Skam, skuld och hemska bekännelser

Så! Godmorgon. Nu är jag nog på rätt köl igen. Vaken i bra tid iallafall vilket bidrar stort till hur dagen kommer att bli.

För att kunna berätta om vad som hänt i söndags och igår behöver jag nog först förklara omständigheterna runtom. Det finns två viktiga saker att ta upp.

1. 
   
   Jag har enormt svårt att acceptera och leva med det faktum att så mycket av det jag känner faktiskt är sorg och ledsamhet. Iochmed att jag börjat DBT har jag börjat lära mig att identifiera den primära, den riktiga (fel ord egentligen) känslan bakom allt det jag känner. Jag tror inte jag sett mig själv som så sorgsen som jag är nu sedan jag var 17 år. Sorgen har bytts ut till ilska och förakt och det har varit såå mycket enklare för mig att hantera.
   Jag vet att jag i det långa loppet kommer må så mycket bättre av att veta vad min primära känsla är, men just nu är det ett smärre helvete.
   
   
   
2. 
   
   Iochmed sorgen och min kamp för att övervinna mitt självskadebeteende har jag bytt ut skärandet/brännandet mot Stilnoct. Istället för att använda det som ett stöd för sömnen har jag pulveriserat en tablett eller två och sedan snortat i mig det. Hela fredagen snortade jag stillisar, kanske varannan timme eller oftare än så. Det har varit så skönt att komma bort från sorgen och istället känna mig relativt tillfreds.
   
   
   

Så nu kan jag fortsätta. Sista stillisen togs i fredagskväll. Nu står jag där med konsekvenserna av min quickfix, vilket bara spätt på sorgen. Och sorgen i sig vet jag inte alls vad den beror på.

I söndagskväll fick jag se en bild på kinesens - mitt ex - fru (ordet fru känns så... skrattretande, så vuxet). Pang bom så började jag gråta och jag förstod inte alls vad tårarna kom ifrån. Sofia blev förtvivlad. Rädd. Trodde att jag trots allt kanske inte kommit över kinesen, fastän jag flera gånger tidigare, och även då, sa att jag inte hade några känslor kvar för honom - inte såna i alla fall.

Jag skyndade mig ut på balkongen och tände en cigarett och Sofia tog på hundarna kläder och reflexer för att ta ut dem och då kom impulsen - jag skulle skada mig själv.

När hon gått ut och låst dörren skyndade jag in i sovrummet, tog fram en glasbit jag dagen innan gömt undan (sånt har jag nog inte sysslat med sedan jag var tillsammans med kinesen) och gick in i badrummet. Jag tänker inte berätta om själva skadandet och detaljerna därikring. Jag hoppar fram drygt fyra timmar istället.

Armen smärtar, Sofia och Kami ligger i sängen och jag och Kiba är i köket. Jag röker under fläkten. Ångesten är på högsta nivå precis som nedstämdheten. Jag känner skuld och skam för min reaktion och dömer mig själv för att jag gjort min flickvän ledsen och osäker. Röker under den värdelösa fläkten och kan inte tänka på annat än självmord (detta är väldigt ovanligt för mig). Bankar med armar och huvud i golvet, pillar på saker, vandrar oroligt omkring. Livrädd för mig själv. Tar fram en öl ur kylen och sväljer ned sobril och häver i mig hela ölen innan jag går in i sovrummet, försäkrar Sofia om hur mycket jag älskar henne och däckar sedan ihop.

När jag vaknade igår hade Sofia redan varit ute med hundarna och hon hade fixat en kaffe till mig. Skulden och skammen växte samtidigt som jag kände en enorm tacksamhet för att hon tagit ansvaret för hundarna medan jag varit så under ytan.

Slog mig ned vid teven och medan vi kollade på Days insåg jag att jag aldrig skulle lyckas ta mig iväg till individualterapin.

Gick in i köket och ringde mamma. Berättade kortfattat om mitt utbrott och att jag nu inte hade energi nog att stå upp, att jag knappt ens kunde sitta utan att bli svimfärdig. Varken hon eller Sofia tänkte ringa min terapeut K och jag kände paniken växa. Så jag tog mod till mig och bad om hjälp, frågade om inte mamma kunde ringa farmor och farfar och fråga om de kunde skjutsa mig. Mamma blev jätteglad, för hon hade trott att hela terapin var körd. Hon sa att hon kunde köra (hon har köpt en liten bil med automat för att kunna ta sig till jobbet trots sin brutna arm/axel).

Jag accepterade det faktum att jag inte orkade duscha, borsta tänderna, sminka mig. Plockade bara ihop mina saker och tog mig till terapin i samma kläder som jag sovit och en stor tyngd lyftes verkligen från mina axlar.

Terapin gav enormt mycket (mer om det senare) och nu jobbar jag återigen på att bygga upp mig själv. Det är så mitt liv ser ut just nu. Kamp, framgång, återfall, kamp, framgång, återfall... Det är så min verklighet ser ut just nu och det är viktigt att jag accepterar det. Att jag inte jämför mig med "alla andra" och dömer och trycker ned mig själv. Jag gör så gott jag kan och det är mer än nog.

Nu är jag helt slut igen, efter allt detta bekännande, och behöver en cigg fastän jag nyss rökte. Senare kommer del 13 i FAC-historien och jag kommer nog berätta lite om terapin igår och saker vi - jag - kom fram till.

Hej så länge.