The better of two evils

Okej, nu är det tungt. K har inte ringt. Hon skulle ringa vid tio som var våran överenskommelse (träna bort min telefonfobi). Och så är det meningen att vi skall upp på stan och träffa Siggan som är i Örebro en stund. När Sofia ringde nyss var det massa strul. Hon skulle träffa J också, och de skall ses på ett fik dit jag brukade gå med kinesen. Alltså är det tre svårigheter i det ena, 1 träffa J, 2 fika och 3, vara på ett fik som jag inte varit på sedan jag var där med kines.

Det känns som att jag kommer förlora vad jag än gör. Sofia kommer bli irriterad om jag ballar ur, men jag kan inte det där med fiket och J och så. Kanske Siggan vill träffa oss en liten stund, men det kommer krävas alldeles för mycket energi och ansträning att ta mig upp på stan för att det skall kännas värt att bara träffas en liten stund. Dessutom känner jag återigen det där med att vara i vägen och störa. Bättre då att Sofia åker själv så kan de tre sitta och fika utan en dissocierande Mana som tydligen inte heller idag klarar av att stanna kvar i verkligheten.

Jag vet att jag kommer må skit av att inte följa med, men jag kommer även må skit av att göra det. Bättre då att stanna hemma tillsammans med mina hundar och träna på acceptans och andra stå ut-färdigheter. Jag klarar bara inte av massa komplikationer. Hade varit så mycket bättre om jag fått veta på en gång att det inte bara var Siggan.

Fuck. Ibland föraktar jag verkligen mig själv.