Overklighetskänslor och ångest

Gårdagen blev inte alls som planerad. Bussresan var ett helvete - som väntat - och självfallet var det fullt på bussen så jag tvingades sitta bredvid någon okänd. Läste en stund, men det gick inte så bra, det där med koncentrationen ni vet. Ångesten var hög som fan redan när jag stängde in hundarna i buren och gick hemifrån. Det kändes hemskt att vara ifrån dem och att sen åka bussen till Karlskoga... det kändes som att jag var tillbaka fem år i tiden och på väg till R för att spendera helgen med han och hans familj. Den där känslan av instängdhet...

Sofias mamma hämtade oss vid busstationen och vi åkte och handlade. Massor med folk överallt. Jag kunde inte stå still så jag vandrade omkring för mig själv, helt borta i skallen. Och stå i kassan med stirrande människor överallt... det är ett under att jag inte flippade.

Sedan hämtade vi upp Sofias mormor och åkte hem till hennes föräldrar. Då började jag lugna ned mig lite, men sen när Sofias bror, fru och barn kom började ångesten och paniken märkas av igen. Drack en öl och kände mig som världens missfoster som var tvungen att dricka alkohol för att överleva medan ingen annan gjorde det. Satt en stund i Soffan med sötnoshunden Theo och Sofia försvann ett tag. Det gick bra eftersom Theo fanns där med mig, men det kändes ändå jobbigt.

Och sen ta mat och Sofia försvann länge och lämnade mig själv i köket med alla de andra. Då ville jag verkligen strypa henne. Irrande blick och pillande händer. Skräckslagen. Maten var jättegod, men jag kunde knappt tugga. Kroppen var ryckig och jag hävde öl och såg ned i bordet. Så ringde Sofias mobil och jag visste på en gång att det var någonting med hundarna. Kiba var helt förstörd när mina föräldrar kom för att hämta dem. Han kutade in i badrummet och gömde sig under badkaret för att sedan gömma sig under soffan. Han släpade med sig bakbenen när han tog sig fram och mina föräldrar har aldrig tidigare sett honom så förstörd. Så drog pappa fram Kiba från soffan och såg då hur kisset rann om hans ben. Då ringde de till mig. Jag sa att jag ville åka hem. Glöm att jag skulle kunna koppla av och ha en trevlig kväll när Kiba mådde så dåligt.

Sofia och jag gick ut med Ruff och Theo och jag ringde Bennie (ringde!!) Frågade om hon ville komma hit så att jag skulle slippa vara själv. Dessutom skulle Sofia inte gå med på att stanna kvar hos sina föräldrar om hon visste att jag var ensam hemma. Speciellt inte när jag mått så dåligt som jag gjort den senaste tiden. Bennie sade ja.

När vi kommit in med hundarna igen ringde pappa och sade att han var framme, så jag tog med mig mina saker och ölen och Sofia följde mig till bilen. Hela resan hem satt jag och tänkte på Kiba och kände skulden. Min stackars lilla älskling.

Vi hämtade upp Bennie och väl hemma gosade jag sönder hundarna. Bennie och jag hade en myskväll. Plockade fram elljusstakar och fixade lite mys här hemma och sedan såg vi på senaste Potter-filmen och åt kladdkaka. Förutom att Kami hela tiden gick fram till dörren och skällde (längtan efter Sofia ni vet) så var det en bra kväll som avslutades med lite kortspel innan vi somnade.