Sofia väckte mig med macka och kaffe och efter avsnittet var vi inte vakna länge innan vi gick och lade oss i sängen och sov till två. Nu är hon iväg på någon såndär grej igen som hon går på för att hon är arbetslös och jag sitter här med hundarna och häver i mig vatten.

Igår kväll när jag satt i köket och rökte och läste i Patricia Telescos bok The Witch´s Book of Wisdom kom det ett stycke om mindfulness. Ett tecken? Kanske. Sedan idag när jag läste i Jacqueline Winspears bok Med lätta bevis stod det om acceptans och vikten av acceptans för att kunna gå vidare. Tecken? Två saker två dagar i rad som rör det jag lär mig i DBT. Det känns sannerligen som ett tecken.

Read more...

del 14

Blir jag kär i tjejer?

Sommarlov i Kroatien. Mamma och pappa hade precis märkt mina

skärsår. Av någon anledning hade jag gått med på att tona ned min

klädstil medan vi var utomlands, för deras skull. Gömde mig i litteraturen.

Det var i slutet av sista vårterminen i högstadiet som jag första gången gjorde illa mig själv med flit. Det enda jag hade till hands var en vit platskniv med små vassa piggar. Jag drog den fram och tillbaka över huden för att lyckas få fram blod och stilla smärtan inombords. Aldrig har en självskada gjort så ont som då. Idag förstår jag inte hur jag klarade av att såga mig själv i armen på det där viset, men jag antar att ångesten inte har några gränser.

Emilia upptäckte såren redan nästa dag när klassen var och besökte ett krematorium, ironiskt nog jobbade vi om döden i samhällskunskapen. Hon sade att hon började oroa sig för mig, men den oron gav jag inte mycket för. Emilia var nu tillsammans med en kille i klassen som Andrea trånat efter i två tre år och innan det var hon tillsammans med en kille som hon några dagar innan hon blev tillsammans med, uppmanat mig att stöta på. Att hon brydde sig om någon annan än sig själv kunde jag helt enkelt inte köpa, även om jag idag ser det på ett annat sätt.

Under rasterna i skolan överlevde jag med hjälp av musik - eller snarare med hjälp av Marilyn Manson. Jag gick ständigt runt med min omoderna freestyle och tog chansen att lyssna så fort den uppenbarade sig. Emilia blev ofta arg för att jag inte deltog i samtalen hon hade med Christina och Andrea, men jag bara fortsatte lyssna. Kanske hände det att jag någon gång bet ifrån, men det vet jag inte säkert.

Jag hade även kommit till insikt gällande det där med att passa in. Jag gav blanka fan i det eftersom det ändå aldrig lyckades. Det spelade ingen roll hur jag såg ut och hur jag klädde mig - jag var fortfarande en pusselbit som hörde till ett helt annat pussel än det min omgivning tillhörde. Jag började klä mig i svart och sminka mig mer och mer, någonting mina föräldrar hade svårt att tolerera. Pappa försökte ofta förbjuda mig att sminka på vissa sätt och i början funkade det. Jag var konflikträdd och ville inte ställa till bråk, men någongång under gymnasiet slutade jag lyssna till alla hans förbud. Jag fann min tröst och tillhörighet i sminket, kläderna och musiken.

Kroatien. Samma resa som ovan.

Via internet hade jag under våren fått kontakt med en tjej - Emelie. Visserligen hade hon samma namn som min gamla lågstadiebästis, men det var också den enda likheten. Emelie var några år yngre än jag och bodde i Småland. Hon skulle komma att förändra mitt liv ganska mycket.

Skolavslutningen i nian hade jag längtat efter sedan någon gång i sjuan. Medan vissa klasskamrater grät när de tog farväl av lärare och vänner kände jag en enorm lättnad och glädje. Visst var jag nervös inför att börja gymnasiet, men det kunde ändå inte vara lika hemskt som högstadiet. Dessutom hade jag fått ett tre veckors sommarjobb inom hemtjänsten som uppehöll en hel del av min nervositet.

Söndag 17 juni 2001:

Jävla pappa!

Nu har han börjat gnälla över hur jag ser ut igen. Han säger att jag ser ut som Manson, och att jag inte får se ut så. Jag får inte färga håret svart igen. Men det tänker jag iaf göra. Han fattar juh inte att jag mår dåligt när han gör som han gör mot mej. 

Fan... jag klarar snart inte av att bo här längre. Min familj tar kol på mej. Fattar dom inte att jag blir värre när dom försöker hindra mej från att vara mej själv? 

Life sucks!

Fredag 22a juni 2001:

Hjälp mej!

Fan, asså jag klarar snart inte av att leva längre. Allt blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går.

Jag... fan... jag vill dö. Jag är så jävla ensam... inte en jävel som bryr sej om mej. Det är iaf ingen som visar att den bryr sej om mej och tycker om mej. Fan! Åt helvete med alls. Om det finns ett helvete kommer jag att komma dit för att jag är som jag är. Fan, jag är juh bara mej själv, jag önskar att jag var som alla andra. Ingen orkar med mej. Ge mej tabletter, och jag tar livet av mej.

Jag är inte bra på nånting. Jag kan inte ett skit. Alla bara gnäller på mej. Fan! Åt helvete med mig! Varför skulle jag födas? Alla skämms juh ändå för mej. Konrad skämms för mej. Mamma också, men framför allt pappa.

Jag är så jävla ful, och tjock, och äcklig och dum i huvet. Jag håller på att förlora alla mina "vänner."

Jag vill dö, mer än nånsin tror jag.

Torsdag 28 juni 2001

Kära Dagboken!

Imorr'n ere sista dagen på jobbet. Det känns både skönt och tråkit. 

På måndag kommer Ems hit =) Hon får stanna i två nätter för mamma och pappa. Det kommer bli skitkul juh =)

Fredag 29e juni 2001:

Det är nåt konstigt som händer mej. När jag går ut känns det som att nån siktar en pistol mot mej. Det blir bara värre och värre och snart vågar jag inte gå ut längre. 

Söndag 1a juli 2001:

Imorr'n kommer äntligen eMelie. Idag skrev hon en sak t mej på msn. Att hon tror att hon har blivit kär i mej. Jag hoppas att hon inte menar allvar för hennes skull. Jag blir juh lixom inte kär i tjejer... tror jag. Vet inte om jag var kär i Lotta, det var så konstigt alltihop. Hmn...

Read more...

Morgonrutin

Sitter under fläkten i köket & röker & dricker kaffe. Sofia har iväg till sin jobbcoach & har sig. Känner mig ganska svårstardad idag. Sängen lockar som fan, men jag skall allt hålla mig.
God morgon btw.

Read more...

Vad har hänt med mina kvällar?

Har mått relativt bra idag, men så nu på kvällen kommer ångesten & sorgsenheten över mig, precis som de senaste veckorna. Förstår inte vad som hänt. Jag brukade älska kvällar & då speciellt mörka höstkvällar med tända ljus & läsning. Men min koncentration är i botten & läsning blir det nästan ingenting av. Nu skall jag dock försöka vända på negativiteten. Sitter i min läsfåtölj & skall strax dricka glögg och försöka mig på lite läsning. Håll tummarna för mig eller nåt.

Read more...

Blodhöl

Det blev tyvärr ingen terapi idag. Av någon anledning blöder jag ur röven (mycket intressant). Jag var duktig och ringde själv upp K och berättade och nu är jag vääldigt stolt över mig själv, även om det känns kasst att missa terapin. Fick dock en ny tid till fredag så det blir nog bra ändå.

Read more...

Stupidity

Paniken växer. Ligger i sängen och pillar i såren från inatt. Gräver med naglarna och sliter sönder. Ont som fan, ändå vaknar jag inte upp. Just nu tappar jag typ hoppet om mig själv.

Read more...

Trevlig kväll och destruktiva impulser

Jag hade en relativt trevlig kväll igår. Absolut inget fel på sällskapet, snarare på mitt humör. Bennie stannade kvar en natt till och vid sex kom Sandra och hennes kusin Johanna hit. Jag var avvaktande till en början, precis som jag brukar vara. Satt under fläkten och rökte och drack öl och fick en impuls att ta lite sobril. Det blev bara en halva vilket faktiskt är en stor förbättring från hur jag tidigare varit.

Kände mig allmänt utanför och gömde mig hos Bennie tills jag kunde slappna av. Stor del av kvällen dissocierades bort så jag har inte så stor koll på hur kvällen egentligen var, men jag vet att den var kämpig. Jag kände mig triggad av Sandra och Johannas ärr. Inte nya skärsår alltså, utan gamla vitnande ärr. Helt otroligt vad lätt jag blir triggad. Tillslut gick jag in i badrummet och skar mig. Tyckte att jag döljde tecknen på självskadan väldigt bra, men när jag skulle Sofia kom Sofia och lade sig vid mig och sa att jag inte kunde gömma mig. Hon visste att jag skurit mig. Ibland tror jag att hon känner mig alldeles för bra.

Idag har ångesten legat på en dryg tvåa. jag har försökt att distrahera mig själv och det har gått relativt bra. Nu skall jag ta ett bubbelbad med lavendel och tända ljus och läsning och sedan blir det One Tree Hill på teve.

God kväll.

Read more...

Om acceptans

Sitter och läser i den där acceptans-boken av Anna Kåver. Jag har läst den två gånger tidigare. Första gången var jag ungefär arton och min dåvarande psykolog gav mig en lista med böcker att läsa istället för att komma med någon bättre hjälp när jag verkligen bad om hjälp för att jag var rädd för mig själv och vad jag kunde göra. Jag gillade inte boken alls. Det kändes som att allting med mig och mina känslor bara trivialiserades.

Andra gången var för drygt två år sedan då dr Feelgood på psyk tyckte att jag skulle läsa den. Reaktionen var ungefär densamma som gången innan.

Nu när vi arbetar en hel del med acceptans i färdighetsträningen tänkte jag att jag kunde ge den ett nytt försök och visst ser jag boken på ett annorlunda sätt nu. Ett mognare sätt. Det mesta ger mig mycket samtidigt som jag får en känsla av att vara dålig, sämre än andra människor för att jag för det mesta inte klarar av att hantera mina problem på ett bra sätt. Jag förstår hela begreppet med acceptans och tycker att det är skitbra, men samtidigt känns det så... trivialiserande. Eller inte trivialiserande egentligen. Det är någonting annat jag söker efter men jag tycks inte finna ordet. Skall fundera på det ett tag och återkommer nog senare.

Read more...

Ingen ork

Dagen har varit riktigt tuff. Nedstämdheten vill inte riktigt lämna mig och någon koncentration lyckas jag inte finna. Har försökt måla, men bara klarat små stunder i taget. Läsning har bara blivit några sidor. Ork till bloggen har jag inte heller egentligen. Orkar ju inte ens läsa andras bloggar. Förhoppningsvis mår jag åtminstone lite bättre imorgon.

Read more...

Julklappsplanering

Känner mig ganska segstartad idag. Vaknade vid tio då mamma ringde och väckte mig. Det var skönt att få sova ut och förhoppningsvis kommer jag inte vara lika trött idag som jag varit under de senaste dagarna. Idag skall jag försöka ta mig iväg till Rusta och handla penslar så jag kan påbörja lite julklappar jag planerat in. Skulle också behöva ta mig upp på stan och köpa broderitråd, men det känns som överkurs. Vi får se hur det blir med det. Nu skall jag dock rikta in mig på att ta en dusch. Jobbigt.

Read more...

Ingenting tycks fungera

Det har varit en väldigt jobbig dag idag och det är det fortfarande. Senaste tiden har jag känt mig väldigt nedstämd och idag var inget undantag. En halvtimme innan jag skulle åka till färdighetsträningen ringde jag mamma och sade att jag inte klarade det. Jag kunde inte sätta mig på cykeln och ta mig framåt. Energinivån var jättelåg och hela dagen har jag varit yr som fan, även när jag suttit eller legat ned. Mamma hade jätteont i sin arm så jag ville inte fråga om hon kunde skjutsa mig. Först hade jag ringt pappa för att be honom ringa till någon av ft-terapeuterna och även be honom låta bli att säga någonting till mamma, men han svarade inte.

Mamma sade att hon var bättre i armen och skjutsade dig mig och Sofia. Jag satt på huk medan jag rökte och inne i korridoren låg jag och vilade mot Sofia innan jag gick in i salen och bredde ut min överkropp på bordet och halvslumrade.

Terapin pendlade mellan dissociation och närvaro. Jag fick anstränga mig hela tiden för att inte försvinna bort och mot slutet började jag gråta. Berättade att jag känner mig så dum och bortskämd som mår såhär dåligt när jag egentligen har det så bra. En helt idiotisk kommentar och jag märker hur jag dömer mig själv hela tiden och ständigt trycker ned mig, men det är så svårt att låta bli. Jag känner skam och skuld inför hur jag mår och ber Sofia om ursäkt massor med gånger varje dag.

Hemma igen har jag sett till att äta, men känner mig fortfarande lika urlakad och energilös. Jag gjorde hemuppgifterna om acceptans, men lyckades inte acceptera min verklighet, att jag mår som jag mår. Det känns inte okej då så mycket ansvar hamnar på Sofia. Dessutom märker jag ju hur min nedstämdhet påverkar henne negativt.

Jag läste igenom mina papper om stå ut-färdigheter och provade distraktion, självtröst, validering... Ingenting har gjort det bättre. Nu skall jag pröva att ge mig själv ledigt. Jag skall få ta ett bad med någon olja i, tända levande ljus (om jag orkar det) och fortsätta läsa i Amelia. Om inte det heller funkar har jag bra distration senare ikväll då det är Greys på teve.

Ingen kan i alla fall påstå att jag inte kämpar. Inte ens jag själv kan påstå det.

Read more...

Nedlåtande text om psykiskt sjuka

Att vara barn i en familj där någon av föräldrarna är missbrukare eller psykiskt sjuk är att känna sig ensammast i världen. Ingen ska få veta något om den skamfyllda hemligheten.

  Amelia nr 25 2009

Är det bara jag som stör mig på den där textbiten? I mina ögon låter det som att det alltid är hemskt som fan att leva med en förälder som är missbrukare eller psykiskt sjuk. Missbrukare tänker jag inte kommentera, men det där med psykiskt sjuk...

Jag tycker att det är en väldigt nedlåtande text, som att psykiskt sjuka inte borde få vara föräldrar. Jag vet att många barn till psykiskt sjuka har det otroligt jobbigt, men jag är övertygad om att det även finns många som inte har det. En psykisk sjukdom innebär inte automatiskt att omgivningen far illa.

Read more...

Jag kämpar på för fullt

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag får sån kvävande ångest om kvällarna att jag blir rädd för mig själv och för vad jag kommer ta mig till. Igår skadade jag mig själv igen. Lugnet var där först, men efteråt var jag bara slut. I kroppen och sinnet. Huvudet dunkade och allting snurrade. Sofia var lika underbar som vanligt och låg i sängen och höll om mig, rörde vid min ond arm och lugnade ned mig tillräckligt för att kunna somna.

Idag har jag färdighetsträning och det känns... bra. Men svårt. Jag måste dölja armen. Inget stort problem iof. Jobbigare med dissocieringen (heter det så?) Jag vill vara närvarande och förstå vad vi pratar om, inte ständigt borta. Skall dock försöka göra det bästa av situationen.

Read more...

The better of two evils

Okej, nu är det tungt. K har inte ringt. Hon skulle ringa vid tio som var våran överenskommelse (träna bort min telefonfobi). Och så är det meningen att vi skall upp på stan och träffa Siggan som är i Örebro en stund. När Sofia ringde nyss var det massa strul. Hon skulle träffa J också, och de skall ses på ett fik dit jag brukade gå med kinesen. Alltså är det tre svårigheter i det ena, 1 träffa J, 2 fika och 3, vara på ett fik som jag inte varit på sedan jag var där med kines.

Det känns som att jag kommer förlora vad jag än gör. Sofia kommer bli irriterad om jag ballar ur, men jag kan inte det där med fiket och J och så. Kanske Siggan vill träffa oss en liten stund, men det kommer krävas alldeles för mycket energi och ansträning att ta mig upp på stan för att det skall kännas värt att bara träffas en liten stund. Dessutom känner jag återigen det där med att vara i vägen och störa. Bättre då att Sofia åker själv så kan de tre sitta och fika utan en dissocierande Mana som tydligen inte heller idag klarar av att stanna kvar i verkligheten.

Jag vet att jag kommer må skit av att inte följa med, men jag kommer även må skit av att göra det. Bättre då att stanna hemma tillsammans med mina hundar och träna på acceptans och andra stå ut-färdigheter. Jag klarar bara inte av massa komplikationer. Hade varit så mycket bättre om jag fått veta på en gång att det inte bara var Siggan.

Fuck. Ibland föraktar jag verkligen mig själv.

Read more...

del 13

Help needed

Högstadieåren hade till stor del bestått av en enorm identitetskris. Jag visste inte vem jag var eller hur jag ville vara. Mitt sinne sade mig att jag ville klä mig i svart, svart, svart med massor av svart smink och en lång svart skinnrock, men en annan del av mig sade att det bara skulle göra situationen i skolan ännu svårare att hantera. I slutet av åttan var min stora imageförebild karaktären Nancy i filmen Den onda cirkeln. Det gick så pass långt att jag flera gånger i veckan fick höra att jag var lik henne och självfallet kunde jag inte vara stoltare. Inför nionde klass hade jag dock fått nog. Jag ville inte bli sedd som den där udda typen längre. Återigen ville jag försöka passa in och för att lyckas med det var jag tvungen att ta död på en stor del av mig själv. Jag tänkte se till att bli en i mängden och gjorde vad jag kunde för att se ut som ungdomarna runtomkring mig.

Andrea och jag, på Arlanda

24e september 2000, kl 14.44:

Jag har blekt mitt hår. Igår och idag. Jag ska nog bleka det en gång till så att det rosa försvinner. Fast dä ä coolt tycker jag.

Förändringen i sig lyckades dock inte särskilt väl. Jag kände mig utklädd och fejkad och kände mig om möjligt ännu mer som en outsider än innan. Känslorna av övergivenhet och ensamhet blev bara starkare i och med mitt försök att passa in.

Till julen tog jag min brorsas röda hårfärg och färgade bort det blonda i håret och det var början på vägen mot mitt riktiga jag. I januari, februari kändes det som att jag höll på att explodera av undertryckta känslor. Medan jag ägnade min energi åt ett inre krig mot mig själv tycktes ingen av mina vänner märka av någonting. Emilia umgicks med sina olika pojkvänner och satte ofta sina vänner åt sidan för dem och Andrea och Rosa tycktes tajtare än någonsin. Konstigt nog kändes Christina av alla människor som min enda vän. När de andra två i gänget mer och mer avlägsnade sig ifrån oss, sökte vi oss till varandra, i brist på annat.

Den 19 februari 2001 var den lyckligaste dagen i mitt liv; jag såg Marilyn Manson live för första gången. Mina föräldrar skjutsade dig mig, Andrea och Rosa och underhöll sig i Stockholm medan vi var på konserten.

Från sekunden då jag såg min stora gud och räddning på scenen började tårarna att rinna och fortsatte med det nästan oupphörligt tills konserten var slut. För första gången kändes det som att jag passade in. Att jag funnit min plats och tillhörde någonting. Den brokiga skaran med mestadels små 14-åriga mansoniter tycktes vara där jag hörde hemma. Jag sjöng med i texterna, som jag kunde utan minsta lilla fel, och grät och snörvlade och bävade inför konsertens slut.

Kampen mot mitt verkliga jag var dock hård och spädde på ångesten och nedstämdheten som också fanns inom mig. Tillslut stod jag inte ut längre och bad Christina följa med mig till skolans kurator, jag klarade inte av att ta mig dit på egen hand och hon erbjöd sig snabbt att följa med.

Samtalen handlade mycket om min förtvivlan över att inte veta vem jag var och att jag inte riktigt vågade ta steget mot att se ut sådär som jag så gärna ville. Det blev också mycket prat om min skräck och ångest inför alla förändringar jag stod inför och hur det kändes som att nästan hela min omgivning tog avstånd från mig. Hemma var det fortfarande min bror Konrad som stod i fokus.

Jag hade inte varit hos kuratorn särskilt många gånger när hon förklarade att hon var oförmögen att hjälpa mig och istället tänkte skicka en remiss till barn- och ungdomspsyk. Deras väntelista var på sex månader och förtvilan växte inom mig.

Inför skolavslutningen i nian

Inför gymnasiet hade jag valt att gå samma linje som Emilia; samhäll med tyskainriktning. Att jag hatade tyskalektionerna och ständigt översköljdes av IG-varningar tycktes jag inte ens reflektera över. Det viktiga var att få gå tillsammans med Emilia, för plötsligt hade jag fått lite av hennes uppmärksamhet igen och som den kärlekstörstande tönt jag var gjorde jag det mesta hon bad mig om.

Några dagar efter sista anmälningsdagen till gymnasiet tog jag mod till mig och knackade på hos skolans syokonsulent. När jag dagen innan varit och fikat med Andrea och en kille som hette Tommy - han var en cool kille med smink och fräna kläder - hade jag kommit på att jag egentligen ville gå bild och form. Jag älskade att teckna och dessutom skulle Andrea och Rosa gå samma linje. Jag skulle säkerligen känna mig utanför, men de var i alla fall snälla och jag trivdes mycket bättre med dem än med Emilia. Syon lovade att göra vad hon kunde för att få in mig på den linjen istället för sam.

Emilia blev fullkomligt rosenrasande den dagen jag berättade för henne att jag kommit in på bild- och formprogrammet. Hon tycktes se det som ett personligt svek och från den dagen visste jag att våran vänskap inte skulle vara särskilt länge till.

Read more...

Skam, skuld och hemska bekännelser

Så! Godmorgon. Nu är jag nog på rätt köl igen. Vaken i bra tid iallafall vilket bidrar stort till hur dagen kommer att bli.

För att kunna berätta om vad som hänt i söndags och igår behöver jag nog först förklara omständigheterna runtom. Det finns två viktiga saker att ta upp.

1. 
   
   Jag har enormt svårt att acceptera och leva med det faktum att så mycket av det jag känner faktiskt är sorg och ledsamhet. Iochmed att jag börjat DBT har jag börjat lära mig att identifiera den primära, den riktiga (fel ord egentligen) känslan bakom allt det jag känner. Jag tror inte jag sett mig själv som så sorgsen som jag är nu sedan jag var 17 år. Sorgen har bytts ut till ilska och förakt och det har varit såå mycket enklare för mig att hantera.
   Jag vet att jag i det långa loppet kommer må så mycket bättre av att veta vad min primära känsla är, men just nu är det ett smärre helvete.
   
   
   
2. 
   
   Iochmed sorgen och min kamp för att övervinna mitt självskadebeteende har jag bytt ut skärandet/brännandet mot Stilnoct. Istället för att använda det som ett stöd för sömnen har jag pulveriserat en tablett eller två och sedan snortat i mig det. Hela fredagen snortade jag stillisar, kanske varannan timme eller oftare än så. Det har varit så skönt att komma bort från sorgen och istället känna mig relativt tillfreds.
   
   
   

Så nu kan jag fortsätta. Sista stillisen togs i fredagskväll. Nu står jag där med konsekvenserna av min quickfix, vilket bara spätt på sorgen. Och sorgen i sig vet jag inte alls vad den beror på.

I söndagskväll fick jag se en bild på kinesens - mitt ex - fru (ordet fru känns så... skrattretande, så vuxet). Pang bom så började jag gråta och jag förstod inte alls vad tårarna kom ifrån. Sofia blev förtvivlad. Rädd. Trodde att jag trots allt kanske inte kommit över kinesen, fastän jag flera gånger tidigare, och även då, sa att jag inte hade några känslor kvar för honom - inte såna i alla fall.

Jag skyndade mig ut på balkongen och tände en cigarett och Sofia tog på hundarna kläder och reflexer för att ta ut dem och då kom impulsen - jag skulle skada mig själv.

När hon gått ut och låst dörren skyndade jag in i sovrummet, tog fram en glasbit jag dagen innan gömt undan (sånt har jag nog inte sysslat med sedan jag var tillsammans med kinesen) och gick in i badrummet. Jag tänker inte berätta om själva skadandet och detaljerna därikring. Jag hoppar fram drygt fyra timmar istället.

Armen smärtar, Sofia och Kami ligger i sängen och jag och Kiba är i köket. Jag röker under fläkten. Ångesten är på högsta nivå precis som nedstämdheten. Jag känner skuld och skam för min reaktion och dömer mig själv för att jag gjort min flickvän ledsen och osäker. Röker under den värdelösa fläkten och kan inte tänka på annat än självmord (detta är väldigt ovanligt för mig). Bankar med armar och huvud i golvet, pillar på saker, vandrar oroligt omkring. Livrädd för mig själv. Tar fram en öl ur kylen och sväljer ned sobril och häver i mig hela ölen innan jag går in i sovrummet, försäkrar Sofia om hur mycket jag älskar henne och däckar sedan ihop.

När jag vaknade igår hade Sofia redan varit ute med hundarna och hon hade fixat en kaffe till mig. Skulden och skammen växte samtidigt som jag kände en enorm tacksamhet för att hon tagit ansvaret för hundarna medan jag varit så under ytan.

Slog mig ned vid teven och medan vi kollade på Days insåg jag att jag aldrig skulle lyckas ta mig iväg till individualterapin.

Gick in i köket och ringde mamma. Berättade kortfattat om mitt utbrott och att jag nu inte hade energi nog att stå upp, att jag knappt ens kunde sitta utan att bli svimfärdig. Varken hon eller Sofia tänkte ringa min terapeut K och jag kände paniken växa. Så jag tog mod till mig och bad om hjälp, frågade om inte mamma kunde ringa farmor och farfar och fråga om de kunde skjutsa mig. Mamma blev jätteglad, för hon hade trott att hela terapin var körd. Hon sa att hon kunde köra (hon har köpt en liten bil med automat för att kunna ta sig till jobbet trots sin brutna arm/axel).

Jag accepterade det faktum att jag inte orkade duscha, borsta tänderna, sminka mig. Plockade bara ihop mina saker och tog mig till terapin i samma kläder som jag sovit och en stor tyngd lyftes verkligen från mina axlar.

Terapin gav enormt mycket (mer om det senare) och nu jobbar jag återigen på att bygga upp mig själv. Det är så mitt liv ser ut just nu. Kamp, framgång, återfall, kamp, framgång, återfall... Det är så min verklighet ser ut just nu och det är viktigt att jag accepterar det. Att jag inte jämför mig med "alla andra" och dömer och trycker ned mig själv. Jag gör så gott jag kan och det är mer än nog.

Nu är jag helt slut igen, efter allt detta bekännande, och behöver en cigg fastän jag nyss rökte. Senare kommer del 13 i FAC-historien och jag kommer nog berätta lite om terapin igår och saker vi - jag - kom fram till.

Hej så länge.

Read more...

Mer imorgon

Det har inte blivit mycket bloggande idag, men det kommer troligtvis imorgon. jag har så mycket att få ur mig. Större delen av dagen har jag dissocierat så det skall bli skönt att få sova. Godnatt ni underbara människor som orkar läsa mina ord. Jag hoppas ni inser hur mycket det betyder för mig. Hjärtan till er.

Read more...

Flipp

Jag flippade stort igår. Känner mig mer död än levande idag & trodde inte att jag skulle kunna ta mig iväg till terapin, men mamma sa att hon skjutsar mig så det funkar. Har myskläder på mig. Samma som jag sov i. Luktar säkert skit, men det får vara så. Jag gör vad jag förmår & så får det vara bra med det.

Read more...

del tolv

Det är bara du och jag, dagboken

Någon gång under åttonde klass började en ny tjej i skolan, Lotta. Det florerade massa rykten runt henne som handlade om att hon slutat på sin gamla skola efter att ha blivit mobbad sedan hon haft en förhållande med en tjejkompis.

Jag fängslades av Lotta från första stund. Iakttog henne på ett sätt jag aldrig tidigare iakttagit någon tidigare. Hennes mun var fantastisk. Perfekta vita tänder och ett litet, litet överbett. Så fort vi talade med varandra började fjärilarna irra omkring inne i min mage och när hon en gång rörde vid min hand för att se på en ring jag hade på mig, kändes det som att jag skulle explodera, på ett positivt sätt.

Jag kände skam inför mina känslor, samtidigt som de gav mig en enorm kick och glädje. Inget leende kunde göra mig så varm som hennes.

Jag var ändå rädd för mina känslor och vågade inte ens skriva om dem i min dagbok. Att berätta det för Emilia eller Christina var helt uteslutet. Homosexualitet kändes så... tabu. Jag trodde inte ens att det existerade i deras verklighet.

Efter ett tag tog jag dock mod till mig och berättade för Andrea. Hon var den som stod mig närmast och var den snällaste och mest öppna person jag kände och som jag misstänkt var hon varken dömande eller dryg, bara stöttande.

Lotta tycktes sluta på min skola lika snabbt som hon började och för mig kändes det förkrossande. Mina känslor för henne fick hon aldrig veta någonting om.

Samtidigt som Andrea var den som stod mig närmast började det mer och mer känns som att jag inte längre var den som stod henne närmast. Jag började tro att hon inte tyckte om mig och tröttnat på att ha mig i sitt liv. Hon var min allra bästa vän och känslan av att förlora henne ur mitt liv gjorde obeskrivligt ont. Hon började umgås med Rosa, en svartklädd tjej i en paralellklass som jag var livrädd för. Hon verkade alltid så cool och självsäker och den dagen jag såg henne bära runt på den satanistiska bibeln började jag läsa om satanism på internet. Jag ville vara precis som Rosa.

Fredag 30e juni 2000

Ska jag alltid vara olycklig. Jag hoppas verkligen inte det. Visst, jag har vänner, men bryr dom sej verkligen om mej. Jag är inte så säker på det. Andrea vill bara vara med Rosa. Christina och Emilia är bara med varandra, Jess har Lovisa och Nettan bor ju i Stjockholm. Om Nettan bodde här, eller jag i Sthockholm, tror jag att vi skulle vara jätte bra vänner, fastän hon är två år äldre än mej.

Torsdag 10e  augusti 2000

Jag hatar Konrad. Han säger jämt att jag är värdelös & dum i huvet mm. Han fattar inte hur ledsen jag blir. Jag mår så j-a fucking dåligt. Jag årkar snart inte längre.
=(                               Jag hör av mig.

Fredag 11e augusti 2000

Jag hatar pappa. Han säger att jag tvångsäter och snärtade till mej på armen. 

Mitt liv är piss. Jag hatar mitt liv & mej själv. Jag är en jävla cp unge som ingen tycker om. Jag är ju hatad i skolan mä. Mycket beror på att jag lyssnar på Manson & tycker att han är snygg.

12e augusti, lördag, 2000

Hej Dagboken.

Jag känner mej så konstig. Fan vad jobbigt det är. Jag fattar inte varför jag mår som jag mår.

Lördag, 26e augusti, 2000, 13.50:

Igår var jag väldigt deprimerad. Jag ville bara dö, men det känns som att jag inte har nåt att leva för.

Kram

       Amanda.

Mamma, jag och min kusin B

Mina föräldrar var nästan alltid på dåligt humör pågrundav min bror och allt tjaffsande dem emellan. Egentligen är det nog inte så konstigt att jag fick ta en stor del av skiten som frustrationen skapade - jag var ju den som fanns hemma medan min bror var ute och rände. 
Ibland ville jag berätta för mina föräldrar om hur dåligt jag verkligen mådde, men jag ville inte dra ned dem ännu längre ned än vad de redan var. De hade nog med problem med min brorsa. Inte kunde jag då komma där och skapa ännu fler bekymmer.
Jag har ofta funderat över hur mina föräldrar så totalt kunde missa hur dåligt deras dotter mådde, men efter åren som gått har jag börjat inse att det faktiskt inte är konstigt alls. Min bror fyllde deras skallar så totalt att ingenting annat riktigt fick plats eller lades märke till

Samma dag, 21.02:

Pappa säger att jag är hemsk. Konrad brukar säga att jag är värdelös och dum i huvet. Alla bara gnäller hela tiden. Jag vill inte dö, men jag undrar bara varför just jag skulle födas? Ingen verkar ju ändå tycka om mej. Andrea är alltid sur på mig & Christina klagar alltid på mej.

Jag tror jag håller på att förlora alla mina vänner.

Read more...

En toppenkväll!

Jag är så stolt över mig själv! Jag klarade av att dricka alkohol igår utan att bli mer än lite smått påverkad! Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle klara det, men det gick ju finfint.

Linda kom ju hit igår. När Sofia, jag och hundarna gick iväg för att möta henne var jag skitnervös, men det lugnade ned sig så fort Linda kommit. Det var som att hon hade någon lugnande effekt på mig. Vi stod kvar med hundarna utanför affären medan Sofia gick in och köpte öl och Svenska hjärtan (sista avsnitten :/).

När vi kom hem igen satte sig Sofia vid datorn medan Linda och jag pratade massor om borderline och DBT. Vi är ju båda relativt nya inom DBT och dessutom går hon i den så kallade ungdomsgruppen så jag var nyfiken på att höra om det. Orden fullkomligt sprutade ut mig och det blev inte alls någon såndär pinsam tystnad som de lätt blir jag träffar människor jag inte träffar ofta. Hon är väldigt klok den där Linda serrni.

Sofia var duktig och fixade maten och efter att ha ätit började jag känna mig lite krisig, men det gick bra. Vi spelade olika spel och ju senare på kvällen det blev, desto mer flum.

Vackra Kiba

Hundarna var helt galna i Linda. Speciellt Kiba som nästan hela tiden tycktes vilja ligga i hennes knä och gosa. Det har aldrig tidigare hänt att han vänjt sig så fort vid en männska. Amazing typ.

Jag var praktiskt taget besatt av att spela spel igår. Det blev bläckfläck en gång (winner!) tävlingar med Wii Fit Plus och en massa kortspel.

Den eviga studentmössan...

Medan Sofia blandade korten tjatade hon om mannen som blandat ihjäl sig.

Sofia: Har ni hört talat om mannen som blandade ihjäl sig?

Jag och Linda: Nej.

Sofia: Det har alla.

Jaså? Sofia kom fram till att halva hennes klass hade det i alla fall. Hennes gamla gymnasieklass. De var typ nio stycken sammanlagt.

Bilden är helt underbar och det var typ såhär Linda såg ut hela kvällen. Det blev en jävla massa fniss från oss alla. Speciellt från mig runt tre-tiden och tröttheten började ta över. Jag skrattade verkligen åt allt.

När Linda drog hem vid fyratiden tog Sofia ut hundarna och jag däckade ihop. Det var verkligen en toppenkväll och jag är stolt över mig själv som klarade av att inte häva i mig ölen. En av de bästa kvällarna på länge ♥

Read more...

Fan då

Nervositeten gör mig spyfärdig så jag svalde precis två sobril och skall be Sofia köpa lite öl. Jag klarar det verkligen inte annars, men jag skall verkligen försöka hålla det på en bra nivå. Bara bli lite smålullig sådär.

Read more...

Bra & dåligt

Gårdagen gick inte så bra. Snortade Stilnoct från morgon till kväll och nu har jag inga kvar längre, vilket bara är bra. Idag har det gått bättre. Jag har tränat, duschat och sminkat mig. Bertil kommer hit senare. Jag är skitnervös just nu, men det kommer bli bra :) Bara jag lyckas slappna av :P

Read more...

Hej bloggen

Jag mår åt helvete.

Read more...

Om acceptans

Idag vill jag helst bara sova. Jag har ingen kvävande ångest, men jag känner mig nedstämd. Jag orkar inte duscha och sminka mig, ta på mig fina kläder. Och jag accepterar det. Det är helt enkelt en sådan dag idag och att förneka det och kämpa emot skulle bara leda till mer lidande.  Just därför tänker jag tillåta mig att idag ta ett varmt bad med läsning istället för att duscha, skippa sminkandet och gå omkring i myskläder. Detta gör det möjligt för mig att ändå vara effektiv. Tvingar jag mig själv att fixa till mig och kämåa på sådär som jag brukar blir det bara ett förnekande av vad jag verkligen känner och vill och det skullle troligtvis leda till ännu sämre humör. Kanske så illa att jag får en extremt hög ångestnivå och stoppar i mig benso.

Nu kan jag istället gå runt i mina myskläder. Småstäda lite här och där, skriva brev och dricka kaffe, läsa och studera och göra mina hemläxor. Acceptans kan vara ett så väldigt bra alternativ.

Read more...

God natt

Dags att sova. På med musik som vanligt för att hindra rösterna från att störa och göra mig galen. Känns dock som att det kommer bli svårt att somna inatt, men jag får väl ge det ett försök.

På lördag skall jag förresten träffa Linda. Kommer vara skitnervös. Jag vet att jag behöver hålla mig borta från alkohol, men jag tror tyvärr inte jag kommer klara det då. Just nu känns det som att de enda alternativen jag har är alkohol eller stillisar. The better of two evils...

Well, gonatt!

Read more...

ÄNTLIGEN!

Nu äntligen känner jag mig nöjd med bloggen. Det är tamejfan otroligt! :P Så nu kan jag med andra ord sova fridfullt om nätterna ;)

Read more...

Acceptans & aggressioner

Ligger fortfarande i sängen. Övar på att acceptera verkligheten och kämpar för att lyckas motstå mina piller. Fryser som fan. Vill röka, dricka kaffe och läsa. Äta godis. Men det är för kallt för rökningen och godis vet jag inte om jag har pengar till. Och hur skall jag kunna röka med den här värken i skallen?

~

De flesta av de bloggar jag läser har att göra med Borderline och större delen av dem är triggande som fan. "Jag har gjort det och det & sytt så & så många stygn." Jag blir så förbannad. Helt orealistiskt för jag är nog ganska triggande jag med emellanåt, MEN jag försöker att inte vara det. I vissa av bloggar känns det mest som att personen i fråga vill väcka uppmärksamhet. Få bekräftelse på sin självdestruktivitet som att det vore något att sträva efter.

Jag borde nog hitta bloggar med positivitet också.

Read more...

Aj som fan

Ligger i sängen med hundarna. Har så förbannat ont i huvudet så jag skall se om det blir nåt bättre av att vila ett tag. Gurg.

Read more...

Rätt håll

Sitter ute & röker igen. Ångesten har gått ned, är inte alls lika hög längre. En tvåa kanske. Efter Days hade den knappt sjunkit märkbart, men när jag slog på Mötley och började fixa till mig sjönk den ganska snabbt. Musik är nog den distration som fungerar bäst på mig. Men jag är fortfarande sårbar som fan.

Read more...

Slå bort ångesten

Sitter på balkongen och röker. Boxades nyss. Föreställde mig att jag slog bort ångesten. Så hårt har jag nog aldrig slagit. Ångesten är dock kvar och jag hinner inte träna mer nu. Måste hinna duscha innan Days och sen ta itu med sminkningen. Har ju Färdighetsträning klockan ett.

Inlägget från igår, om att gifta mig med Sofia, är så typiskt Stillis-Mana och helst vill jag radera det och låtsas att det aldrig existerat. men det vore samma sak som att rymma.

Well, dags för duschen nu. Jag har en stark känsla av att sminket kommer bli väldigt mörkt idag.

Read more...

Ingen talar om när svaret blir nej

För en stund sedan friade jag till min flickvän. Hon sa nej. Inte för att hon inte älskar mig & inte för att hon inte vill spendera resten av sitt liv med mig. Hon sade nej för att hon är rädd och alltid varit det. Varifrån rädslan kommer vet hon inte och hon kan heller inte svara på vad det är som gör henne så rädd.

Klart som fan är jag besviken. Fällde några tårar men lugnade mig snart igen. Jag hade liksom alla dessa planer. Förlovning på Nyår och förlovningsfest på samma gång. Med god mat, massa olika smårätter och goda saker att dricka och champagne att skåla med.


I mina ögon låter det helt underbart.

Varför får en bara höra om Förlovningar där den andre svarade ja?

Read more...

Lite avkoppling

Jag kan nog säga att jag faktiskt dyrkar min flickvän. Hon är fantastisk och får mig att våga tro på en framtid tillsammans. Efter två brutna förlovningar har jag lagt till mig känslan, vetskapen, om att kärlek inte kan hålla, men Sofia får mig att våga tro igen. Förstår ni hur mycket det faktiskt är värt?

Read more...

Brist på ork

Jag har inte orkat blogga på hela dagen. Eller kanske har jag bloggat? Har hsh inget minne av det. Använder nu mobilen. Mest för att tala om att jag lever, men att det är svårt. Tungt som fan. Nu skall jag försöka koncentrera mig på Desperate Housewives.

Read more...

Ett helvete som bryter lös och intensiv träning

Shit vad jag grät imorse! Jag vaknade upp, tittade på klockan och insåg att jag försovit mig. När jag ringde till mamma lät hon grinig och när vi talade vid nästa gång blev det ännu värre.

"Ta på dig kläderna och åk dit. K väntar."

"Okej..."

Och pang! Jag klarade det inte och tårarna började spruta. Mamma lät ännu grinigare. Sofia gick in i vardagsrummet och ringde till K. Jag var fast i sängen. Fick en panikattack. Sprutande tårar, vaggande kropp och korta andetag. Sofia var borta en bra stund och jag såg hela helvetet bryta lös framför mig. Återigen kom rädslan för att bli kickad från DBT och attacken blev bara värre.

Jag fick en ny tid till nästa måndag.

Det tog lång tid innan jag lugnat ned mig så pass att tårarna slutade spruta. Dissocierade bort större delen av dagens avsnitt av Days och bestämde mig för att gå och sova. Slippa bort från den här dagen. Sofia tog fram Wii Fit Plus och skulle väga sig och jag tänkte att jag också kunde göra det innan jag  lade mig. Det slutade med att jag tränade. 40 minuters intenvis träning och plötsligt insåg jag att jag vill börja på boxning. Jag skall börja på boxning!

Efter träningen tog jag en lång (för att vara mig) dusch och sedan sminkade jag mig och borstade tänderna. Det visar så väl hur otroligt långt jag faktiskt kommit och just nu känns inte livet som ett helveteshål längre. Jag klarade det!

Read more...

Fuckety fuck

Jag försov mig till terapin idag och sen blev allting bara en lång, utmattande panikattack. Jag är lugn nu men ångesten ligger över mig. Jag hatar när jag misslyckas.

Read more...

Självförvållad ångest och Vecko Revyn

Jag mådde så jävla skit tidigare idag. Från när jag vaknade. Hade ångest för de senaste dagarnas missbrukande av Stilnoct och var rädd för terapin imorgon, rädd för att visa veckokortet. Det gick flera timmar och jag vandrade verkligen runt på gränsen. Tillslut ringde jag till mamma och berättade hur jag mådde och hur dum jag varit och efter bara några minuter mådde jag betydligt bättre! Jag validerade (!!!!!) mig själv och mitt beteende och just nu känns det inte särskilt jobbigt alls. Dessutom har jag ju lärt mig någonting av det (att jag tidigare till stor del legat till grund för min ångest och nedstämdhet).

På eftermiddagen kom nedstämdheten över mig igen. Bennie och Emma skulle vara kvar här så de hann se på One tree hill tillsammans med mig och Sofia, men så i sista minuten blev det inte så. En jätteliten grej - som påverkade mig jättemycket. Jag var irriterad en stund, men tänkte sedan igenom situationen och mådde snart lite bättre.

Överlag har nedstämdheten legat över mig under dagen och jag har inte orkat göra någonting, men efter One tree hill tog jag tag i mig själv och började träna. Det blev en timmes intenvis träning och som belöning efteråt tog jag ett långt bad och läste i Vecko Reyvyn. Nu är jag nyss uppstigen och känner mig ganska lugn och välmående. Det är otroligt hur mycket jag förändrats sedan jag började i DBT.

Read more...

Mrs Anxiety

Det har varit så mycket ångest under de gångna dagarna. Till stor del får jag skylla mig själv som fallit tillbaks i gammal destruktion. Igår kväll gick någonting snett dock. Jag vet inte vad som hände, men allting... vibrerade. Det var meningen att vi skulle se på Schindlers List, men jag dissocierade bort allting och tillslut var jag tvungen att lägga mig på golvet och andas. Tankar på akutpsyk dök upp och tillslut orkade jag inte kämpa längre så Sofia fick hämta Stilnoct till mig. Idag skall jag jobba på att bygga upp mig själv igen. Ta mig tillbaks till det som var innan allt det här, men det är så mycket svårare än det verkar vid första tanken.

Read more...

Fjortisblogg

Fjortisen har skaffat en blogg. Kan alltid vara lite underhållande att läsa kanske.

Read more...

PANG!

Jag har betett mig som en självdestruktiv idiot de senaste dagarna. Massa stillisar, igår även öl. Och hela tiden går Sofia och jag omkring och är griniga mot varandra. Jag orkar inte. Vill inte fylla i mitt veckokort och erkänna hur idiotiskt jag betett mig. Jag vill blunda och låtsas som ingenting.

Och alla känslor virvlar omkring. Jag kan inte skriva nu. Bara lyssna på Jackson och låtsas som att han lever.

Read more...

Explosiv skalle

Ågud, ågud. Jag tog stillisar igår. Är helt borta slash körd idag. Precis gjort en av dagens hemläxor. Medvetet närvarande när jag gör kaffe. Seriöst, hur skall någonting kunna bli bättre av det? I dont get it. Och nu sjunger Mike Monroe i skallen. I dooont get it, iiii dont get it... Och hinner inte se Days idag. Måste ut med hundarna, men först i med kaffe för skallen är explosiv just nu. Och allting babblar. Ibland är jag en sån idiot, ni vet.

Read more...

Stillisbabbel och massa kärlek

Jag är så kär i typ alla idag. Sofia är jag iof alltid kär i, men ni andra med. Som Beni, den ballaste jävla BFF:en en kan ha. Och Sandra som är dum nog att bo i Kga när hon egentligen hör hemma här, i Örebro, i min källare. Hon skulle passa finfint där. Och Bertil-Linda som är sådär bedårande söt och charmig och som känns som en yngre, men klokare version av mig. Isabel som på något sätt känns som en guru för mig. Så fort jag problematik gällande mitt andliga liv får jag en impuls att mejla henne och be om råd, men jag har ännu inte riktigt kunnat göra det. Lillfirren som på något skumt sätt plockar fram moderskänslor inom mig och söt Malin och söt Sigrid. Och lilla Emmaslemmakusin som allvarligt tror att det är status att vara en fjortis. Och mina bloggläsare som finns där ute någonstans och läser en blogg som mest känns som ett tomt hål utan vettigt innehåll. Sen alla dessa sötnosar som jag inte orkar skriva ned här nu för min skalle är turboskallad och jag börjar tappa bort mig själv. Stilnoct, ye know. Fast en till, Defekten, det vore skam att inte nämna den där fina defekten som har en humor av guld.

Aaaaaah, jag är kär i er alla. Även er som jag inte skrivit ned här.

♥

Read more...

Älsko är iväg till affären åt mig. Kexchoklad och den där Efterlyst-tidningen. Mys i sängen sen med andra ord. Bra.

Read more...

Dejt tajm

Imorgon har jag en dejt med bästis. Vi skall gråta skiten ur oss och glo på MJ-filmen. Skippa smink imorgon med andra ord? Tror nog det.

Btw. Fy fuck vad duktig jag är som skall på bio! Och nervös är jag inte ens. Inte ett dugg. Nada. Yay!

Read more...

Uhg, svin

Min broder har svininfluensan ;/ Uhg, läskigt.

Read more...

FnitterFjortis

Jag gillar den nya layouten på bloggen. Hello Kitty liksom. Det är ganska jag. Frågan är dock hur länge jag kommer stå ut med allt det söta. Antagligen tills jag nästa gång faller nedåt i spiralen eller får en attack av aggression och frustration. Hur som helst är det såhär bloggen skall vara tills vidare.

Read more...

Shit!

Tänkte ta det lite lugnt med träningen idag för jag har så ont i kroppen sedan gårdagen. Efter att ha vägt mig med Wii Fit kände jag dock för att träna lite smått och valde att ta en cykeltur (man går på brädan för att ta sig framåt). Det visade sig dock bli riktigt intensivt för mig. Jag hittade inte de sista flaggorna och hela passet tog 39 minuter! 132 kalorier! Jäävel!

Read more...

Lite kärlekshistoria tidigt på morgonen

Det stod om WASP på Aftonbladet och självfallet kände jag då genast ett sug efter att lyssna på dem. Wild child just nu. Det ger mig minnen från förra året vid den här tiden och jag mår bra. Det var i oktober jag kände att jag äntligen kommit över kinesen helt och fullt och kände mig fri från hans grepp, eller hur jag nu skall säga. Och det var i november som Sofia kom hit tillsammans med två vänner och jag insåg att jag redan var fast. Vi träffades första gången på våren, men jag fick bara massor med ångest och förstod inte varför - men jag var som sagt inte över kinesen. Då i november, hade hon med sig en tjej som hon var på g med. En vän jag hade då sa till mig att jag inte fick förstöra mellan Sofia och den där tjejen och jag sa att jag inte skulle det, men när vi gick en promenad ensamma visste jag att det var kört. Och jag tror att jag sade det till henne.

Jag och älskling, innan vi blev tillsammans

Dagarna efter det mötet fanns det inte mycket annat än Sofia i mina tankar. Hon kom hit helgen efter, denna gång själv. Ben, Linda och Ollonet var här och vi låg allihop i sängen och såg på film, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på filmen.

När det var dags att sova låg Sofia och jag bredvid varandra och pratade nästan hela natten. Jag var spänd hela tiden, nykter som jag var. Och utan att jag själv hade kontroll över det, lutade jag mig fram över henne, pussade henne och kastade mig snabbt tillbaka till min plats i sängen och sade förlåt. Jag ville ju faktiskt inte förstöra mellan Sofia och den där andra tjejen.

Fan, jag var ju riktigt snygg! Varför kunde jag inte tycka det då?!

Och i december blev det Hon och jag ♥. Precis så som jag ville och ändå var de följande dagarna hemska. Jag hade extrem ångest som inte lämnade mig ifred och jag var rädd att tvingas göra slut med Sofia redan innan det börjat för att på så sätt bli fri ångesten. Jag klarar inte omställningar. En desperat kväll bad jag till Hecate. Bad henne ta bort min ångest, för jag ville verligen inte förlora Sofia. Och sedan den dagen försvann förhållande-ångesten mer och mer.

Hold on to my heart

Read more...

Upp och ned

I flera dagar nu har jag pendlat mellan att vara ledsen och förbannad/irriterad. På gruppterapin idag blev jag riktigt irriterad och när jag gick därifrån började jag bli förbannad. Under tiden mamma och jag stod och väntade på att pappa skulle hämta oss hann aggressionerna växa sig riktigt starka och jag morrade om det mesta och väl i bilen kände jag mig gråtfärdig. Det stjäl energi som fan.

Read more...

Bomull i skallen och snö där ute

Jag är helt borta i skallen. Var inne på Facebook och spelade spel, men klarade inte riktigt av någonting då jag var alldeles för bedövad i skallen. Inget konstigt med det. Igår kväll tog jag Sobril för att lugna ned mig. Tidigare när jag tagit benso har jag inte reagerat på hur det får min skalle att domna av, men det beror ju antagligen på att jag var proppad med benso nästan hela tiden. Nu är det mer än en vecka sedan jag tog förra gången. Blir intressant att se hur det går på färdighetsträningen.

Sofia kom precis in med hundarna och sade att det snöar ute!! :D

Read more...

Bara sådär

Bloggen är ful och misslyckad och jag känner mig precis likadan själv. Vet egentligen inte vad jag känner, förutom nedstämdhet, men jag vet ändå att det är någonting mer, men vad? Om det är/vore ångest så skulle jag kunna ta sobril och få bort det allra värsta. Falla för trycket. Men egentligen vill jag inte ha sobril. Jag vill ha stilnoct eller öl.

Och jag vill försvinna från mig själv.

Read more...

del elva

Please, don't make me your scapegoat

På min kusins student. Pillade med dockor för att

slippa möta de andras blickar och försöka delta i samtalen.

Jag var skräckslagen.

Kommentarerna som ständigt haglade efter mig och bråken mellan min pappa och bror tärde på mig. Dessutom tycktes jag och Emilia inte kunna hålls sams i mer än några dagar i taget. Teaterapan som jag till stor del tidigare varit, försvann mer och mer för varje dag som gick och istället fanns där en rädd och grå liten mus som bara törstade efter kärlek och uppskattning.

Söndag, 28 februari 1999

Jag vill inte leva längre. Jag vill bara döö! Imorgon ska jag flytta!

Samma dag:

Guuud, vad pappa och Konrad håller på och bråkar. Pappa är jättegrinig. Ok, Konrad är ju lite som han är. Dom som hade slutat att bråka med varandra för länge sedan, men idag börgade dom att bråka igen.

Tisdag, 25 maj 1999

Idag skulle jag stå i Café Märta men jag sket it. Jag tycker ju att det är otäckt.

Jag var livrädd för att skolka, men ännu mer rädd för att jobba i skolans café. Att stå där med okända nior och betjäna massa främlingar gjorde mig skräckslagen. Jag hade ont i magen vid tanken på det långt innan det var min tur, och när den dagen väl kom struntade jag i att gå dit och satt istället med på de vanliga lektionerna. Jag vägrade stå i cafét och tänkte inte göra det i framtiden heller.

Samma dag:

Emilia och Matilda skolkade från matten. Haha! Där blev dom allt uppskrivna. (Hoppas jag).

Precis som Josefine gjort tidigare under året började Emilia göra under vårterminen, strunta i oss andra. Hon spenderade så mycket tid hon kunde och fick med Matilda, en annan av de där populära tjejerna i klassen. Den forna mönstereleven och föräldrarnas lilla gullegris började nu skolka från lektioner och anta en helt ny attityd och personlighet. Hon verkade inte bry sig om oss andra, strunta i hur ledsna vi blev över att plötsligt förvandlas från hennes bästa vänner till hennes andrahandsval. Mitt gamla förakt för henne började dyka upp igen och jag har än idag inte lyckats släppa det helt.

Självfallet kom Emilia springades till oss med svansen mellan benen när Matilda bytte ut henne mot Josefine och varken Andrea eller Christina verkade bry sig. Ilskan kokade inom mig.

Jag och Andrea, en av alla de gånger hon följde med

min familj till Rhodos.

 22a November 1999, kl: 20.40:
Jag har kållat på Dawson's Creek. Jag grät nästan när jag ser att Abby är död. Jag har börjat fatta att livet är viktigt. Jag ska försöka skriva i dej varje dag om vad jag känner. Jag ska börja mitt nya liv, från och med idag. Från och med nu!


Emilia är sjuk idag. Det var tråkigt, men ändå skönt. Vi bråkar ju ändå bara när vi båda är i skolan. Vi är olika, men ändå lika.


Andrea var äntligen frisk. Men det var nåt kånstigt med henne. Jag vet inte vad. Det var liksom som om hon inte ville vara med mig. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror inte att hon vill vara kompis med mig. Jag tror att hon allra helst vill vara med Emilia. Jag vet inte vad jag ska göra. Allting känns så fel.



Söndag 27 februari 2000
Jag är så trött på allt skitsnack. Om Manson alltså. Han är inte knäpp. Bara annorlunda.

Juldagen med mammas sida av släkten. Jag försvann alltid in i mig

själv när jag var där. Kvävdes, kände mig inte alls tillhörande. Dissocierade -

vilket jag inte visste då.

Torsdag 20e april 2000
Jag är så irriterad på Christina. Hon är taskig emot mig. Och så säger hon te Emilia att jag är sur på henne när det är hon som är sur på mej. HORA. Och hon ljuger så jävla äckligt mycket.


Manson är så bra. Han gör mej så glad när jag är ledsen vilket jag är välditt ofta.




Fredag den 21a april 2000
Nu säger pappa att jag har sagt att han inte ens är värd vatten, och han tycker att jag är värst av alla i hela världen. Vad roligt att ha en familj som hatar en. Nä, det är det inte, jag gråter och pappa svär. Vad ska jag ta mej till? Ingen tycker om mej.


/ Mandy




Söndag den 23e april 2000
Marilyn Manson får mej att leva. Jag älskar honom.


Kram Mandy


Onsdag den 3e maj 2000
Jag och Emilia skämtade med Christina om att vi tycker att killen hon är kär i är söt. När vi sa at vi skämtade skällde hon ut mej och sa att det var mitt fel bara. Emilia fattar inte att jag blev sur. Fan vad arg jag blir.
/ Mandy Manson

Jag och Andrea på Rhodos. Jag ser ut som en liten

barnrumpa, och jag ville alltid se ut som Andrea.

Inte svårt att förstå varför.

Read more...