del 13

Help needed

Högstadieåren hade till stor del bestått av en enorm identitetskris. Jag visste inte vem jag var eller hur jag ville vara. Mitt sinne sade mig att jag ville klä mig i svart, svart, svart med massor av svart smink och en lång svart skinnrock, men en annan del av mig sade att det bara skulle göra situationen i skolan ännu svårare att hantera. I slutet av åttan var min stora imageförebild karaktären Nancy i filmen Den onda cirkeln. Det gick så pass långt att jag flera gånger i veckan fick höra att jag var lik henne och självfallet kunde jag inte vara stoltare. Inför nionde klass hade jag dock fått nog. Jag ville inte bli sedd som den där udda typen längre. Återigen ville jag försöka passa in och för att lyckas med det var jag tvungen att ta död på en stor del av mig själv. Jag tänkte se till att bli en i mängden och gjorde vad jag kunde för att se ut som ungdomarna runtomkring mig.

Andrea och jag, på Arlanda

24e september 2000, kl 14.44:

Jag har blekt mitt hår. Igår och idag. Jag ska nog bleka det en gång till så att det rosa försvinner. Fast dä ä coolt tycker jag.

Förändringen i sig lyckades dock inte särskilt väl. Jag kände mig utklädd och fejkad och kände mig om möjligt ännu mer som en outsider än innan. Känslorna av övergivenhet och ensamhet blev bara starkare i och med mitt försök att passa in.

Till julen tog jag min brorsas röda hårfärg och färgade bort det blonda i håret och det var början på vägen mot mitt riktiga jag. I januari, februari kändes det som att jag höll på att explodera av undertryckta känslor. Medan jag ägnade min energi åt ett inre krig mot mig själv tycktes ingen av mina vänner märka av någonting. Emilia umgicks med sina olika pojkvänner och satte ofta sina vänner åt sidan för dem och Andrea och Rosa tycktes tajtare än någonsin. Konstigt nog kändes Christina av alla människor som min enda vän. När de andra två i gänget mer och mer avlägsnade sig ifrån oss, sökte vi oss till varandra, i brist på annat.

Den 19 februari 2001 var den lyckligaste dagen i mitt liv; jag såg Marilyn Manson live för första gången. Mina föräldrar skjutsade dig mig, Andrea och Rosa och underhöll sig i Stockholm medan vi var på konserten.

Från sekunden då jag såg min stora gud och räddning på scenen började tårarna att rinna och fortsatte med det nästan oupphörligt tills konserten var slut. För första gången kändes det som att jag passade in. Att jag funnit min plats och tillhörde någonting. Den brokiga skaran med mestadels små 14-åriga mansoniter tycktes vara där jag hörde hemma. Jag sjöng med i texterna, som jag kunde utan minsta lilla fel, och grät och snörvlade och bävade inför konsertens slut.

Kampen mot mitt verkliga jag var dock hård och spädde på ångesten och nedstämdheten som också fanns inom mig. Tillslut stod jag inte ut längre och bad Christina följa med mig till skolans kurator, jag klarade inte av att ta mig dit på egen hand och hon erbjöd sig snabbt att följa med.

Samtalen handlade mycket om min förtvivlan över att inte veta vem jag var och att jag inte riktigt vågade ta steget mot att se ut sådär som jag så gärna ville. Det blev också mycket prat om min skräck och ångest inför alla förändringar jag stod inför och hur det kändes som att nästan hela min omgivning tog avstånd från mig. Hemma var det fortfarande min bror Konrad som stod i fokus.

Jag hade inte varit hos kuratorn särskilt många gånger när hon förklarade att hon var oförmögen att hjälpa mig och istället tänkte skicka en remiss till barn- och ungdomspsyk. Deras väntelista var på sex månader och förtvilan växte inom mig.

Inför skolavslutningen i nian

Inför gymnasiet hade jag valt att gå samma linje som Emilia; samhäll med tyskainriktning. Att jag hatade tyskalektionerna och ständigt översköljdes av IG-varningar tycktes jag inte ens reflektera över. Det viktiga var att få gå tillsammans med Emilia, för plötsligt hade jag fått lite av hennes uppmärksamhet igen och som den kärlekstörstande tönt jag var gjorde jag det mesta hon bad mig om.

Några dagar efter sista anmälningsdagen till gymnasiet tog jag mod till mig och knackade på hos skolans syokonsulent. När jag dagen innan varit och fikat med Andrea och en kille som hette Tommy - han var en cool kille med smink och fräna kläder - hade jag kommit på att jag egentligen ville gå bild och form. Jag älskade att teckna och dessutom skulle Andrea och Rosa gå samma linje. Jag skulle säkerligen känna mig utanför, men de var i alla fall snälla och jag trivdes mycket bättre med dem än med Emilia. Syon lovade att göra vad hon kunde för att få in mig på den linjen istället för sam.

Emilia blev fullkomligt rosenrasande den dagen jag berättade för henne att jag kommit in på bild- och formprogrammet. Hon tycktes se det som ett personligt svek och från den dagen visste jag att våran vänskap inte skulle vara särskilt länge till.