del elva

Please, don't make me your scapegoat

På min kusins student. Pillade med dockor för att

slippa möta de andras blickar och försöka delta i samtalen.

Jag var skräckslagen.

Kommentarerna som ständigt haglade efter mig och bråken mellan min pappa och bror tärde på mig. Dessutom tycktes jag och Emilia inte kunna hålls sams i mer än några dagar i taget. Teaterapan som jag till stor del tidigare varit, försvann mer och mer för varje dag som gick och istället fanns där en rädd och grå liten mus som bara törstade efter kärlek och uppskattning.

Söndag, 28 februari 1999

Jag vill inte leva längre. Jag vill bara döö! Imorgon ska jag flytta!

Samma dag:

Guuud, vad pappa och Konrad håller på och bråkar. Pappa är jättegrinig. Ok, Konrad är ju lite som han är. Dom som hade slutat att bråka med varandra för länge sedan, men idag börgade dom att bråka igen.

Tisdag, 25 maj 1999

Idag skulle jag stå i Café Märta men jag sket it. Jag tycker ju att det är otäckt.

Jag var livrädd för att skolka, men ännu mer rädd för att jobba i skolans café. Att stå där med okända nior och betjäna massa främlingar gjorde mig skräckslagen. Jag hade ont i magen vid tanken på det långt innan det var min tur, och när den dagen väl kom struntade jag i att gå dit och satt istället med på de vanliga lektionerna. Jag vägrade stå i cafét och tänkte inte göra det i framtiden heller.

Samma dag:

Emilia och Matilda skolkade från matten. Haha! Där blev dom allt uppskrivna. (Hoppas jag).

Precis som Josefine gjort tidigare under året började Emilia göra under vårterminen, strunta i oss andra. Hon spenderade så mycket tid hon kunde och fick med Matilda, en annan av de där populära tjejerna i klassen. Den forna mönstereleven och föräldrarnas lilla gullegris började nu skolka från lektioner och anta en helt ny attityd och personlighet. Hon verkade inte bry sig om oss andra, strunta i hur ledsna vi blev över att plötsligt förvandlas från hennes bästa vänner till hennes andrahandsval. Mitt gamla förakt för henne började dyka upp igen och jag har än idag inte lyckats släppa det helt.

Självfallet kom Emilia springades till oss med svansen mellan benen när Matilda bytte ut henne mot Josefine och varken Andrea eller Christina verkade bry sig. Ilskan kokade inom mig.

Jag och Andrea, en av alla de gånger hon följde med

min familj till Rhodos.

 22a November 1999, kl: 20.40:
Jag har kållat på Dawson's Creek. Jag grät nästan när jag ser att Abby är död. Jag har börjat fatta att livet är viktigt. Jag ska försöka skriva i dej varje dag om vad jag känner. Jag ska börja mitt nya liv, från och med idag. Från och med nu!


Emilia är sjuk idag. Det var tråkigt, men ändå skönt. Vi bråkar ju ändå bara när vi båda är i skolan. Vi är olika, men ändå lika.


Andrea var äntligen frisk. Men det var nåt kånstigt med henne. Jag vet inte vad. Det var liksom som om hon inte ville vara med mig. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror inte att hon vill vara kompis med mig. Jag tror att hon allra helst vill vara med Emilia. Jag vet inte vad jag ska göra. Allting känns så fel.



Söndag 27 februari 2000
Jag är så trött på allt skitsnack. Om Manson alltså. Han är inte knäpp. Bara annorlunda.

Juldagen med mammas sida av släkten. Jag försvann alltid in i mig

själv när jag var där. Kvävdes, kände mig inte alls tillhörande. Dissocierade -

vilket jag inte visste då.

Torsdag 20e april 2000
Jag är så irriterad på Christina. Hon är taskig emot mig. Och så säger hon te Emilia att jag är sur på henne när det är hon som är sur på mej. HORA. Och hon ljuger så jävla äckligt mycket.


Manson är så bra. Han gör mej så glad när jag är ledsen vilket jag är välditt ofta.




Fredag den 21a april 2000
Nu säger pappa att jag har sagt att han inte ens är värd vatten, och han tycker att jag är värst av alla i hela världen. Vad roligt att ha en familj som hatar en. Nä, det är det inte, jag gråter och pappa svär. Vad ska jag ta mej till? Ingen tycker om mej.


/ Mandy




Söndag den 23e april 2000
Marilyn Manson får mej att leva. Jag älskar honom.


Kram Mandy


Onsdag den 3e maj 2000
Jag och Emilia skämtade med Christina om att vi tycker att killen hon är kär i är söt. När vi sa at vi skämtade skällde hon ut mej och sa att det var mitt fel bara. Emilia fattar inte att jag blev sur. Fan vad arg jag blir.
/ Mandy Manson

Jag och Andrea på Rhodos. Jag ser ut som en liten

barnrumpa, och jag ville alltid se ut som Andrea.

Inte svårt att förstå varför.