Krash, boom, bang

Jag tog mig inte upp när jag skulle imorse. Istället för att gå upp klockan nio, ge Kiba frukost och ta med honom ut på en promenad låg jag kvar och sov till klockan tio. Syd skötte matandet och rastandet av Kiba.

Så nu har jag ätit frukst och läst tidningen och börjat förstå ltie bättre hur läget i Libanon är. Dns kulturdel var en besvikelse idag precis som igår, så istället för att läsa igenom den slog jag mig ned här med min andra kopp kaffe.
Kiba är på enormt skrikhumör. Han väckte mig inatt av sina skall och Syd sa att M hade kommit hem. Antagligen var det det som Kiba skällde på. Han vet att det är någon här som inte brukar vara det. Kanske samma anledning till att han skäller ovanligt mycket nu på morgonen.

Jag är ganska bräcklig idag och skall med andra ord vara väldigt försiktig med mig själv. Läsa mycket i den underbara boken Busters öron och gömma mig för verkligheten. Fast sanningen är den att det är M jag gömmer mig för. Jag är rädd för att han skall komma med mer klagomål från j1 och sanningen är den att jag inte träffat honom sedan jag stod och skrek åt honom i lördags kväll. Skrek av ilska och ångest.
Men nåja. Kanske lite favoritbloggar kan pigga upp mig. Få mig att slappna av.

Read more...

Besök

Pappa och farmor kom hit på besök idag. Vi tog en promenad med Kiba och träffade en liten åtta-veckors jackrussel valp. Min bror har en underbar jackrussel hund - Sture - som jag var hundvakt åt ganska mycket förra sommaren.

Vi begav oss till torget där det var mycket folk och Kiba var rädd. Men det var bra övning, både för honom och mig. Medan pappa kilade in på ICA för att köpa banener och en golvmopp åt mig väntade farmor och jag kvar där utanför.
Hemma diskuterade vi Israel och Libanon och allt det där svåra som jag inte förstår och så drack vi kaffe och pratade om allmänheter. Det var mysigt.
Innan de for hem igen tog pappa med sig sin senaste Stieg Larsson-bok som jag fick med posten igår och även presenten till mamma som var en bok av Nora Roberts. Mamma ringde för kanske tio minuter sedan och tackade och tillade också att jag kunde få boken efter hon läst ut den.
"Du blir ju så glad av böcker" sa den dumma tanten.
Jag köpte den ju för att hon skulle ha den. Såå typiskt min mamma!

Nu sitter jag och väntar på att Syd skall sluta jobba så vi kan ge Kiba kvällsmat och ta med honom ut på promenad. Jag behöver posta lite brev också. Högen börjar växa...
Annars mår jag skapligt. Att stoppat i mig ett par tre stycken Theralen under dagen för att orka med och dessa har gjort mig funktionabel.

Read more...

Kiba och hans nya kompis

Kom precis in efter en promenad med Kiba och Syd. Vi gick till gräset här bortanför och övade på lite kommandon innan Kiba fick leka som belöning. Han var jätte duktig och om han fortsätter såhär dröjer det nog inte så länge förrän vi har bra pli på honom.

Under hemvägen mötte vi en tant med en femårig Yorkshire som Kiba fick hälsa på. Från början stod han bara och glodde men efterhand vågade han sig fram och sprang bredvid hela vägen hem till oss. Det var en jättefin york. Funderar på Kibas likheter med en yorkshire och kan bara konstatera att det är färgerna på håret. Kiba är black and tan. Annars liknar han mest en chihuahua.

Pappa och farmor kommer hit senare och då får Kiba öva sig i sociala situationer igen. Han går inte alls i koppel längre förutom på hemvägen och det slår ned det mesta av mitt hopp. Vi som precis kommit så långt.

Read more...

Promenad i regnet

Kom precis hem efter en promenad med Kiba. Han avskyr att vara ute i regnet och det känns som att ha hamnat på ruta ett igen när han vägrar gå i koppel. Han har den senaste veckan slutat strula och faktiskt glatt sig enormt mycket åt våra promenader. Han hoppar och skuttar och ser nog mer ut som en liten kanin på långt håll än en hund.

Men så idag när det småregnar ut vägrar han gå. Som jag gjort tidigare tog jag med honom till gräset en bit bort så han fick bajsa och kissa och sedan sprang han snabbt hemåt, glad att få komma in och leka med Syds toffla. Men men, han blir väl bättre på det med i framtiden.

När jag gick där ute och njöt av tystnaden konstaterade jag att nästan de enda människor som är ute en dag som denna är hundägare och jag kan inte riktigt förstå varför. Regnet är inte ens duggregn. Det är sånt där smått, smått och fint regn som knappt känns och klär man på sig rätt kläder är det alldeles underbart där ute. Om inte Kiba hade strulat hade jag gladeligen gått på en ganska lång promenad längs sjön tillsammans med honom.
Innan jag hade Kiba tog jag mig aldrig ut på egen hand pga min agoraobi, men nu när jag har honom tvingas jag ut. Och i början var jag alldeles skräckslagen för människor som skulle prata med mig, men idag tycker jag bara det är trevligt. Ja, om det är hundägare alltså. Det är bra för Kiba också, att öva sig i sociala situationer och det är ju precis samma sak jag själv övar mig på. Och jag tar honom med på platser där det är "mycket" folk (det är aldrig mycket folk på samma plats i Askersund) så både Kiba och jag stretar emot våra rädslor. Han är bättre för mig än terapi och på sitt sätt är det ju terapi för mig att ha honom och tvingas utsättas för obehagliga situationer. Kiba + mina antidepressiva + theralen + sobril i nödfall kan nog få mig att leva ett riktigt drägligt liv :)

Read more...

Kanske jag är på god väg att lyckas...?

Jag försöker strukturera mitt liv. Få en ordning på det och inte bara gå omkring och göra saker när jag känner för det (eller strunta i allt som jag inte känner för). Livet som sjukpensionär går lätt över i enbart lathet.

Jag vet, jag är förbannat orättvis mot mig själv nu. Jag vet att det oftast inte handlar om lathet utan om min sjukdom som hindrar mig att göra sådant som jag vill - och borde - göra. Men jag har en naiv förhoppning om att kunna lyckas må i alla fall liiite bättre om jag lyckas strukturera upp min tillvaro lite.

Klockan nio gick jag upp och gav Kiba frukost. Vi tog en promenad som slutade i att vi fick gå hem på en gång igen för Kiba var helt omöjlig. Han vägrade gå hur mycket jag än drog, ropade och lockade med godis. Så han fick kissa och bajsa i rabatten här utanför och sedan gick vi in igen.
När vi kom in igen satte jag på en kanna kaffe, fixade frukosten och åtnjöt den samtidigt som jag läste i DN. Det var riktigt skönt.
Nu tar jag min andra kopp kaffe medan jag själv bloggar och sedan läser andras bloggar. Efter det skall jag bädda sängen och göra sovrummet fint och städat och sedan ta ut Kiba igen innan jag kan slå mig ned och läsa. Jag tror jag är på god väg att lyckas. Lyckas med vad? Jag vet inte. Att ha ett mer "normalt" liv kanske?

Read more...

Jag är ju starkare än sådär

Att jag fallder ned så. Det går nästan inte att förstå. Ibland känner jag mig så stark - som att ingen ondska i världen kan nå mig, få ned mig på mina knän. Det blir som en stark mur runtom mig. En mur med starka riddare som kämpar för sitt liv för att hålla det onda borta.

Tyvärr är riddarna svaga och dör nästan genast. Det tar en del kämpande att återuppliva de där riddarna och den tiden tar ifrån mig Mana och ger mig istället Angelica. Den ängsliga ångestfyllda lilla flickan som alltid var rädd för att bli lämnad ensam. Den där flickan som fick höra att hennes namn betydde änglalik, men istället tydde det till att hon var ett ängla lik. En död ängel.

Mitt namn var ju Angelica. Det var det namnet jag var tills jag var arton år och ville radera ut henne. Det svaga inom mig. I flera år hade jag tänkt heta Jeordie, det namn som de flesta kallade mig för. Istället - precis innan namnbytet - fick jag höra talas om Mana Sato. Och Mana är en magisk kraft inom vissa religioner och jag är magisk. Jag är Mana. Jag visste det då - och jag vet det nu.
Jag har aldrig hatar namnet Angelica. Tvärtom. Det är ett väldigt vackert namn, men det där vackra hör inte ihop med mig. Det vackra hör inte ihop med det sjuka som har blivit jag.

När jag låg i sängen - utslagen av ångest - kom rösterna och pratade i munnen på varandra. Jag var full med tankar och rösterna var så många att jag bara kunde urskilja vissa ord och jag vet inte om det sa någonting bra till mig, eller någonting dåligt.
Jag ville inte heller att de skulle försvinna för de får min känsla av ensamhet att försvinna. De kanske är onda, men då slipper jag i alla fall vara ensam inne i mig själv. Låter det dumt? Skumt? Sjukt?

Angelica var naiv. Angelica hade många kompisar, men det var nog ingen av dem som var äkta. Under högstadiet grät hon sig till sömns varenda natt och under dagarna i skolan var hon aldrig utan sin freestyle så hon kunde lyssna på Manson. En av kompisarna - den mest krävanade - brukade bli irriterad. Antagligen arg för att Angelica inte lyssnade på allt hennes egocentriska och trista babbel.
Angelica behövde Manson för att överleva. Utan Manson hade det blivit outhärdligt.

Angelica hade ofta ångest som liten, liten flicka och brukade gråta på vägen till skolan om hon visste att mamma fanns där hemma i tryggheten. Hon ville inte vara med i det verkliga livet och hon gillade inte heller att leka med andra barn. Andra barn var alltid så krävande och ville bestämma och Angelica föredrog att leva i sin fantasi. Läsa var någonting hon var oduglig på och började haja först i tredje klass. Men det var fortfarande svårt och bokmalen föddes först någon gång under gymnasiet och läshastigheten har aldrig varit snabb.

Angelica är död. Nu är Mana här även om lilla Angelica finns inom henne emellanåt. När den där muren rivs och det onda anfaller. Tar över. Intar hennes kropp.

Read more...

Söndagsbestyr

På söndagar klipper jag klorna på Kiba och badar honom. Skulle också behöva klippa håret på tassarna, men hittar ingen bra sax så jag låter det vänta. Har klippt klorna redan, men väntar lite med badandet.

Min mamma kommer hit idag. Jag behöver få tillbaka min styrka som j1 tar ifrån mig. Mamma kan säkert hjälpa mig. Kanske kommer j1 hit om några dagar och jag är skräckslagen för hur det skulle bli. Hur jag kommer må. Efter anfallet igår är jag allt annat än stark. Borde inte sitta här och fundera. Går in i mig själv alldeles för mycket och får svårt att ta mig tillbaka. Jag borde läsa.

Read more...

Trött

Jag tog mig inte upp förrän nu. Jag skrek på Syds brorsa M igår. Skrek verkligen. Jag var så förbannad att han låter j1 hålla på som hon gör. Han verkar för helvete vara hennes marionettdocka. Fattar han det själv?


Mamma och pappa kommer hit idag. Jag vet inte om det kommer leda till någonting. Jag är faktiskt tveksam till det även om jag hoppas förbannat mycket. j1 driver mig härifrån. Driver mig ifrån Syd. Hur långt skall hon få gå utan att fler folk reagerar? Är mitt liv så lite värt?

Read more...

Hemma. Äntligen.

Det känns skönt att vara hemma igen. Igår - i ett ögonblick av ångest och stark förtvivlan - följde jag med min mamma hem till Örebro och lämnade Syd och alla våra problem. Vi har kämpat länge och de här sakerna med j1 och j2 har ju knappast gjort det bättre.

Så jag drog och i bilen hem tjöt jag som ett skadat barn och lugnades tillslut ned av ett par Theralen. Hemma hos mina föräldrar grät både min mamma och jag. Ingen av oss hade en aning om hur länge jag skulle bli kvar. Om jag någonsin skulle bege mig till Askersund och mitt liv igen. Vad som sårade mig så enormt var att Syd inte ens försökte stoppa mig.
Hemma hos mamma och pappa kollade jag både mobilen och mejlen, men inget meddelande från Syd. Det sprack ännu mer och till på köpet hade jag fått ganska elaka/dryga kommentarer av någon dryg jävel i min blogg - det har antagligen med j1 att göra - och allt small.

Jag bad Syd komma in på msn och efter en liten stund bestämdes att han också skulle komma till Örebro. Här i huset i Askersund är det alltid så mycket folk och lugn och ro går inte riktigt att finna. Vi satt hos mina föräldrar och pratade igenom allt och det bestämdes att jag skulle komma hem redan idag igen.
Det känns bra nu när vi har pratat och jag hoppas att vi båda kommer lägga manken till och försöka rädda förhållandet för sanningen är den att utan Syd vill jag inte lova. Och vi har ju en hund tillsammans nu också. Vi skall lösa det här. Vi skall få det bra igen.

Pappa åkte hem med lastbilen för kanske en timma sedan och jag sitter i biblioteket och varvar ned. Känner en lätt ångest komma krypande och vill inte chansa någonting utan jag kommer ta en Theralen innan jag gör något annat - den tredje för dagen.
Skall ta och läsa lite bloggar och sedan slå mig ned i soffan och njuta av Jane Moores debutbok Fyra i leken (jag kan inte skilja på Jane Moore och Jane Green. Har dock inte läst någonting av Jane Green, men jag har två böcker här hemma. Kanske blir det hon här näst. Lättläst chiclit är bra när jag är så pass psykiskt instabil som jag är just nu).

Read more...

Snart dags att röra på sig

Kiba sitter under skrivbordet och vilar. Han har precis legat på madrassen i mitt gamla sovrum och busat med Syd. Idag skall vi hjälpa hans mellanbrorsa Mac att flytta tillbaka till huset i Askersund. Eller egentligen skall inte jag hjälpa till, jag har ju Kiba att sköta om. Skall däremot vara med i hans lägenhet eftersom både pappa - som fixat lastbilen eftersom han är lastbilschaufför - och Syd kommer vara där. Och jag tänker faktiskt inte vara kvar i Örebro nu när det börjar bli bättre mellan mig och Syd.


Kommer åka lastbil till Askerdund med pappa. Måste ju passa på nu när jag äntligen får. När jag var mindre älskade jag att följa med honom till jobbet och åka lastbil men när jag blev äldre började han köra farligt gods mer och mer och då kunde jag inte följa med.

När vi kommer till Askersund skall Mac, Syd och Sam bära upp allting. Jag vill inte vara med och min pappa behöver inte eftersom han är snäll och ställer upp med bilen. Så han och jag skall promenera lite längs sjön med Kiba och njuta av det vackra vädret. Jag hoppas det kommer bli en bra dag utan massa strul och ångest.

Read more...

Farväl du gamla skit

Jag har fått nog nu. Fått nog av allt det onda som J1 och J2 innebär. Trött på de trackaserande kommentarerna och på att dagligen bryta ihop och fråga mig vad det är med mig som är så irriterande. Varför jag framkallar hat. Vad med mig är så förbannat provocerande?

Så det är farväl till den gamla bloggen och det känns lite jobbigt efter att ha haft den i ett år. Kommer säkerligen förlora massa okända läsare och det är ju inte särskilt kul.
Men en ny blogg kan innebära en ny början och det är nog precis vad jag behöver. Jag skall göra det bästa av situationen och alltid se till att ha Theralen i kroppen så jag inte bryter ihop totalt.

Skall nu ta och mata Kiba och sedan skall mamma och jag ta en promenad med honom. Jag är hemma hos mamma och pappa just nu. Tog mina saker och flydde hem till dem. Syd och jag är i kris och han kommer hit senare ikväll så vi kan tala allvar. Jag hoppas innerligt att det bllir bättre så jag kan börja fokusera på det vackra och goda i livet. Både för min skull och för alla jag tycker om jag bryr mig om.

Read more...