Very interesting information
Jag vill röka. Svalka av mig med kylan där ute. Känns som att jag balanserar på den där gränsen igen. Måendet går verkligen upp och ned hela tiden. Men cigg och kyla låter som en bra idé just nu.
Read more...onsdag 30 september 2009
Framgångar i livet
Jag märker så väl hur jag förändrats sedan jag började DBT. Innan sommaren var det mesta åt helvete, massa dissociation, självmordsbenägenhet och gränspsykos. Efter uppehållet började det dock gå bättre och jag kunde äntligen ta tag i mig själv och mitt liv.
Varje gång jag varit på DBT har jag lärt mig någonting nytt och sedan de senaste veckornas träning på att inte döma mig själv har det faktiskt börjat gå framåt på den fronten. Jag reagerar ofta när jag dömer mig själv och lyckas ta mig ut ur situationen och ser på det med nya ögon. Hur skulle jag ha gjort/tänkt/känt om det var någon annan som gjorde/kände det jag gör. Helt plötsligt har jag så mycket enklare att acceptera ,och faktiskt även respektera, mig själv. Det är otroligt skönt :)
Read more...Klander
Nu är jag sådär hispig igen. Rädd för det mesta. Bennie har beställt pizza så snart kommer det ringa på dörren vilket hotar med att flippa ur mig totalt.
Jag tänker på gårdagen och hur jag skadade mig själv. Jag måste inse att det här inte tar mig tillbaka till ruta ett igen. Jag har kommit så enormt långt under de senaste åren och det kan ingen ta ifrån mig. Jag är inne i en period med mycket ångest. Acceptera det, Mana. Du har det jobbigare just nu och behöver kanske använda benso oftare och kanske även kommer tillbaka in i självskadandet, men det drar inte tillbaka dig till ruta ett.
Jag måste bara komma ihåg det och sluta klandra mig själv så mycket.
Read more...tisdag 29 september 2009
Återfall händer så lätt
Jag var tvungen. Det gick inte längre. Hela underarmen. Halva över. Benet.
Nu är jag lugn och jag tycker faktiskt att jag är värd det. Nu skall jag läsa och sedan se till att somna. Imorgon skall jag må bra.
Read more...Sluta skrika efter mig!!
Det känns som att jag bara väntar på ett tillfälle att skära mig. Under flera veckor har det varit så nu, sedan jag läste Åkermans bok. Det liksom vibrerar under huden och finns ständigt där även om jag oftast lyckas hålla tankarna ifrån det.
Är det meningen att jag skall känna såhär? Kommer det fortsätta vara likadant tills jag skadar mig? Det känns som att rakbladen skriker på mig att komma till dem. Kom till oss så lovar vi att sänka din smärta. Skall jag falla för frestelsen?
Min brevvän Marina sa åt mig att skärpa mig när jag berättade om mina ständigt närvarande tankar på att skada mig själv. Skärpa mig? Hur är det meningen att det skall gå till? Är det vad jag behöver göra för att tankarna skall släppa och ge med sig?
Jag vet inte. Det känns som att jag inte vet någonting alls längre.
Read more...I like
Jag börjar gillar nya layouten på bloggen fastän den där listan under FAC stör mig som fan. Den har ingenting där att göra, men jag har ingen aning om hur jag skall lyckas få bort den. Antagligen går det inte.
Read more...Smärta
Det känns som jag snart kommer börja skrika. Smärtan är så enorm. Ohanterbar. Har tagit Sobril och väntar på dess lugn. Det måste ned nu. Känslorna. Jag är livrädd. Det river sliter sönder mig. Mentalt. Slit sönder mig fysiskt istället. Jag tror jag dör.
American psycho
Sofia drog precis till stan och jag är verkligen skräckslagen. Vill kasta mig ned på golvet och hålla mig gömd. Eller springa in i badrummet och skära sönder mig själv tills jag inte längre vet vem jag är eller var jag är. Eller ta en jävla massa benso.
Jag blir helt fucked up av att vara ensam när allting känns såhär overkligt, men jag måste jobba på det. Sofia måste kunna ge sig av utan att jag flippar ur. Skall försöka koncentrera mig på boken så lär det inte dröja speciellt länge tills hon är hemma igen.
Read more...Bara massa ångest
Idag är en sån dag då jag får ångest av allt. Ångest av min kommentar hos Defekten gällande klassisk litteratur, ångest av min läsdagbok som denna månad mest innehåller ungdomslitteratur och annat allmänt hjärndött, ångest av att jag vill ha en ny dagbok vars framsida inte är täckt av ritade skärsår och ordet The cutter, ångest för att jag inte har pengar så att Sofia kan köpa mjukisbyxor, ångest för att sommaren är slut och jag inte kan sitta på asfalten och trycka handflatorna mot dess värme och ångest för att allting känns overkligt. Verkligen härligt. Dessutom känns min blogg så ful så det skall jag ta och göra någonting åt.
Read more...del sex
Snälla, låt mig stanna hemma
När mamma var ledig från jobbet fick jag panik. Visst trivdes jag i skolan och kom bra överens med de flesta i min klass, men att tvingas vara ifrån min mamma kändes som det värsta straffet i världen. De dagar hon var ledig från jobbet ville jag stanna hemma med henne och ha sådär mysigt som vi brukade ha det när vi var ensamma och försökte därför lura i henne att jag var sjuk. Det fungerade några gånger, men efter ett tag började mamma inse att allt bara var lögner.
Min vackra mamma
”Emelie är här nu.”
Mamma uppenbarade sig i köket där jag slängde i mig min frukost. Eftersom Emelie och jag bodde grannar brukade vi alltid ta sällis till skolan.
”Jag mår illa” sa jag och sprang in på toaletten och låtsades spy. Jag minns hur jag stack fingrarna i halsen och försökte få upp det jag nyss ätit, men eftersom att spy var en av de värsta saker jag visste försökte jag inte så ihärdigt. Det enda som lämnade min mun var saliv, men jag gav inte upp. Istället försökte jag framkalla hulkanden som lät så verkliga att mamma gick på dem.
Mamma tog på sig jacka och skor och var på väg ut med oss, för att se till att jag verkligen kom iväg. Jag började genast gråta och skrika, var alldeles otröstlig där jag väntade på de magiska orden som sade att jag skulle få stanna hemma från skolan den dagen.
Orden kom aldrig. Nästan hela vägen till skolan grät jag och stretade emot. Bad mamma om att få slippa gå till skolan och stannade hela tiden upp medan vi gick. Jag trodde att mamma tillslut skulle ge med sig, bara jag visade hur hemskt jag tyckte att det var, men det blev aldrig så.
Problemen med att få iväg mig till skolan när mamma var ledig ledde till att hon och pappa inte längre berättade om dem för mig. Istället fick jag en glädjande överraskning de dagar jag kom hem från skolan och mamma redan fanns där. Jag tänkte aldrig på att mamma undanhållit information för mig. Glädjen tog över totalt.
På McDonald's med Emelie och Konrad
I skolan hände det att jag plötsligt mitt under en lektion började gråta. Tankarna som malde i mitt huvud sa att mamma och pappa skulle dö. Jag kunde inte tänka mig ett värre öde än om mina föräldrar plötsligt försvann från mig. Rädslan var egentligen helt obefogad, men inne i min värld av skräck kunde jag inte se det. Jag var tvärsäker på att de en dag skulle vara försvunna när jag kom hem från skolan.
I trappan upp till hotelrummet, Rhodos 91 eller 92
Medan mina klasskamrater blev allt bättre på att läsa tvingades jag gå till en hjälplärare. Hur mycket jag än försökte – och ville lära mig – kunde jag inte få orden framför mig att bilda meningar. Jag trodde aldrig att jag skulle vara kapabel att lära mig läsandets konst, men efter mycket övande tillsammans med hjälpläraren kunde jag tids nog bilda förståeliga meningar. Jag läste betydligt sämre än mina klasskamrater och högläsning var en stor skräck, men det gick i alla fall framåt.
I ungefär samma veva som jag blev allt bättre på att läsa uppstod en rädsla för att lämna in mina läxor och uppgifter till läraren för att få dem rättade. Jag kände mig mycket sämre än mina klasskamrater och visste med mig att det mesta, för att inte säga allt, skulle vara fel. Jag var livrädd för att folk skulle säga emot mig eller säga att jag hade fel, någonting som fortfarande sitter fast i mig.
Mamma och jag, på Rhodos
måndag 28 september 2009
En kick så stark att jag flyger (nästan)
Litteratur + rock n roll. Kan det bli en större kick för mig? Don’t think so.
Jag har ett alldeles nytt bokpaket här hemma. Har klämt och glott och dreglat ett bra tag nu och försökt bestämma mig för vilken jag skall börja med.
Böckerna om Slash och Lemmy är så rock n roll det kan bli. Lemmys bok är ganska kort och tråkigt utformad, medan boken om Slash ser ut ungefär som Mansons The long hard road out of hell och The Dirt (boken om Mötley, ni vet).
Lite besviken på att ingen av dem är författade av Neil Strauss, som de senare böckerna, men det skall nog funka ändå. Jag kan ju ändå inte vänta mig att Strauss skall vara författaren till alla bra böcker. (Såg precis att Strauss skrivit en bok om Dave Navarro. Vem fan vill läsa en bok om Dave Navarro?)
Well, de andra böckerna då… Skadad av Cathy Glass är nog den jag faktiskt kommer börja med. En sann historia om en fostermamma som tar emot en åttaårig flicka som skär sig, är aggressiv och ger sina olika personligheter namn. Förutom att det låter väldigt mycket som en yngre version av mig så är det helt klart en bok jag vill läsa (mycket verklighetsböcker denna gång märker jag).
Del två i Denise Rudbergs ungdomsserie Tillsammans intresserar väl inte så speciellt mycket just nu, men jag vet att jag kommer uppskatta den när jag väl är på rätt humör. Tärningsspelaren har jag velat läsa länge och känns som något av ett trevligt måste och Marjaneh Bakhtiaris bok Kan du säga Schibbolet? låter lika charmig som hennes debutroman.
Read more...Dagens DBT
Ibland blir jag faktiskt stolt över mig själv. Som idag, när jag tog mig iväg till DBT fastän nästan allt var emot mig.
- Mamma var på sitt nya jobb och jag var för första gången tvungen att ta mig dit utan henne.
- Jag var – är – fortfarande sjuk.
- Jag var fortfarande förbannad och grinig som fan och ville be hela DBT-världen dra åt helvete.
Men jag klarade det ju! Och efter en skön mindfulness-övning började jag berätta om all min ilska och frustration för K. Ilskan för att mamma inte längre kan följa med mig till DBT, ilska för att jag inte klarar av att sluta röka, ilska för att jag aldrig tycks bli frisk, ilska för idiot-teven igår.
Just nu känns det ändå väldigt bra och K sade att hon tror att DBT kommer gå fort för mig. Att jag lär mig fort och gör allt det jag skall och verkligen kämpar på. Det kändes bra som fan att höra, för då finns ju målet synligt där någonstans framför mig. Ett mål om ett drägligt liv.
Nu skall jag ta en cigg på ballen och sedan lägga mig i sängen igen. Har sovit bort större delen av dagen och det lär bli mer av den varan, men så får det helt enkelt vara.
Read more...söndag 27 september 2009
Kexchoklad. Vräker i mig. Snart förbyts ilskan till självförakt. Vad gör jag egentligen här?
och vem fan bryyyyr sig?!!!
Read more...Idioti
Sofia märker på en gång när det är någonting med mig. Jag gick ut i vardagsrummet och öppnade dörren till balkongen. Hann inte ens tända ciggen innan hon frågade vad det var.
“Jag är förbannad” sa jag. Och sen kom allt det där. Min jävla ilska över allting. Mummel, mummel. Försökte sedan läsa i den där boken om dottern som mödar sin idiot till morsa, men kom hela tiden bort mig.
Jag orkar inte läsa alla de där jävla intelligenta bloggarna. Sluta vara så förbannat kloka hela tiden! Tror ni verkligen att jag vill läsa om sånt där hela jävla kuktiden?!
För allting handlar ju om mig, det vet ni nog redan. Jag menar, vem skulle världen annars kretsa runt?`
Jag är fortfarande förbannad, men börjar lugna ned mig lite. Skrattade lite åt mig själv. Åt min idioti. Min ilska. Och märker vilka förändringar DBTn verkligen gör med mig. Jag växer som människa, men vill jag verkligen det? Vem fan är jag utan alla dem här utbrotten av olika känslor och utan såren på kroppen? Jag vill inte vara ett trist och tomt skal som gillar mode och skriver hjärndöda blogginlägg och på så vis får läskigt många läsare. Jag vill inte vara en i mängden för fan.
Fast nu låter det som att jag vill må såhär. Eller nej förresten, det gör det inte alls. Om ni inte fattar vad jag menar så är ni troligtvis bara dumma i huvudet. Jag vet för fan inte hur man är frisk. Är det då så konstigt att jag blir rädd och tveksam? Nej, just det.
Nu skall jag logga in på Facebook och beklaga mig och sen se på film med älskling.
Jävla idioti allting. Idiotvärld.
Read more...Ilska
De pratar om självskadande på teve. En mamma som pratar om sin dotter.
”Hon blev svart” säger hon om dottern.
”Svart?”
”Svarta kläder, färgade håret svart.”
”Såndär gothrockare då eller?”
Skratt. “Jaa, svartrockare ja.”
”Sisters of Mercy… är de ett tecken på att någon mår dåligt? Ett band alltså.”
”Det kan vara, men det kan också vara att det inte är så” säger en DBT-terapeut.
Jag kan inte se mer. Erik Haag låter som en naiv idiot och Sofia Åkerman får mest vara tyst. Mamman gör mig rasande och DBT-människan är jag glad att jag slipper träffa.
Det finns ingen jävel som börjar skada sig själv pga ett band. Genom åren har jag fått höra all jävla tänkbar skit om hur Manson ligger till last för hur jag mår. Det är idioti. Manson var det som fick mig att överleva högstadiet, ingenting annat. Att säga att musiken kan ha att göra med självskadande gör mig helt enkelt rosenrasande.
Jag hade tänkt blogga om hur jag övervann min ångest ikväll, utan minsta lilla självskada eller benso. Slog på datorn och satte mig på sängen och där på teve pratades det plötsligt som självskadebeteende. Först tyckte jag det verkade bra, men sen blev det bara en dimma. En dimma av ilska.
Nu har jag såna där känslor igen, som jag inte riktigt kan hantera. Början på ett vredesutbrott. Jag vill be hela DBT-världen dra åt helvete och börja skära mig lika mycket som jag brukade tidigare. Jag vill sparka och slå sönder saker. Käka mig hög på benso och jävlas med alla som kommer i min närhet. Lyssna på Jack off Jill och sjunga med i texten om att skära sig själv. Bara spotta den friska världen i ansiktet och säga hejdå, det var inte ett dugg kul att försöka lära känna er och jag tänker aldrig begå det misstaget igen. Fuck off, typ.
Känslorna blir så överväldigande. Så starka.
Det där med musiken är en öm punkt för mig, det som jag har svårast att hantera. Det kommer från mitt förflutna. Som litet barn fick jag massa skit för att jag lyssnade på Michael Jackson och sedan när jag började högstadiet fick jag nästan dagligen skit pga min dyrkan av Manson (ja, det var dyrkan, helt klart). När jag började må som sämst och fann en hjälp i mörkret, då fick jag massa skit för det. Pappa var helt galen och hotade med att bränna mina skivor om inte min besatthet upphörde och att jag var en idiot pga min musiksmak fick jag inpräntat i mig redan i sjuan.
Ofta kunde en se på Jenny Jones och Ricky Lake hur uppröra föräldrar berättade om hur Manson förstörde deras barn. Det citerades hur Manson uppmanade sina fans att ta livet av sig och allt som kom ut ur deras munnar var rent ut sagt ondska. Ingen brydde sig oavsett hur mycket jag försökte förklara om Manson, om hans intelligens. Först när Bowling for Columbine släpptes började folk komma fram till mig och säga Manson är ju faktiskt riktigt intelligent.
Hallåååå! Det är ju för fan det jag har sagt hela tiden, men ni lyssnar inte på mig!
“If you take away the things your children identify themselves with, you will create these small little timebombs that eventually will explode.”
Manson. Såklart. Och så jävla sant.
Okej, jag får inte ur mig någonting vettigt längre. Ilskan tar över och just nu är någon form av lugn precis vad jag behöver. Det jag ville ha sagt vara bara ge fan i att skylla ifrån er på andra. Att någon skadar sig själv är helt och fullt upp till den. Vi är människor mer egna jävla viljor och egna val och att skylla det på någonting så dumt som musiken… ja, det är helt enkelt för idiotiskt för att få vara lagligt.
Read more...Glöm att jag låter dig vinna
Jag är så ångestkörd just nu. Utsmetad. Känns som att jag är överallt i tankarna, men ingenstans i verkligheten. Skall röka en snabbis och sen ta ett bad och när jag kommer upp igen tänker jag fanimej lägga mig i sängen med världens finaste flickvän och se på film. Jag tänker inte låta ångesten förlama mig. Så fan heller.
Read more...
Intensivt babbel
Tydligen tog Sofia liter bilder på mig och Sigrid medan vi satt och snackade psyk i fredags natt. Jag var antagligen för inne i allt babbel för att inse att hon tog fram kameran.
Sigrid är inte lika farlig som hon ser ut på bilden :P
Sjuk och jävlig, men glad ändå. Och jag börjar trivas med att ha rakad skalle.
Irriterande!
Idag är jag sådär jävla hängig igen. Orkar inte annat än ligga i sängen och vänta på bättre dagar. Kan inte ens läsa och då blir jag så rastlös. Kanske bara borde sova bort tiden och hoppas på att jag är bättre imorgon. Det är ju meningen att jag skall till DBT och det vill jag verkligen inte missa.
Read more...lördag 26 september 2009
del fem
Några veckor med VIP-kort
Så var det då dags att börja på lekis. Jag älskade tanken på att bli en stor skoltjej. Att få gå i skolan, precis som Konrad gjorde. Jag och mamma hade ofta varit med i Konrads klass och allt med skolan verkade så roligt. Jag var sannerligen redo!
Avslutning på lekis. Jag kände mig så vacker i den där kjolen.
Jag blev tilldelad en plats på Tigern, det lekis jag hoppats på att få börja i. Allt hade varit frid och fröjd om det inte vore för att Emelie blev tilldelad en plats på ett annat lekis. Vi ville inte sära på oss och skräcken som fyllde mig gjorde att jag inte längre ville bli den där stora skoltjejen. Hur skulle jag klara mig utan Emelie? Det skulle aldrig gå. Vi behövde helt enkelt varandra.
Våra mammor lyssnade på vårat klagande och höll helt klart med om att Emelie och jag borde få gå tillsammans, så Emelies mamma Carina ringde till skolan och ordnade så att även hon blev välkommen till Tigern. Lyckan var genast tillbaka.
Våra mammor lyssnade på vårat klagande och höll helt klart med om att Emelie och jag borde få gå tillsammans, så Emelies mamma Carina ringde till skolan och ordnade så att även hon blev välkommen till Tigern. Lyckan var genast tillbaka.
Skolfoto från första eller andra klass
Jag gillade lekis och trivdes med de andra barnen. Den spralliga teaterapan tog över min kropp och ingen kunde nog ana de hemska obehagskänslorna som plågade mig. Det kändes som att någonting inte stod rätt till, men var ändå säker på att de känslorna skulle försvinna så fort jag började i första klass, i en riktig klass och inte någon fjantig förskola.
Känslorna satt dock kvar när jag började i 1D. Min klass kändes inte alls likadan som den min bror gick i, den var helt annorlunda. Jag kände det som att min klass var fejk och overklig och inte viktig medan min brors klass var en riktig klass. Hur mycket jag än försökte skaka av mig obehaget så gick det inte.
I en bar på Rhodos. Jag brukade åka dit nästan varje sommar med min familj.
Emelie blev snabbt kompis med de två populäraste tjejerna i klassen – Emilia och Nadja. Jag sköts bort från hennes liv mer och mer och dög bara till att leka med när hennes nya bästisar var upptagna.
Jag tyckte att Emilia och Nadja var tråkiga. De såg alltid till att ha de senaste modekläderna och pratade hela tiden om killar och vilka de var kära i. På rasterna brukade de gå ned till en stor gräsplan där de lekte att deras stall med massa hästar fanns. Jag brukade själv leka att jag hade häst när jag var hemma. Hämtade socker från köksskåpen och tog med hästarna ut för att beta, men det var inte alls samma lek som de tre ägnade sig åt. Mina hästar var magiska My little pony-hästar medan deras var vanliga och tråkiga.
Jag var som gladast när jag fick leka ensam.
Jag trivdes bra i min nya klass och behövde aldrig vara ensam, men det gjorde ont att min bästa vän började föredra andra kompisar framför mig. Jag fyllde tomhetskänslan med sprallighet. I andra klass brukade jag under rasterna stå ute i en upphöjd rabatt och ha konsert. Jag framförde låtar av Michael Jackson och längs rabatten var det fullt med folk, främst femte – och sjätteklassare. De brukade stå utanför mitt klassrumsfönster när jag hade lektion och skrek på mig att komma ut och uppträda så min klassföreståndare tvingades stänga alla fönster och dra ned persiennerna. När jag mötte de äldre eleverna någonstans på skolgården hälsade de glatt på mig och använde smeknamnet Jackson.
Konrad gick i sjätte klass och stod inte ut med all den uppmärksamhet jag fick och det visade sig att han inte var ensam om det. En dag kom en kille i femman eller sexan och slog ned mig när jag stod där uppe på scenen. Efter det slutade jag uppträda.
En tvättäkta poser. Även denna bild är från Rhodos.
Jag minns så väl en dag i mitten av lågstadiet då Emelie faktiskt ville leka med mig efter skolan. Vi var på väg till Konsum för att handla och jag hade min dockvagn med mig. Emelie sa till mig att dockvagnar var töntiga, att det var något som små lekisbarn lekte med och inte tjejer i tvåan. Hon Emilia och Nadja var minsann inte så töntiga.
I andra klass började en ny kille i min klass – John. Han blev genast den populäraste killen i klassen och den som alla tjejer ville vara tillsammans med.
När jag var hemma hos min dagmamma peppade hon mig att fråga chans på John, någonting jag aldrig trott att jag skulle våga. Jag visste redan innan att han skulle svara nej, men dagen därpå lade jag ändå en lapp i hans bänk när ingen annan såg på.
Dagen efter det sprang jag hem till min dagmamma så fort jag kunde och visade stolt upp lappen jag fått tillbaka från John där det stod att han ville bli min pojkvän.
När det blev känt i klassen att jag och John var tillsammans började Emilia, Nadja och Emelie intressera sig för mig. Jag fick plötsligt vara med och leka och de ville veta allt om John.
Under högläsningen i skolan fick jag nu sitta i soffan, med Johns arm runt mig, istället för på mattorna på golvet. Det var så det funkade i klassen – de populära barnen satt i sofforna medan de mindre populära fick sitta på golvet.
Emelie och jag brukade varje jul gå runt och lussa hos grannarna. Vanligtvis var det jag som var lucia medan hon var tärna.
En lunchrast – när jag var med och lekte hästleken – tog Emilia mig åt sidan. Najda hade precis skaffat sig en pojkvän och nu beklagade hon sig inför mig.
”Det är bara jag som inte har någon kille” gnällde hon. ”Det är så himla orättvist!”
Några veckor senare, när John gjorde slut med mig, blev jag återigen ignorerad av den ytliga trion. Såklart. Read more...
Frisk igen. Typ.
Yaay, jag är typ frisk igen!
Igår började jag äntligen känna mig som en människa igen och kunde faktiskt sitta upp utan problem. Jag blir alltid så extremt grinig när jag är sjuk. Helt oförmögen att bete mig som en medmänniska typ.
Igår kväll drack jag vin med Sofia och Sigrid (ni vet, Snorkis). Sigrid och jag pratade igenom praktiskt taget allt som går att prata igenom och det känns riktigt bra. Vi är så väldigt lika varandra och när jag förklarar saker som jag känner så vet jag att hon förstår. Den störta skillnaden mellan oss är nog att hon är en så mycket större människa än vad jag är.
Vi tre drack vin och pratade och spådde (vilket jag inte minns någonting av) och jag vet inte hur intressant det egentligen var för Sofia att höra våra psyksnack :P Men jag hade en väldigt bra kväll och har inte så speciellt mycket bakfylleångest fastän det blev en hel del alkohol igår.
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag skriver. Det känns som att jag fortfarande är påverkad av vinet och att allt jag skriver bara blir ett svårläst babbel. Jag skall ta och lägga mig en stund och vänta på Sofia (hon är iväg till bussen med Sigrid). Sen blir det Svenska hjärtan och Sofias supergoda köttfärssås.
Pusselu
P.S. Del fem kommer nog senare under dagen
Read more...tisdag 22 september 2009
Jag är sjuk. Det är därför jag varken bloggat eller lagt in nästa del i FAC-grejen, men det kommer så fort jag mår lite bättre.
<3
Read more...måndag 21 september 2009
Nämen, har jag en strippa i sängen?
Sofia ligger bredvid mig och fläker upp brösten, den retandes jävla männskan. Fast vacker som fan är hon <3
Read more...Avslagen kväll
Sitter i sängen med Sofia. Hon glor på Färjan och äter godis. Jag hade tänkt fortsätta skriva på min historia, men insåg att det bara är en halvtimme tills jag skall se på teve, så jag kanske bara skall läsa lite bloggar tills dess istället. Hatar att börja skriva när jag inte hinner skriva klart.
Hur jag mår? Ganska avslaget.
Read more...Mrs Kines
Jag mådde så bra när jag kom hem från DBT. Struntade i Days och satte mig istället ned och verkligen pratade med Sofia om allt som hänt de senaste veckorna. Det kändes mycket lättare mellan oss efteråt och det tror jag att även Sofia tycker.
Låg i sängen och läste med Sofia bredvid mig när pappa ringde. Han frågade hur jag mådde och ville försäkra sig om att jag mådde bra, för han hade en sak att berätta. Självfallet blev jag livrädd, men när han berättat det han skulle känna, fanns där bara chock. Mitt ex, kinesen, har gift sig. Med M, bruden som han bedrog mig med.
Så fort jag knappt bort samtalet började jag gråta. Berättade för Sofia och gick sedan ut på balkongen för att röka. Tårarna fortsatte rinna och värre blev det när Sofia bara satt där framför mig med rödblanka ögon.
”Det har ingenting med dig att göra” sa jag, men det verkar inte som att det gjorde någon skillnad.
Hon är fortfarande avvaktande och undviker att se mig i ögonen. Det känns så orättvist. Jag förstår att hon blir orolig när jag börjar gråta, men hon borde ju också kunna förstå. Kinesen och jag var tillsammans i 1½ år. Det tog slut efter att han bedragit mig med en tjej på sitt jobb – samma jobb där min mamma var butikschef. Det tog tio månader innan jag ärligt kunde säga att jag var över honom och det är drygt ett år sedan nu.
Kinesen och jag var förlovade och hade planer på att gifta oss. Vi planerade giftermålet och han sade att han ville ta mitt efternamn och jag sade att jag ville ha hans.
Jag bodde tillsammans med hans familj under sex månader…
Egentligen är det skit samma vad vi gått igenom tillsammans. Jag vet inte vad jag känner. Samtidigt som jag vill att kinesen och M skall ha det bra tillsammans, så känns det vedervärdigt. Ännu ett bevis på hur mycket bättre M är än mig. Och han som fick mig att känna mig så speciell… allt det är borta nu.
Jag vill inte ha tillbaka kinesen. Jag älskar Sofia och hon är den enda jag vill ha, men ändå känns det här tungt. Jag tycker inte att det är något konstigt. Mamma sa att det högg till i hennes bröst när hon fick höra om det. Kinesen var en så stor del av min familj, en så självklar del, och nu är vi helt enkelt utbytta. Det känns tomt. Och overkligt.
Read more...
söndag 20 september 2009
Mys
När jag ändå är inne på det där med att publicera bilder med dålig kvalité på bloggen kan jag ju lika gärna visa några finingar till.
Såhär fint låg Kiba och Ben inatt när vi skulle sova. Jag var såklart tvungen att ta en bild på det. Synd bara att bilden är sned som fan och att kvalitén på min mobilkamera är så dålig.
Read more...
Altare och ångest
Ångesten har varit åt helvete. Jag mådde bra första delen av dagen, men sedan gick det utför. Tillslut var jag tvungen att ta sobril och jag är definitivt lugnare nu, även om ångesten är långt ifrån försvunnen. Det mesta känns så svårt och svårast av allt är nog DBTn imorgon. Jag skall cykla dit igen och det känns som ett enormt berg att bestiga. Dessutom var jag inte förmögen att ta mig dit förra veckan och på grund av det känns det också svårare att ta mig dit. Allting i mitt liv känns just nu som omöjligheter och overklighet. Ingenting känns som vanligt, som det brukade göra, och det gör mig livrädd. Livrädd för mig själv och livrädd för vad jag kan ta mig till. Rädd för rösterna i mitt huvud är jag också. De har börjat komma oftare nu, nästan dagligen.
Jag ändrade om i sovrummet förut. Sofia tog med sin TV och DVD från Karlskoga när hon kom hem och nu har jag gjort plats för det i sovrummet. Jag tycker att det är jättemysigt här inne nu och ändå ger det mig ångest. Jag förstår inte varför. Positiva förändringar borde väl ändå inte leda till ångest, eller? Fast å andra sidan är ångesten nästintill aldrig logisk.
Bilderna här nedan är riktigt hemskt dåliga, men de får duga ändå.
Har äntligen ett altare igen, alldeles invid sängen. Det har tagit mig lång tid att finna ut en bra plats där jag kan ha ett altare och eftersom det bara tycks finna plats på väggen var det också där det fick hamna. Ganska provisoriskt just nu, men om jag har nog med ork skall jag pynta det fint till Mabon.
Read more...
Förlamande ångest. Sitter i sängen. Meningen var att jag skulle beställa böcker, men jag klarar det inte. Kan inte tänka. Komma fram till vad det är jag vill ha. Allting känns så overkligt och hemskt. Vedervärdigt. Jag vet inte vad jag skall göra.
Read more...Jag mår mycket behagligt idag och skulle gissa på att det beror på min lyckade kväll med Bennie igår. Det var precis vad jag behövde; massa bra musik, flummande, dans till rysk musik och bra filmer. Så idag känner jag mig peppad att leva och tänker ta och städa lite här hemma. Nu blir det dock bad och Jane Austen.
Read more...lördag 19 september 2009
Knock em dead kid
Ben och jag har supermys. En typiskt såndär kväll som vi brukade ha typ jämt innan jag blev tillsammans med Sofia och detta är precis vad jag behövde. Tack Bästis <3
Massa smink och sen är jag nöjd. Eller nästan.
Ute på ballen för en rökpaus.
Jag sjöng samtidigt som Ben tog blicken. Därav den alldeles underbara posen ;P
Hon är så omänskligt söt den där.
Världens bästa vän, utan tvekan <3
Såklart måste hon fjanta till sig när jag tar kort :P
Den bästa bilden någonsin på mig.
Nu skall vi fortsätta rocka röven av oss och lyssna på Weezer.
Just nu
Datorn är placerad i vardagsrummet så jag kan glo på teve samtidigt som jag fular mig på nätet
Kami står i fönstret och glor
Kiba ligger i soffan, glor mot dörren och skäller
Och jag är på väg att flippa totalt
Read more...
Jag när ångest
Just nu känns det som att allt jag är, är ångest.
Jag andas ångest. Lever ångest. Utsöndrar ångest. Och jag är så jävla hispig och rädd när Sofia inte är här. Rädd för allt och dessutom känns hela mitt liv overkligt.
Det skulle vara så enkelt att medicinera bort det allra värsta…
Read more...Den ständiga diskussionen i mitt huvud
Jag förstår verkligen inte hur jag skall orka med mig själv.
Igår bråkade Sofia och jag för första gången. Vi har varit tillsammans i lite mer än nio månader och vi har inte haft ett riktigt bråk förrän nu. Det är väldigt imponerande för att vara jag, som annars söker mig till bråk som andra tycks söka sig till kärlek.
Jag kunde inte vara tyst längre. Sofia är en helt fantastisk person. Hon är snäll och omtänksam och är sådär kärleksfull och empatisk. Men ändå finns det saker där som jag inte orkar med. Som det faktum att hon är bra på att säga saker, men inte handla.
Jag tror inte på ord. Folk slänger ur sig saker hit och dit utan att mena det. Vad jag behöver är handlingar som visar att det personen säger faktiskt är sant. Så svårt att förstå kan det väl ändå inte vara?
Problemet med Sofia är att hon inte handlar. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar med henne om det – det tycks försvinna någonstans ute i universum. Jag förklarar saker som får mig att må dåligt, hon säger att hon älskar mig, börjar gråta, jag får dåligt samvete, börjar hata mig själv ännu mer och sedan fortsätter allt som innan.
Det funkar inte för mig.
Igår lyckades jag distansera mig tillräckligt för att inte få dåligt samvete så fort jag öppnat käften. Jag var mycket lugnare än vad jag annars är när jag bråkar/argumenterar med någon. Höjde rösten en gång, men annars ingenting. Jag som annars gapar, skriker, slåss, har sönder saker och är allmänt stökig.
Problemet tycks vara att Sofia faktiskt inte förstår. I sin vilja att göra alla andra glada försvinner det som kanske egentligen är viktigast. Allt jag förklarat för henne om mina känslor försvinner upp i tomma intet och jag går sönder. Självhatet växer och växer och tillslut går jag sönder.
Jag har förklarat nu, hur jag fungerar. Jag känner mig sviken, lämnad, för att hon för andra helgen i rad drar till Karlskoga och festar. Hon drar tidigt fastän jag förklarat hur jobbigt det är. Hon kommer vara borta nästan hela lördag-söndag och helger har alltid känts viktiga för mig.
Hon skiter i vilket. Tar bussen vid kvart i ett och kommer inte hem igen förrän imorgon kväll. Jag har varnat för vad det innebär. Jag blir kall och distanserad för det är vad jag behöver för att orka. Jag vet inte hur jag annars skall hantera situationen och alla känslorna. Hon blir ledsen igen och jag blir återigen sådär hatisk mot mig själv.
Men vad skall jag göra då? Det är såhär jag känner. I mitt huvud pågår en lång diskussion.
Sofia skall vara borta i helgen igen. Andra helgen i rad. Alltså måste jag ha gjort någonting fel.
Det leder vidare till starkare självförebråelser och diskussionen i huvudet fortsätter ungefär såhär: Jag har förklarat för henne hur jag känner, men uppenbarligen bryr hon sig inte, för om hon gjorde det skulle hon väl ha gjort någonting åt situationen? --->Hon säger att hon älskar mig. Kräver jag för mycket när jag vill att hon skall visa det istället för att bara säga det? ---> Jag är jobbig och krävande. --->Jag är dålig. Värdelös. --->Ingen tycker egentligen om mig. Jag borde försvinna. Dö. Så att alla slipper mig. --->Alla hatar mig så jag hatar dem och tänker fan inte vara trevlig och snäll. De kan dra åt helvete. Jag hatar dem. De bara förstör för mig. ---> Jag borde aldrig ha något förhållande. Uppenbarligen är jag för dum i huvudet för att klara av det. Nu skiter jag i det här. Jag är så värdelös. ---> Jag kan inte ens ta hand om mina hundar. De har problem och det är för att jag är så jävla dum i huvudet [nu börjar paniken komma, magen värker, bröstet värker]. ---> Jag kan aldrig vara utan mina hundar! Det är dem jag lever för, men jag är så jävla dålig matte och kan inte ta hand om dem så bra som de förtjänar så jag borde ta livet av mig. Det vore lättare för alla. [massa tårar] ---> Fast Kiba skulle inte klara sig utan mig. Han är så rädd för allt och det är mig han tyr sig till. Jag kan inte lämna honom. Och nu favoriserar jag honom före Kami fastän det egentligen inte är så jag menar. Fan ta dig, Mana! GÅ OCH DÖ DIN JÄVLA HORA!!
Allt tycks cirkulera kring hur dålig och värdelös jag är. Sofia kompromissar inte med mig, alltså är jag värdelös. Sofia vill vara ifrån mig två helger i rad. Alltså är jag värdelös och omöjlig att älska. Det är alltid mig felet tycks ligga hos och det tar så mycket energi och kraft. Hopp. Framtidstro. Är det verkligen för mycket begärt att be Sofia kompromissa? Jag har aldrig sagt att hon inte får träffa sina vänner. Det är inte vad det handlar om. Jag vill bara få ett bevis på att jag också är viktig. Att jag också är rolig att vara med.
Read more...Skitunge
Jag hatar att vara Ledsen! Hela jag försvinner. All attityd och allt som är jag. Kvar finns bara en ful liten skitunge som vill göra alla andra nöjda och gömmer sig i sitt barnrum med massa jävla ångest.
Read more...fredag 18 september 2009
Jag tror alltid att det är jag som gör fel, att det är jag som ÄR fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag öppnar mig för saker fortsätter ändå bara som tidigare.
Och det enda jag kan tänka på är att skada mig själv.
torsdag 17 september 2009
Börjar känna mig sådär trött-irriterad igen. Har glott alldeles för mycket på teve ikväll, men nu har jag lagt mig i sängen med Kami och skall strax läsa. God natt.
Read more...Har precis fixat en kopp kaffe. Så jävla dumt, koffeinet kommer ju knappast hjälpa mig att somna. Men jag har en bra bok att läsa ut och så länge jag inte börjar panika av sömnskiten så gör det inget.
Väldigt intressant, huh?
Read more...Picture time!
Helt plötsligt börjar jag gilla min perre och tänkte ta lite egobilder för att lägga in här i bloggen. Men så var ju hundarna så söta att jag var tvungen att ta lite kort på dem. Bara se på bilden - hundarna är precis på väg att attackera dörren mellan vardagsrummet och hallen och skällde som fan. Fantastiskt.
Och sen kom Kami fram till mig och var sådär alldeles bedårande mellan sina skällattacker och då var jag ju såklart tvungen att ta en närbild på hans bedårande ansikte. 
Jag vägrar favorisera hundarna så Kiba fick också vara med på en närbild och visa upp sig. Han är riktigt kamerakåt. Och älskar att posa på bild. Så fort jag tar fram kameran fixar han till sig, sätter sig i en bra pose och kollar villigt in i kameran, väntandes på att jag skall börja klicka.
Och vem är inte intresserad av att se en snögg Johnny Rotten som sitter på köksväggen? Läckert!
Finnar lite här och där, men det spelar egentligen ingen roll för jag har långt svart hår och ser ut som en tjej igen!
Pose, pose, pose. Fast perren är inte alls sådär äckelblank på riktigt. Inte vad jag sett i alla fall och så måste det helt enkelt vara.
I'm the face of piss and shit and sugar.
Nu blir det sängen med Läckberg och choklad. See ya'll later, suckaz!
Spyor
Jag vill riva av mig den förbannad jävla peruken och skrika till min spegelbild att jag visst duger. Att jag inte behöver den här fejkade skitsaken för att känna mig fin. Jag känner mig ju för fan inte ens fin i den.
Samtidigt vill jag ha massa pengar och skicka iväg Sofia till affären så hon kan köpa bullar, wienerbröd, chips, godis och öl. Då kan jag öla och moffsa i mig massa skit och tillslut spy upp allting och för stunden känna mig lite lättare till mods.
Men vi har inga jävla skitpengar kvar. Förutom 169 kronor. De där 69 spännen har jag sparat så jag kan köpa nästa del av Svenska hjärta på lördag och resten av pengarna skall Sofia få av mig så hon kan dricka sprit när hon för andra helgen i rad drar till äckliga jävla sunk-Karlskoga och festar röven av sig och har kul.
Jag måste motstå allt sånt där, men det känns bara så jävla onödigt. Varför liksom? När allting annat bara är en enda meningslös sörja, varför skall jag då kämpa vidare i en äcklig jävla motvind? Jag borde släppa mig själv fri. Låta mig leva ut all jävla skitdestruktion tills jag har lärt mig en läxa.
Och jag har sån enorm ångest för att jag inte vet om jag pallar peruken eller inte. Fan. Så onödiga pengar om jag inte ens kan använda den. Men å andra sidan är fan hela jag onödig.
Hopplösheten är verkligen enorm. Jag orkar ingenting och vill ingenting förutom att sova bort mig själv.
Read more...FEJK!
Jag känner mig ful, ful, ful, ful, ful. Fejk. Peruken är fin, men den funkar inte till mig. Den är för fin för mig. Jag smutsar ned den med mitt nylle. Bara väntar på att någon skall komma fram till mig och säga: Du är fejk! Vafan håller du på med egentligen?!
Jag känner hopplöshet. Meningslöshet. Som att ingenting, förutom hundarna, egentligen spelar någon roll.
Jag är trött. Ledsen.
Alltid så utlämnad till andras välvilja. Att veta att utan folks välvilja klarar jag mig inte, det är tungt.
Vill säga åt mig själv att rycka upp mig, men vet att det är så mycket svårare än så.
Fy halvete vad det är kallt! Jag sitter fortfarande och skakar som ett aber efter att ha varit ute och rökt. Det känns inte som september, snarare slutet av oktober eller början av november. I år har det verkligen gått snabbt för hösten att komma.
Det har varit en intensiv natt. Höll på att flippa när jag skulle somna. Tackolov slog stillisen in när det var som värst. Tyvärr har jag drömt mardrömmar igen och som vanligt blir jag sådär läskigt påverkad av allt jag drömmer. Jobbigt som fan.
Read more...onsdag 16 september 2009
Är bitter, hispig och paranoid just nu. Känner mig världsfrånvänd och ensam och vill be typ alla dra åt helvete och bara isolera mig.
Skall fan lära mig att klara mig själv. Bli helt självständig och fri och slippa vara en emotionell börda.
Jag skall allt visa er.
God morgon
För första gången på flertalet dagar har jag tagit mig upp när mobilen ringt för väckning klockan åtta. De andra dagarna har jag inte ens kommit ihåg att mobilen faktiskt ringt och trodde att alarmet var avstängt.
Nu sitter jag och klunkar kaffe och har precis läst klart nyheterna från Aftonbladet och skall se till att uppdatera mig på bloggfronten. Sen blir det bad med Läckbergs nya och efter det promenad med hundarna innan Days.
Read more...tisdag 15 september 2009
Verklighet
Ibland kommer jag henne så nära. Det är som att vi blir en person. Hennes tankar är mina och mina tankar är hennes.
Armarna runt min kropp blir till en skyddande mur som håller allt det onda och farliga på avstånd. Allt som någonsin känts fel oss emellan, upphör. Försvinner. Kvar finns bara hon och jag och tillsammans klarar vi allt.
Jag vill be henne att gifta sig med mig. Allt fint som finns att säga rullar runt där på tungan och jag får hålla i mig själv hårt för att hindra det från att ramla ut ur munnen på mig. Alltid går det inte. Då kommer de där orden och jag är faktiskt inte rädd. För jag vet att hon förstår mig och jag vet för en gångs skull att hon älskar mig precis sådär mycket som jag älskar henne. Det är som att vi vore gjorda för varandra.
När vi är sådär nära, en och samma person, en och samma själ, vet jag precis vad hon behöver. Vad som gör henne glad och vad som får henne att njuta. Jag kan trycka på de rätta mentala knapparna för att få henne att förstå hur viktig hon har blivit för mig under de här nio månaderna som gått sedan vi blev tillsammans.
Jag känner mig så verklig.
Read more...Jag börjar vänja mig vid min rakade skalle nu. Visst känner jag mig ful, men det gjorde jag ju innan också. Kanske vågar jag faktiskt visa mig ute utan mössan på. Hsh lär peruken jag beställt anlända vilken dag som helst, om jag nu vågar ha den på mig. jag har blivit så feg.
Read more...
En liten summering sådär
Det är inget kul. Ingenting alls känns kul just nu. Och skallen slutar inte värka.
Det känns som att det hänt massor med saker de senaste dagarna, men kanske är det bara jag som inbillar mig. Orkar inte gå in alltför djupt, så det bli en kort summering:
Fredag:
Drack öl med Sofia och försökte hålla humöret uppe. Vi hade riktigt mysigt och för en gångs skull vågade jag prata allvar med henne. Öppna mig på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge.
Dock skar jag mig när hon var ute med hundarna. Idiotiskt, men så lätt att falla för frestelser under alkoholens påverkan. Hade dock bara värdelösa rakhyvlar så det ser ut ungefär som att jag blivit riven av en katt.
En positiv sak var dock att jag messade Snorkis och bad om ursäkt för hur jag betett mig.
Lördag:
Mådde mycket bättre än vad jag förväntat mig, men allting kändes samtidigt overkligt.
Spelade dataspel och dissocierade och ringde sen mina föräldrar och bad dem hämta mig. Bennie och farmor och farfar hade precis kommit till husvagnen när jag var där.
Messade en hel del med Snorkis och jag fick ett mess av henne som gjorde mig alldeles tårfylld. Jag tror aldrig någon skrivit så fint till mig tidigare. Hon är en så mycket större person och medmänniska än vad jag är.
På kvällen glodde Bennie och jag på Svenska hjärtan och Melrose Place och jag stoppade i mig lite Stilnoct för att bota den värsta oron. Fick ett ryck att ändra håret och trodde att det skulle vara snyggt om jag rakade bort ena halvan vilket ledde till att jag numera ser ut som en nysnaggad skinhead och känner mig fulast i världen. Bennie och jag hade dock en finfin kväll tillsammans <3
söndag:
Mådde ganska dåligt och kände mig skitful pga håret. När Sofia kom hem igen hade hon Malin med sig, men jag var inget direkt bra sällskap. Hade extrem ångest och tog tillslut Sobril.
Bennie var kvar till åtta på kvällen och vi glodde på One tree hill tillsammans. Supermys. När hon dragit började jag dricka öl med Sofia och Malin och blev tillslut mycket mer påverkade än vad som var meningen och skar mig ännu en gång.
Måndag
Vaknade vid halv åtta av att Sofia väckte mig. Stapplade ut till toaletten och spydde kaskader och ramlade sedan ihop på badrumsgolvet. Ringde mamma och sade att jag inte klarade av att gå till DBT för att jag bara spydde och ramlade sedan i säng igen (nej, jag spyr inte när jag är bakis).
Nästa gång jag vaknade hade jag en ångest som var rent ut sagt livsfarlig för mig själv och beslöt mig för att sova vidare. Kom upp först efter tre och då hade Malin åkt hem.
Mådde fortfarande skit och illamåendet vägrade ge med sig. Såg dock till att överleva dagen utan benso.
tisdag
Mår fortfarande väldigt illa, men har inte behövt spy igen. Dock är magen i uppror. Har ingen extrem ångest, men visst fan är den där. Känner mig förbannad och irriterad och vill helst slå ihjäl någon, men försöker hålla mig ifrån det. Mår skit över att jag inte lyckades ta mig iväg till DBT.
+ Snorkis och jag har “talat” ut och jag har insett att jag verkligen tycker om henne. Hon verkar vara en fantastisk människa, även om jag blir smått paranoid och får för mig att hon är snäll bara för att kunna krossa mig rejält senare.
+ Mamma kommer med Läckbergs nya bok senare ikväll.
+ Jag klarade mig bra utan Sofia en natt och hade en toppenkväll med världens bästa Ben.
+ Jag har beställt en snygg peruk från Tradera. Måste bara våga använda den sen när den anländer.
- Återfallen, men jag tänker fan inte ge upp.
Read more...del fyra
Paniks besatthet
Förutom att jag var ett ständigt uppmärksamhetstörstande barn var jag också väldigt orolig och hispig. Den spralliga teaterapan kunde snabbt bli undanröjd när en plötslig ångest paralyserade mig, utan någon egentlig anledning. Under flertalet år var jag livrädd för att somna på kvällarna,
övertygad om att huset skulle brinna ned medan vi sov.
Mardrömmar var också någonting som plågade mig och alltför ofta väckte mig om nätterna. För det mesta låg jag kvar i sängen och försökte somna om på egen hand, men ett fåtal gånger vågade jag mig ut ur mitt rum, nedför trappan och in till mina föräldrar. Nästan varje gång stannade jag upp i dörröppningen. Mellan mina föräldrar låg redan min bror och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med plats för mig där. Jag brukade springa så snabbt jag kunde uppför trappan och in i mitt rum igen, där jag kastade mig på sängen och grät mig till sömns.
Jag utvecklade någon sorts besatthet av Gud sedan jag gått i Kyrkans barntimmar. Trots att jag var så liten hade jag mycket tankar kring Gud och var övertygad om att han var en kraft, inte en person.
Varje kväll innan läggdags satte jag mig på knä framför sängen och knäppte händerna. Samma bön varenda kväll och när den var avklarad började jag frenetiskt tacka för alla bra saker jag kunde komma på. Jag var livrädd för att glömma någonting viktigt och därför bli bestraffad av Gud. Jag visste ju att en var tvungen att vara en god människa för att få komma till himlen.
När jag var klar med mitt tackande ropade jag högt Amen! så att Konrad och mina föräldrar skulle höra. Sedan väntade jag på att de skulle ropa amen tillbaka, för om de inte gjorde det visste jag att någonting hemskt skulle hända. Det var som att jag på egen hand försökte rädda min familj från Guds vrede för att de själva inte bad någon kvällsbön.
Detta pågick under flera år och min bror tog alltför ofta tillfället i akt att retas med mig genom att inte svara. Han fortsatte att ignorera mig tills mina föräldrar fick nog och sade till honom. ”Säg amen då, så hon kan få sova” sa mina föräldrar. Jag vet inte om de märkte av skräcken och ångesten i min röst eller om de bara ville få tyst på mig. Konrad brukade ge med sig efter att mamma eller pappa sagt till honom.
Samtidigt var Emelie och jag fortfarande de bästaste vännerna i världen. Vi träffades nästan varje dag och hittade på lekar. Ibland kunde vi bli riktigt osams med varandra och säga de elakaste sakerna vi kunde komma på till den andra.
”Jag hatar dig!”
”Jag vill aldrig mer leka med dig!”
”Jävla unge, dra åt helvete!”
När vi var färdiga med skrikandet och löftena om att aldrig mer ses, sprang vi hem till våra respektive hem. Inte långt därefter ringde den ena av oss upp den andra och det var som att bråket överhuvudtaget aldrig ägt rum.
”Hej, vill du leka?”
”Ja, vi ses ute i lekparken.”
Och så var allt som vanligt igen.
Emelie och jag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)