del tolv

Det är bara du och jag, dagboken

Någon gång under åttonde klass började en ny tjej i skolan, Lotta. Det florerade massa rykten runt henne som handlade om att hon slutat på sin gamla skola efter att ha blivit mobbad sedan hon haft en förhållande med en tjejkompis.

Jag fängslades av Lotta från första stund. Iakttog henne på ett sätt jag aldrig tidigare iakttagit någon tidigare. Hennes mun var fantastisk. Perfekta vita tänder och ett litet, litet överbett. Så fort vi talade med varandra började fjärilarna irra omkring inne i min mage och när hon en gång rörde vid min hand för att se på en ring jag hade på mig, kändes det som att jag skulle explodera, på ett positivt sätt.

Jag kände skam inför mina känslor, samtidigt som de gav mig en enorm kick och glädje. Inget leende kunde göra mig så varm som hennes.

Jag var ändå rädd för mina känslor och vågade inte ens skriva om dem i min dagbok. Att berätta det för Emilia eller Christina var helt uteslutet. Homosexualitet kändes så... tabu. Jag trodde inte ens att det existerade i deras verklighet.

Efter ett tag tog jag dock mod till mig och berättade för Andrea. Hon var den som stod mig närmast och var den snällaste och mest öppna person jag kände och som jag misstänkt var hon varken dömande eller dryg, bara stöttande.

Lotta tycktes sluta på min skola lika snabbt som hon började och för mig kändes det förkrossande. Mina känslor för henne fick hon aldrig veta någonting om.

Samtidigt som Andrea var den som stod mig närmast började det mer och mer känns som att jag inte längre var den som stod henne närmast. Jag började tro att hon inte tyckte om mig och tröttnat på att ha mig i sitt liv. Hon var min allra bästa vän och känslan av att förlora henne ur mitt liv gjorde obeskrivligt ont. Hon började umgås med Rosa, en svartklädd tjej i en paralellklass som jag var livrädd för. Hon verkade alltid så cool och självsäker och den dagen jag såg henne bära runt på den satanistiska bibeln började jag läsa om satanism på internet. Jag ville vara precis som Rosa.

Fredag 30e juni 2000

Ska jag alltid vara olycklig. Jag hoppas verkligen inte det. Visst, jag har vänner, men bryr dom sej verkligen om mej. Jag är inte så säker på det. Andrea vill bara vara med Rosa. Christina och Emilia är bara med varandra, Jess har Lovisa och Nettan bor ju i Stjockholm. Om Nettan bodde här, eller jag i Sthockholm, tror jag att vi skulle vara jätte bra vänner, fastän hon är två år äldre än mej.

Torsdag 10e  augusti 2000

Jag hatar Konrad. Han säger jämt att jag är värdelös & dum i huvet mm. Han fattar inte hur ledsen jag blir. Jag mår så j-a fucking dåligt. Jag årkar snart inte längre.
=(                               Jag hör av mig.

Fredag 11e augusti 2000

Jag hatar pappa. Han säger att jag tvångsäter och snärtade till mej på armen. 

Mitt liv är piss. Jag hatar mitt liv & mej själv. Jag är en jävla cp unge som ingen tycker om. Jag är ju hatad i skolan mä. Mycket beror på att jag lyssnar på Manson & tycker att han är snygg.

12e augusti, lördag, 2000

Hej Dagboken.

Jag känner mej så konstig. Fan vad jobbigt det är. Jag fattar inte varför jag mår som jag mår.

Lördag, 26e augusti, 2000, 13.50:

Igår var jag väldigt deprimerad. Jag ville bara dö, men det känns som att jag inte har nåt att leva för.

Kram

       Amanda.

Mamma, jag och min kusin B

Mina föräldrar var nästan alltid på dåligt humör pågrundav min bror och allt tjaffsande dem emellan. Egentligen är det nog inte så konstigt att jag fick ta en stor del av skiten som frustrationen skapade - jag var ju den som fanns hemma medan min bror var ute och rände. 
Ibland ville jag berätta för mina föräldrar om hur dåligt jag verkligen mådde, men jag ville inte dra ned dem ännu längre ned än vad de redan var. De hade nog med problem med min brorsa. Inte kunde jag då komma där och skapa ännu fler bekymmer.
Jag har ofta funderat över hur mina föräldrar så totalt kunde missa hur dåligt deras dotter mådde, men efter åren som gått har jag börjat inse att det faktiskt inte är konstigt alls. Min bror fyllde deras skallar så totalt att ingenting annat riktigt fick plats eller lades märke till

Samma dag, 21.02:

Pappa säger att jag är hemsk. Konrad brukar säga att jag är värdelös och dum i huvet. Alla bara gnäller hela tiden. Jag vill inte dö, men jag undrar bara varför just jag skulle födas? Ingen verkar ju ändå tycka om mej. Andrea är alltid sur på mig & Christina klagar alltid på mej.

Jag tror jag håller på att förlora alla mina vänner.