Jag kämpar på för fullt

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag får sån kvävande ångest om kvällarna att jag blir rädd för mig själv och för vad jag kommer ta mig till. Igår skadade jag mig själv igen. Lugnet var där först, men efteråt var jag bara slut. I kroppen och sinnet. Huvudet dunkade och allting snurrade. Sofia var lika underbar som vanligt och låg i sängen och höll om mig, rörde vid min ond arm och lugnade ned mig tillräckligt för att kunna somna.

Idag har jag färdighetsträning och det känns... bra. Men svårt. Jag måste dölja armen. Inget stort problem iof. Jobbigare med dissocieringen (heter det så?) Jag vill vara närvarande och förstå vad vi pratar om, inte ständigt borta. Skall dock försöka göra det bästa av situationen.