DBT-tankar

Jag vill bli full, fast egentligen inte. Sitter fortfarande i soffan. Kiba ligger bredvid mig och jag påminns återigen om varför jag lever. Just nu känns det mest som att jag vill ge upp allting. Speciellt DBT. Jag tog mig inte dit i måndags för att jag blödde som ett aber ur röven och i fredags var jag så fucked up för att jag skulle till Karlskoga att jag inte kunde ta mig dit. Därför känner jag mig ovärdig min plats. Det finns så många andra där ute som säkert förtjänar min plats mycket bättre än vad jag gör.

På onsdag skall de komma nya till ft-gruppen. Jag vet inte hur många. Det var tal om fyra stycken, men jag tror inte att alla de skulle komma på samma gång. Samtidigt som det känns skönt med nykomlingar, sådana som är lika långt bak som jag och säkert misslyckas mer än lyckas, känns det också jobbigt. Jag trivs så bra med den gruppen jag går i och nu när det kommer nya får jag för mig att det bara kommer bli skit. Att jag kommer känna mig ännu mer utanför än vad jag redan gör. Dessutom är jag rädd för att någon av dem skall vara någon jag känner. Det vore riktigt hemskt.