Min tro

Jag är solitär Wiccan sedan drygt sex år tillbaka och är även en praktiserande häxa. Alla former av magi (handskande med energierna) triggar igång mig - på ett positivt sätt. Jag älskar att pynta mitt altare inför varje högtid och Samhain är min absoluta favorit, dock tätt följd av Yule.
Gudinnan Hecate har blivit min själsliga guide sedan jag första gången hörde henne ropa på mig efter att min dåvarande pojkvän varit otrogen och lämnat mig. Efterhand som månderna och åren gått har jag börjat inse hur mycket Hecate och jag faktiskt har gemensamt och jag känner mig hedrad att få ha henne i mitt liv.

Respektera min tro och mitt liv, så respekterar jag dig. Tack!

fredag 31 juli 2009

Jävla FÖRBANNADE idiotier

Nån granne här har fest. Massa killar på balkongen. Babblar om sina jobba. Någon jobbar med en autist och snackar så jävla mycket skit om den killen. Massa förbannad jävla skit. Jag sitter ute och röker. Hjärtat dunkar. Blir förbannad. Kan tillslut inte hålla käften.
“Eeeey!" skriker jag. Ingen hör. “Killar!” De tittar mot min balkong, mot mig. “Tror ni killen mår bra när ni gör sådär eller?”
”Ja.”
”Visa lite jävla respekt för helvete" säger jag. “Tystnadsplikt.”
Killen vänder sig mot de andra, de börjar gå in och säger att de skall stänga dörren.

Jag skakar som fan. Ångesten kommer. För att jag inte kunde hålla käften. Jag skiter fullkomligt i om han har tystnadsplikt eller inte. Visa lite jävla respekt. Jag är så jävla förbannad. Glad för att jag sa något, men ändå ångest.

Det har aldrig varit svårt för mig

Blondinbella har skrivit ett inlägg om Pride-festivalen och varför den är så viktig. Själv är jag inte ett dugg intresserad av festivalen och har aldrig riktigt varit det sedan jag var 16 år och desperat efter att höra hemma någonstans.

Hon skriver att hon genom sina homosexuella vänner förstått att en person inte kommer ut en gång, utan om och om igen, för varje ny person den träffar. Det är någonting jag själv inte känner igen ett dugg.

Jag var 16 år när jag berättade för mina föräldrar att jag var bisexuell. Jag gick första året på gymnasiet och var skräckslagen. Hade fått för mig att de skulle kasta ut mig från vårat hem och hade därför bestämt med en vän att jag skulle få bo med henne.
Men det blev ju aldrig något strul. Några veckor senare, efter mitt avslöjande, välkomnade de tjejen jag var “kär” i med öppna armar och kunde inte vara mer förstående och accepterande.

De följade åren hade jag endast förhållanden med killar tills jag träffade Flickvän. Det kändes enklare så. När jag skulle berätta för mina föräldrar att jag hade flickvän var jag nervös. Nervös för att de skulle bete sig annorlunda än vad de gjort mot mina tidigare pojkvänner.
Det visade sig att jag inte hade någonting att oroa mig för. Mina föräldrar är precis likadana mot Flickvän som mot mina ex-killar och alla andra i släkten har varit precis lika accepterande. Till och med min mormor tog nyheten om Flickvän som en inte särskilt stor sak. Hon verkade varken bli förvånad eller lägga någon vikt vid det (min mormor är en kristen 80+ gumma med väldigt starka åsikter).

När jag är ute med Flickvän bland allmänheten drar jag mig inte för att ta hennes hand, gosa med henne i kön till kassan i affären, hångla med henne ute i parken och allt annat sån där som på något sätt hör till när man har ett förhållande.
Visst, det finns människor som stirrar lite extra, men annars har jag inte mött på någon oförståelse alls. Varken jag eller Flickvän tycks ha stött på de där människorna som Blondinbella skriver om. Jag presenterar henne som en självklar del i min vardag och får den reaktionen tillbaka.

torsdag 30 juli 2009

GAH

Ångest för att Flickvän inte gillar chihuahuor lika mycket som jag
Och ångest för att Flickvän gillar barn.

Och ångest för massa andra små skitsaker.

STILNOCT = avbrott från skiten

Hallisar

Jag mådde bra. Hela dagen har jag mått bra. Så börjar jag helt plötsligt hallucinera och nu känns det som hela världen skall rämna och jag vill bara slå någon på käften.

Fac lit

Yaaay!

Hon fick jobbet! :D

Jobbintervju

Flickvän var på anställningsintervju igår. Idag kommer vi få veta om hur får jobbet eller ej.
Jag är så jävla nervös. Det skulle innebära en helt ny situation för oss om hon får jobb och massor av min ångest skulle försvinna. Så håll tummarna!

onsdag 29 juli 2009

Rädsla

Jag sover inget bra. Jag vaknar flera gånger under natten, ofta skräckslagen efter mardrömmar. Många handlar om mitt ex Kinesen och ännu fler handlar om Flickvän och hur hon lämnar mig. Hon inser hur hemsk jag verkligen är och överger mig för att återgå till sitt gamla liv. Inatt var det Snorkis hon övergav mig för.

När jag vaknade tidigt imorse satte jag mig som vanligt på ballen med en cigg. Jag bad Gudinnan om ett tecken – ett tecken på att jag skall fortsätta leva. Jag har hamnat i en svacka där allting känns så menlöst. Jag förstår inte varför jag lever när jag ändå kommer dö. Det vore en annan sak om jag vore frisk. Om jag inte ständigt pendlade mellan gränspsykotiska tillstånd, botten av depressioner, kvävande ångest, dissociation och så vidare.

Jag brukar alltid ha min livsvilja att hålla fast vid. Önskan om ett drägligt liv och en mer behaglig tillvaro. Nu när jag inte längre har den där önskan att hålla fast vid blir jag rädd för vad som kommer hända.

tisdag 28 juli 2009

Well, I AM alive

Jag orkar inte riktigt existera på internet just nu, men jag kommer tillbaka snart. Efter de värsta och jobbigaste dagarna jag minns att jag någonsin varit med om har dagen ändå varit riktigt okej. Ångest under kvällen, men jag kämpar frenetiskt bort det. Så nu skall jag ta på mig lite varmare kläder och sätta mig ute på ballen och läsröka.

måndag 27 juli 2009

Skadade troll

Kom precis upp från källaren där jag och mamma gått igenom massa gamla kartonger med olika innehåll. Hittade en påse med mina gamla älskade troll och fick en känsla av obehag när jag tog upp dem och fick se att de flesta av dem blivit bandagerade – främst runt handlederna. Wtf?

Ett riktigt litet helvete

Jag skulle behöva sätta ord på vad det är jag gått igenom de senaste dagarna, men jag vet inte hur det skall gå till. Jag har varit gränspsykotisk och skrämt skiten ur min flickvän och mina föräldrar och faktiskt även mig själv. Flickvän skall snart iväg och handla tillsammans med mamma och hon är riktigt orolig för att lämna mig ensam. Jag önskar att hon slapp allt det här, att hon kunde ta avstånd precis som de flesta andra i mitt liv tycks göra, men det går inte när vi lever så tätt inpå varandra.

En glädjande sak: Fick ett fint mejl från EL som är lika underbar som vanligt. Jag orkar inte försöka svara på det riktigt än, men jag kommer göra det så snart jag klarnat i skallen.
Men allra först skall jag ta ett bad och läsa klart den sista novellen i en novellsamling av Oates.

Jag känner mig otröstbar.

(och det här har varit de värsta dagarna på många, många år)

söndag 26 juli 2009

Jag är så besviken på människor, som påstår att de bryr sig, men inte finns där när jag behöver dem som mest.

lördag 25 juli 2009

Äcklet

Jag måste bada nu. Hela dagen har jag gått omkring i trosor med en mensig binda och slappa myskläder som luktar svett. Håret kliar och har inte tvättats på snart en vecka. Jag känner mig äcklig och fastän det passar bra ihop med min sinnestämning så vill jag inte vara det. Jag vill vara fin. Fin för Flickvän så hon kan vara stolt.
Jag måste bada nu.

Morgoncigg

Jag vaknade vid fyra imorse. Kissade och satte mig sen på ballen med en cigg. Jag gillar att sitta där ute så tidigt om morgonen när de flesta sover. Det blir rofyllt och tryggt.
Men så började en tjej gapa och skrika. Jag blev så irriterad. Det är så typiskt fulla brudar att hålla på sådär. Tänk om det faktiskt skulle vara allvar, att en tjej skrek på hjälp. Vem fan skulle ta det på allvar då?
Strax innan jag gick in hade tjejen kommit närmre och hon skrek: “Hångla med andra men skicka fan inte sms till mig!” och en kille svarade någonting som jag inte längre kommer ihåg.
Jag blev så irriterad för jag vet att jag troligtvis inte skulle reagera ifall det var någon som ropade på hjälp. Jag skulle ta för givet att det var ännu en full tonårsbrud som blir kåt av att höra sin egen röst.

Jag höll på att få panik när jag skulle somna om. Lilla K låg bredvid Flickvän och mig och snarkade och vanligtvis brukar jag tycka att det är sött, men imorse klarade jag det inte. Tog en kudde och lade mig vid fotändan med stora K istället. Vände och vred mig och kände mig mer och mer panisk, men på något sätt lyckades jag uppenbarligen somna. Det känns som ett under.

Det är så svårt att be om hjälp

Jag hade tänkt gå ut med hundarna själv nu på morgonen. När jag vaknade strax efter nio kände jag mig bättre och inte alls sådär rädd som igår.
Men ju närmre klockan närmar sig tio växer sig obehaget större.

Jag kan göra som jag brukade innan igår – då jag äntligen började berätta för mamma och Flickvän om vad det är som händer inom mig, men då kommer jag antagligen köra slut på min energi för resten av dagen och förvandlas till den där zombien igen. Det är bättre att be Flickvän om hjälp. Vi går tillsammans. Sakta. Jag hinner med att andas och koncentrera mig på andningen.

Om jag ändå kunde sluta hata mig själv när jag ber om hjälp.

fredag 24 juli 2009

Jag älskar dig, S

Min flickvän är en levande ängel. Det hon har gjort för mig idag kommer jag aldrig glömma.

“Jag förstår inte hur du står ut” sa jag när vi satt på balkongen.
“Jag förstår inte hur du står ut” svarade hon.
Det bevisar hur mycket hon tror på mig. Att hon inser hur mycket jag verkligen kämpar, att jag försöker och vill bli fri från allt det här infekterade.

Nu skall vi lägga oss tillsammans. Lösa korsord och Sudoku och kanske läsa lite. Jag skall somna i hennes famn – om jag klarar av fysisk kontakt, vilket jag inte gjorde tidigare idag – och till ljudet av hennes röst. Och så har hon lovat att jag får ha på musik för att på så sätt minska chansen att rösterna attackerar mig i tystnaden och fyller mig med panik och äckel.

Hur överlevde jag innan hon fanns i mitt liv?

.

I förmiddags trodde jag inte att jag skulle överleva den här dagen. Mamma har ringt mig oräkneliga gånger sedan hon åkte härifrån och Flickvän tycks aldrig riktigt vilja lämna min sida. Egentligen skulle hon åka upp på stan imorgon och lämna tillbaka lite böcker till L och ta hem mina böcker som hon haft, men jag var tvungen att säga ifrån eftersom Flickvän inte vill lämna mig ensam just nu. Jag borde nog ha dåligt samvete just nu, men det jag känner mest är lättnad. Lättnad över att faktiskt bli tagen på allvar. Att det finns människor som inser allvaret i det här, att det jag går igenom verkligen handlar om liv och död.

.

Jag minns inte ens att jag skrivit de där tidigare jävla inläggen.

Survivor

Sisters of Mercy på hög volym. Idag handlar allt bara om att överleva. Det känns som att jag inte vet hur man gör – men det kan ju inte stämma. Jag har ju trots allt överlevt såhär långt, så varför skulle jag inte göra det nu?

Förvirrad

Hela den passerade dagen är en tjock dimma. Jag vet att jag någon gång försökte bada, men fastnade i det kalla vattnet och längtade efter hjälp.
Jag minns hur jag ringde mamma och att hon kom hit på en gång och satt och lyssnade på mig medan jag försökte förklara. Flickvän var också där, precis som hundarna.

Jag försökte förklara den extrema rädslan jag känner. Hur jag vet att jag är övervakad och att någonting farligt väntar mig.

Jag tror att vi satt där i timmar. Sen åkte mamma upp på stan och köpte en bok till mig – den där av Ann Heberlein, ni vet? Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har velat läsa den länge och just nu ger den mig tröst.

Jag vet inte hur klockan blev så mycket som den är nu. Snart är även den här dagen förbi och nästa kommer. Jag hoppas att min rädsla försvinner med tiden för såhär kan jag inte leva. Inte Flickvän heller. Hon vågade knappt lämna mig ensam för att gå ut med hundarna.

.

Någonting är så väldigt fel.

Allt detta stressande

Mamma och pappa träffade K från DBTn när de var och handlade igår. K sa bland annat att de inte skall stressa upp mig och jag vet hur viktigt hon tycker att det är. Minsta lilla sak som stressar mig och jag får för mig att hela världen är på väg att gå åt helvete.

Just nu finns det så mycket som stressar upp mig att jag tvivlar på att jag kommer fungera länge till. Det må vara småsaker, men likförbannat stressar det mig så det känns som att det inte finns någon väg ut ur det här.

Flickväns föräldrar. Det tycks alltid vara någonting de vill av henne. Just nu att hon skall komma till Karlskoga så de kan ta kort på henne och bror J för att skicka som tackkort till alla som kom på deras studentmottagning. Förutom att det kostar pengar att åka till Kga (mycket pengar) så tar det också tid. Det kan tyckas att tid är det enda vi har, men så känns det inte. Nu när jag är så van vid att nästan alltid ha Flickvän här, har jag börjat få stora problem när hon inte är det. Jag blir panisk och rädd och tror att någon skall komma och ta mig. Jag hamnar i köket och vågar inte gå därifrån. Jag som för det mesta klarade mig så bra ensam förut… Det känns som ett stort steg bakåt i min utveckling.
Besök från EL och F. Samtidigt som jag längtar extremt mycket efter dem, så vet jag att det kommer bli svårt. Sociala situationer gör mig besvärad och jag blir stressad för att jag måste må bra, för annars är jag hemsk att ha att göra med, jag måste orka städa, för lägenheten ser ut som ett helvete, och jag måste klara det och det och det.
Min födelsedag. Ibland vill jag ha fest, så som jag hade förra året, när jag var en rolig kompis istället för en tråkig. Dock vet jag att jag då kommer dricka och om jag dricker kommer jag troligtvis må helvetiskt dåligt dagen efter och allting går åt helvete. Egentligen vill jag bara ha en mysig dag. Jag skulle vilja bjuda hem farmor och farfar och mormor och bjuda dem på fika och sånt där. Däremot vet jag inte hur det skulle gå. Under en bättre dag skulle det funka bra – men under en sämre skulle det kunna gå åt helvete.
Snorkis och hennes nyfödda existens i Flickväns liv. Jag klarar inte stress. Vad jag behöver allra mest är lugn och ro och ingen press till att göra någonting. Inte se Bevvan, inte vara ensam, inte laga mat, inte vara underhållande. Jag behöver få göra det jag känner för när jag känner för det, för att komma bort från alla stressande tankar och känslor. Och Snorkis får mig – som ni alla veta – att flippa totalt. Jag vill inte att Flickvän skall behöva välja, knappast. Men jag tror inte att jag orkar med så mycket mer innan någonting extremt kommer hända. Jag vandrar ständigt omkring på den där gränsen just nu. Gränsen till att förlora kontrollen. Hallisarna kommer oftare och är värre. Paranoian börjar förlama mig. Livslusten är nästan helt och fullt borta.
Jag säger inte att detta beror på Snorkis, för det gör det inte, men det bidrar. Och jag tror inte att jag kommer orka så mycket mer. Jag är övertygad om att jag kommer ge upp om Flickvän och mig den dagen Snorkis och hon träffas.

Icke psykfallsmänniskor går tillslut in i väggen av för mycket stress. Vad händer med en sån som jag? Det är någonting jag är livrädd för att veta.

It’s like I’m never getting out of here

198 olästa blogginlägg. Det är vad som händer när jag är borta en dag från datorn. Men det är skönt. Koncentrera mig på andras liv för en stund och låtsas att jag själv inte finns.

.

Det här föraktet äter upp mig.

torsdag 23 juli 2009

It hurts

Föraktet inför mig själv är så stort som det kan bli just nu. Har sovit bort nästan hela dagen och bara vaknat för att ta en cigg eller gå på toaletten. Först vid åtta steg jag upp ur sängen för att vara vaken. Ångesten är så stark att jag dras till sobrilen, men alldeles snart får jag ändå sova, så jag tänker fortsätta kämpa för att hålla det ifrån mig.

Egentligen var det en trevlig kväll/natt igår. Förutom Flickväns Karlskoga-människor kom Bästis och Fisken. Jag ringde honom under kvällen och bad honom komma för att jag mådde dåligt. Han kom på en gång. Kan fortfarande inte förstå hur någon kan göra något sånt för mig.

Jag grät en stor del av tiden. Det satt kvar sedan jag fastnat i köket med nedblodad arm och grät efter mamma och pappa. Jag har så svårt att gråta nuförtiden så det var skönt att få hjälp av alkoholen till det.

Men jag hatar hur alkoholen har en förmåga att ändra mig till en person som tror sig kunna vad som helst. Jag och söt-Möggel pratade en hel del om Snorkis och jag lyckades få mig själv att tro att jag kan tycka om henne. Att jag kan lära mig göra det. Jag var på väg att skicka ett förlåt-mig-snälla-du-jag-vet-att-jag-är-dum-i-huvudet-sms till henne, men Möggel hindrade mig, tackolov!

Idag är jag tillbaks där jag nästan alltid varit när det gäller Snorkis. Jag får helt enkelt ångest av henne. Kvävande, värkande ångest. Jag vet att jag borde uppmuntra Flickvän att träffa henne igen, uppmuntra dem att återuppta deras vänskap, men jag klarar det inte. Ni får hata mig hur mycket ni vill, men jag klarar inte av henne. Inte ens Flickvän är värd det. Jag tänker inte uppmuntra henne till någonting som får mig att må mycket sämre än vad jag redan gör. Om hon vill träffa Snorkis så är det upp till henne. Jag vill inte höra mer än nödvändigt om det. Egoistiskt? Självfallet, men ibland behövs egoism för att inte gå under totalt.

Nu känner jag återigen den där distansen till Flickvän som jag kände dagarna efter att Snorkis hört av sig. Det är som en mental mur som byggs upp emellan oss och jag klarar inte av att ta vid henne. Jag blir äcklad och kan knappt ens pussa henne.
Jag vet inte varför det blir såhär.

Dessutom börjar jag känna en vilja att ta avstånd till Möggel, S och O. Jag tycker om dem alla tre väldigt mycket, men de är vänner med Snorkis och det gör mig livrädd och paranoid. Möggel och Snorkis sitter och pratar om mig. Jag vill veta vad de säger och jag vill se till att de fan aldrig jämför mig med Snorkis.

Just nu känns det som att hela jag värker. Jag vill be Flickvän om tröst, men klarar det inte. Jag vill härifrån och aldrig komma tillbaks. Bara vara med hundarna som alltid älskar mig som jag är och som aldrig kommer byta ut mig mot någon annan.

onsdag 22 juli 2009

Jag h a t a r dig SY

nu är jag fast i köket igen. Sitter på golvet i ett hörn och darrar. Flickvän är borta och Jafan är själv med hundarna. Livrädd, stötar genom kroppen. En kring gällde. Det stank sa hon och skyllde på oss. Sen drog flickvän och jag började skära. Så mycket blod har det inte varit på länge. Det vill inte slita ford. Jag dricker starköl. Vill gömma mig i sovrummet men jag vågar inte flytta på mig. Jag dör när hennes vänner kommer och hittar mig såhär.

Minute of decay

Jag var tvungen att lägga mig i sängen och vila förut. Tog någon värktablett mamma köpt åt mig igår – en dyr jävel, bara två stycken för åttio jävla spänn – och råkade somna.

När jag vaknade igen praktiskt taget flög jag upp ur sängen, bäddade den och sminkade mig.
Och nu sitter jag här…

Huvudet värker fortfarande en del. Flickvän skall dra iväg till Apoteket senare och köpa en burk tabletter som jag kan knarka i mig.
När jag låg i badet förut planerade jag hur jag skulle skära sönder mig själv så fort hon lämnat lägenheten. För det mesta klarar jag inte av att skära mig medan hon är hemma, och tänkte att det var ett tecken. Ett tecken att äntligen få skära i mig själv och för en stund kunna koppla av.
Just nu vet jag inte vad jag känner. Har nog för lite energi för att göra mig själv illa och dessutom vet jag ju hur onödigt det egentligen är.

Den tid jag varit vaken idag har gått åt till destruktiva tankar. Jag har tänkt på svininfluensan som skrämmer skiten ur mig och lyckats lugna ned mig själv genom att tänka på hur skönt det faktiskt skulle vara att bara få dö. Det som hindrar mig från att ta livet av mig är mina hundar. Jag kan helt enkelt inte lämna dem, men om jag skulle dö av en sjukdom är det ju inte ett val jag själv tagit.

Samtidigt blir jag ändå skräckslagen – just för hundarnas skull. Jag vet att lilla K skulle komma över mig ganska snabbt, men med stora K skulle det vara annorlunda. Han är så olika hur hundar vanligtvis brukar vara. Han beter sig som ett litet barn som blir panisk så fort mamma inte är i närheten. När jag lämnar honom, bara en liten stund, börjar han yla (det gör han aldrig annars, bara lilla K som gör) och sitter vid dörren och väntar tills jag kommer. Flickvän, mina föräldrar och Bästis kan lämna honom hur mycket som helst. För det mesta utan minsta lilla pip, medan lilla K gnäller i någon minut.

Fast sanningen är att jag aldrig kan lämna någon av dem. De är mitt liv och utan dem vore jag verkligen ingenting.

.

But I’m not attached

to your world

Nothing heals

and nothing grows

I’m still fighting

De senaste dagarna har jag känt mig så jävla nere och menlös. Det tycks inte riktigt vilja släppa. Egentligen borde jag vara glad för att jag åtminstone slipper ångesten, men när jag är såhär nere tappar jag all min livsvilja och lust att göra saker.

Egentligen vill jag bara isolera mig själv med mina hundar och släppa allt annat runtom mig. Jag vet att det vore förödande, så därför fortsätter jag kämpa. Om jag pressar mig själv till att tvätta mig, sminka mig, ta på mig kläder istället för pyjamas så har jag kommit en bit på vägen. Om jag istället skulle gå omkring i min pyjamas, stinkande och sunkig och utan smink, så skulle jag så mycket lättare falla ned i någonting som skulle kunna bli en depression. Det får helt enkelt inte hända.

Gäääsp

Jävel vad trött jag är! Och nervös…! Känner mig stressad också. Idiotiskt. Karlskogingarna drar från Karlskoga vid två vilket innebär att jag har flera timmar på mig att fixa mig. Ändå blir jag stressad som fan. Det är verkligen typsikt mig.

tisdag 21 juli 2009

Flipp flopp

Det verkar som alla tilltänkta Karlskogingar faktiskt kommer imorgon. Det är fan ett under, för det brukar alltid vara någon som drar sig ur eller helt enkelt inte kan komma.
Tyvärr är det bara Flickvän, jag och O som skall dricka och det ger mig ångest. Jag behöver den där alkoholen för att klara av alla dessa människor samtidigt, men om de andra inte är påverkade av alkohol kommer jag få ännu mer ångest ifall jag råkar flippa imorgon.

Jeje, skall som sagt ta och sova nu. Bara en sista rök först. Så sov gott!

Aj som fan

Jag har en extrem huvudvärk som inte tycks verka ge med sig. Flera timmar har gått och jag har proppat i min olika tabletter, massa vatten och kaffe och ätit mat och vilat och ändå försvinner det inte. Så nu tänker jag ge upp och lägga mig och sova istället. Jag hoppas verkligen värken är borta imorgon, eller i alla fall bättre än vad den är – och varit – större delen av dagen.

Jag pallar fan inte!

Hon är så känslig – Flickvän. Minsta lilla grej jag säger och hon börjar gråta. Det blir till ett litet helvete med tanke på hur lätt jag har till stora känsloutbrott.
Nyss bad jag henne att inte prata med mig medan jag bloggar. Blir jag stört medan jag skriver försvinner lätt allt ur skallen. Bara någon minut senare bröt hon löftet för att berätta en oviktig sak. Jag blev irriterad och halvskrek sådär som jag ofta gör då. Hon började gråta och jag började förakta mig själv sådär extremt mycket igen. Det känns som att jag inte kan säga någonting utan att hon börjar gråta.

Fan, allt är för komplicerat för mig.

You can’t kill me, motherfuckers!

Vilken jävla kick! Lyssnar på Manson medan jag lagar mat och allting bara flyter på. This is true happiness.

Besök

Imorgon får Flickvän och jag besök. Det är hennes bror J som kommer hit tillsammans med några av Flickväns vänner. Om jag har tur bestämmer sig Bästis för att också komma, men hon lät väldigt tveksam när vi talade om det igår. Det känns som att hon börjar tröttna på mig, som att jag blivit tråkig sedan jag träffade Flickvän. Jag hoppas att så inte är fallet, men jag kan inte låta bli att fundera.

Flickvän skall åka till Jysk och köpa en madrass till extrasängen vi har och även ta en sväng förbi Systemet. Jag skall försöka hålla mig till bara några öl, men jag vet ju hur det brukar gå. Efter första klunkarna brukar jag bli ostoppbar. Det är trist att det skall vara så och försöker verkligen ändra på det. I fredags gick det ju bra när vi drack vin, men antagligen för att vi bara hade en flaska här hemma. När den var slut började jag gnälla lite om att jag ville ha mer, eller bara lite folköl. Tur som fan att de närmsta affärerna var stängda. Dessutom hade jag inga pengar att handla för.

Jag medger att jag känner mig en aning nervös inför Karlskogingarnas ankomst. En del av mig vill bara ignorera dem. Låsa in mig i badrummet med tusen böcker och några burkar öl och bara försvinna i mig själv.
Men en större del vill vara med. Mest för Flickväns skull. Hon har sagt flera gånger att hon tycker att det är roligare när jag är med så jag tänker anstränga mig. Sminka mig snygg och ta på kläder jag känner mig fin i och slå på musik som piggar upp och peppar mig (läs: Marilyn Manson).

Nåväl, nu skall jag hjälpa Flickvän med städningen litegrann innan det är dags att ta hand om dagens lunch.

Balle

Jag har installerat Windows live writer för att kunna använda det när jag skriver blogginlägg. Kanske är jag väldigt mycket efter resten av bloggvärlden, men jag visste inte att det fanns. Känns riktigt kul ju!

You make my heart beat faster 2

Bilden är tagen av EL och är en av de vackraste jag vet. Det är Flickvän och jag på bilden och den är taget precis utanför huset vi hyrde i Löddeköpinge. Jag kan aldrig få nog av att se på den.

Jag vet att det är meningen att jag skall vara anonym, men det funkar inte riktigt för mig. Jag tänker fortsätta hålla inne med mitt riktiga namn, men att visa bilder på mig och mina människor tänker jag ändå göra. Speciellt bilder som denna som utstrålar så mycket kärlek.

För mycket tankar

Jag hade en så konstig dröm inatt (iof är väl drömmar nästan alltid konstiga). Jag var tillsammans med mitt ex Kinesen igen. Vi var i Karlskoga - varifrån Flickvän från början kommer - men hemma hos ett annat av mina ex, R. För tre år sedan, nästan exakt, lämnade jag R efter ett 3½ år långt förhållande, för Kinesen. I drömmen verkade det dock som att jag försökte få tillbaks R samtidigt som jag var tillsammans med Kinesen.

En sak som jag hatar med drömmar är att jag får så konstiga känslor dagen efter. Känslor för personerna som var med i drömmen. Nu får jag för mig att jag saknar Kinesen och faktiskt skulle vilja vara hans vän, vilket jag nog egentligen inte skulle vilja. Vi hade våra fina stunder, men avslutet på förhållandet är kantat med så mycket ångest, svek och besvikelser att all min respekt för honom är borta. Han visade sig vara någon helt annan än den jag trodde att han var under mer än ett år. Jag vill inte ha en sån vän.

Jag har fortfarande starka känslor för både R och Kinesen. Inte på sånt sätt att jag skulle vilja bli tillsammans med dem igen. Ingen kan få mig att vilja lämna Flickvän, men jag tror att jag alltid kommer bry mig om de båda och då speciellt R. Jag gjorde honom så illa när jag lämnade honom och det är någonting jag fortfarande mår väldigt dåligt över. Han var inte annat än snäll mot mig och som tack för det blev han lämnad.
Även om Kinesen var otrogen och ljög så inihelvete de sista veckorna av vår tid tillsammans, så bryr jag mig fortfarande om honom. Jag vill att han skall må bra och trivas med sitt liv. Han tenderade ofta att gå ned sig totalt i sina tankar och vissa dagar känns det som att jag bara väntar på att få höra att han tagit livet av sig. Tro inte att det är vad jag vill, för det gör jag inte, men det är en känsla jag har.

Jag tänker ofta att det som hände med Kinesen var precis vad jag förtjänade efter att ha lämnat R och ändå kan jag inte förlåta mig själv. För drygt två månader sedan träffade jag R för första gången sedan det tog slut. Det var på Flickväns student och jag såg honom tillsammans med sin familj. Fastän jag egentligen inte vågade gick jag fram och sa hej.
Han såg så förvånad ut, men mest av allt ledsen. Jag kunde fortfarande se besvikelsen i hans ögon. Kanske gjorde jag honom mer illa än vad jag själv varit medveten om, men samtidigt vet jag att vårat avslut var det bästa som kunde hända honom. Jag tog kål på honom med mina störningar. Han krossades fastän han inte själv kunde se det då. En sak som skrämmer mig är att han och Flickvän är väldigt lika varandra till personligheten. Jag vill inte att hon skall krossas så som han gjorde. Jag vill aldrig mer göra en annan människa illa.

måndag 20 juli 2009

You make my heart beat faster

Stora K

Lilla K

Det är ni, mest av allt, som får mig att överleva <3

En bra dag

Jag ser fram emot att krypa ned i sängen och dra in doften av nya påslakan. Det har varit en lång, men ganska bra dag. Förutom ångesten och paniken jag drabbades av tidigare, har jag mått riktigt bra. Flickvän och jag har fixat till här hemma med de nyinköpta sakerna och myst och tittat på Beverly Hills.
Jag kommer nog inte orka vara vaken så länge till, men först skall jag lägga in lite fina bilder på mina hundar och även uppdatera mig om vad som skrivits i mina favoritbloggar under dagen. Jag hoppas det blir en lika fin dag imorgon.

Handling

Jag flippade på Willys. Efter att ha gått i olika affärer i flera timmar stod jag inte ut med ungjäveln som gapade och skrek på Willys utan något stopp. Jag skrek till själv och kutade sedan iväg mot mamma. Flickvän var precis bakom mig och tog tag om min arm. Jag klarar inte närhet när jag mår sådär. Ilsket slet jag mig ur hennes grepp och morrade fram någonting ohörbart.

Jag bad om ursäkt senare. Hon borde ju ha lärt sig efter dessa snart åtta månader tillsammans. Hsh har hon antagligen lärt sig nu.

På Ikea köpte vi en hel del fint. Som tvättkorgen ovan. Så skönt att äntligen slippa min fula silvriga sak som stinker skit. Och hyllan är prefekt för att få bort alla flaskor från badkarskanten, något jag stört mig på väldigt länge. Det bästa köpet var nog ändå den svarta badrumsmattan som vi köpte på Chilli för 99 kronor (nu börjar jag känna mig som en reklambloggare).

Påslakan lider vi brist på och hittade ett par dugliga och ganska billiga på Ikea. Precis som korgen till hundarnas leksaker. Tidigare hade vi en liten vit korg som inte räckte för alla leksaker, så nu är jag nöjd.

Måste ta en rök nu.

Halvan och jag

Jag är sminkad och påklädd och väntar nu på Flickvän som sitter i badkaret och duschar. Hon är alltid så seg. Vi skall ut med hundarna en sväng och sedan drar vi. Bästis stannar kvar hos hundarna. Jag får så dåligt samvete. Blir rädd att hon känner sig utanför och därför väljer att stanna hemma. Jag vill ju att hon skall veta hur mycket hon hör till. Hon är ju min andra halva.

Det är meningen att jag skall skriva på boken just nu, men jag orkar knappt hålla ögonen öppna. Jag hade uppe skrivprogrammet så jag hann skriva en mening innan jag klickade ned det igen.

Idag skall jag handla med Flickvän och mamma. Ikea, willys och sånt där. Det blir en stor prövning och ansträngning. Egentligen vill jag ju bara gå och sova.

söndag 19 juli 2009

Jag orkar inte vara vaken längre. Hejdå.

Tack!

Kommentarer som den ovan är alltid underbara. Ännu mer underbara blir de efter en dag som varit lika helvetisk som denna.

Tack <3

En verklig mardröm

Hela dagen har varit som en lång jävla mardröm och inte vågar jag sova heller för imorgon väntar en jävla massa prövningar. Jag vill bara kunna koppla av.

När jag har ångest blir jag ofta babblig, tjatig, energikrävande. Känner mig helt världsfrånvänd. Och icke tillhörande någonstans. Tror fortfarande att Flickvän inte tycker om mig. Hon har nog börjat tröttna nu.

Regn överallt

Det regniga vädret passar min sinnestämning. Jag skall bada och ta på mig tjocka, varma myskläder och försöka hålla mig på balkongen, läsandes. Jag behöver försvinna bort i en annan värld för att stå ut med mig själv just nu.

Stort jävla frågetecken

Tankar på självmord och tankar på att ge upp. Det känns som att omvärlden vänt mig ryggen och kvar här står jag, i ett stort tomrum, och skriker efter uppmärksamhet. Ber om att bli sedd och omtyckt och inte övergiven.

Vem fan är jag och vad gör jag här?

lördag 18 juli 2009

Började gråta till Bevvan och nu får jag anstränga mig för att inte börja igen.
Allting känns fel. Obehagligt. Gamla känslor som bubblar upp och gör mig livrädd. Nostalgi fast fyllt med endast ångest och skräck.

Skall försöka sova.

Hur kan jag hata mig själv så innerligt?

Det känns så menlöst. Att jag bloggar. Visst, det är skönt för mig att skriva av mig, men inte fan ger min blogg någonting för någon annan. Jag är osympatisk och aggressiv och gör mig fan inte förtjänt av någons uppmärksamhet. Jag tvivlar verkligen på att jag betyder nånting, både i bloggvärlden och den verkliga världen.

Ångest

Ångest för att jag är övertygad om att Flickvän inte tycker om mig.

Ångest för att jag är anonym på bloggen.

Ångest för att jag är fet.

Ångest för att jag känner mig utanför i bloggvärlden.

Ångest för att lilla Ks päls är hackig sedan jag trimmade honom.

Ångest för att jag är dum i huvudet.

Jag gick och lade mig igen trots allt. Vaknade av Flickvän som sa att klockan var halv ett. Timmarna därefter har dissocierats bort och först nu känner jag mig närvarande igen. Flickväns kompis M kanske kommer ikväll. Det vore kul, samtidigt som jag önskar att jag var på bättre humör när jag träffar henne. Hsh kommer Bästis hit senare. Hon har med sig fem paket cig till mig som hon köpte med från Finlandsbåten hon åkte med i torsdags. Gut. Cig är just nu en bristvara för mig.

Jag vågar inte sova. Vaknade för ungefär en timme sedan. Fastän jag då var lika trött som jag är nu vågade jag inte lägga mig i sängen igen. Hur kan jag vara så rädd för att sova?

Smålullig efter vin och nu är självföraktet extremt.

fredag 17 juli 2009

Läskoma med vin och melon på ballen

Det var från början tänkt att bli en mysig kväll på balkongen. Flickvän drog upp på stan och skaffade vin och olika meloner och jag bunkrade upp med böcker. Nästan på en gång började jag känna pressen. Pressen att verkligen fastna i läsningen och sitta där i flera timmar. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag inte borde förbestämma saker, de behöver vara impulsiva. Annars sitter jag där med en enorm prestationsångest.

Flickväns bokhög

Efter ett halvt glas vin stod ångesten mig upp i halsen och jag var tvungen att ge upp. Satte mig framför datorn och spelade Sims och nu - någon timme senare - känner jag mig lite lugnare. Jag kan i alla fall tänka på någonting annat än hetsätning och skärande och sobril.

Min bokhög

Önskar att jag inte var såhär besviken på mig själv. Jag vill kunna göra mysiga saker med min flickvän utan att det blir förstört av någon dum jävla ångest. Istället för att ha mysigt tillsammans sitter vi nu vid varsin dator och är asociala.

Jag vill vara den perfekta flickvännen, ju.

Min balle

Min balkong är helt klart en av de bästa sakerna under sommaren. Jag önskar att jag vågade sitta där mer. Att jag även de stunder då paranoian tar över skulle våga sitta där, för det skänker mig verkligen ro. Dessutom blommar det så fint nu! :)

En present till världens bästa vän

På stolen ligger en överraskning till Bästis från mig (i kartongen alltså). Längtar tills hon öppnar och får se allting däri. Hoppas att hon blir precis så där glad som jag har föreställt mig.

Sötnosen

Stora K upptäckte en ny godsak idag - mattes persilja. Jag var såklart tvungen att ta kort på det.

Kärlek

Ikväll skall flickvän och jag har myskväll. Läskoma med god mat, lite vin och bubbelbad. Det behöver vi båda.

Mitt fel?

Jag hatar när Flickvän mår dåligt för någonting och vägrar säga vad det är. Så är det just nu. Jag märker så tydligt att någonting är fel, men hon säger att det inte är någonting.
Har jag gjort någonting eller är det bara en dålig dag?

Jag klarade det!

Jag har suttit och skrivit i en timme nu och det får räcka för idag. Det känns bra att äntligen vara igång med boken igen. Bästis kommer bli skitglad när hon får höra det.

Nu skall jag läsa lite bloggar innan jag tar ut hundarna.

torsdag 16 juli 2009

Nya rutiner

Jag tror jag börjar bli redo för nya rutiner. Istället för att gå upp vid nio på morgonen skall jag ställa klockan på åtta. I två timmar framåt skall jag sedan skriva, börja redigera boken jag skrev till Bästis i November förra året. Vid tio tar jag ut hundarna på promenad och när vi är tillbaks igen skall jag fixa havregrynsgröt till mig och Flickvän. Jag behöver rutiner, men klarar inte stora förändringar så jag tror att det här blir ett lagom steg att ta. Dessutom är det verkligen på tiden att jag fixar klart den där boken.

Skön kväll

Just nu mår jag riktigt bra. Flickvän har städat här hemma så nu är det äntligen fint runtom oss. Jag fixade käk - omelett - som vi åt till Bevvan (as usual). Jag har nyss fixat popcorn som vi skall fläska i oss senare, till ännu mer Bevvan, men först skall jag sätta mig på balkongen och skriva ett brev.

Nå?

Så vad tycks om min nya bloggdesign?

Klant

Igår glömde jag ta mina tabletter vilket har visat sig tydligt idag. Jag var tvungen att gå och sova förut. Förutom att jag kände mig ovillig att leva var hela kroppen matt, framförallt armarna, händerna och magen. Jag kunde helt enkelt inte vara vaken.
Nu har jag varit vaken ett tag. Suttit och spelat Sims för att vakna till liv och mår inte alls lika dåligt längre. Skall fixa mat tillsammans med Flickvän snart och sen blir det mer gloende på Bevvan.

Lös

Livlös.
Energilös.

Jag måste få sova lite nu.

Hemsk väckarklocka

Inatt drömde jag återigen hur jag börjat gymnasiet på nytt och som vanligt gick det åt helvete för mig. Den mardrömmer brukar återkomma varje vecka, men inatt var det annorlunda. Det var värre.
Två elever skulle avrättas, men ingen av dem dog efter det första skottet. Det kom fler och fler och tillslut började vi få panik. Jag och en kille som gick i min första gymnasieklass skyndade oss högst upp i huset för att gömma oss, hela tiden med skotten bakom oss.

Det är idiotiskt att drömmar kan påverka mig så mycket. Idag är jag orolig och rädd. Försökte läsa alldeles nyss när jag satt ute på balkongen och tog min första morgoncig, men det gick inte. Inte med det där obehaget ringande inom mig. Dessutom hade en annan mardröm jag ofta drömmer, smugit sig in i den här. Den om mina föräldrar, hur de fullständigt skiter i mig och hur jag mår.

Vågade inte sova vidare när jag vaknade. Bättre väckarklocka än mardrömmar kan jag nog inte ha.

onsdag 15 juli 2009

Sitter på balkongen och tar min sista cig för dagen. Det är rofyllt och på nåt sätt nästan tryggt. Gillar den rutinen. Rutiner överhuvudtaget faktiskt. Skulle vilja ha ett inrutat liv för att på så sätt minska stressen jag plågas av nästan dagligen. Skall lägga mig när jag rökt klart. Somna utan benso. Flickvän skall spela Sims så det blir bra. Då känner jag inte samma press att somna fort.

Sov gott <3

Bara ett barn

Det är så svårt, att försöka reda ut mina tankar och känslor. Jag måste få det ur mig, men jag vet inte hur det skall gå till.

Flickvän tog studenten i juni och är nu inne i det där arbetssökande helvetet. Problemet är väl det att hon inte riktigt orkar ta tag i det. Någonting gör henne stressad och irriterad så fort samtal kommer in på det ämnet.
JAg vill så gärna hjälpa henne. Hjälpa henne när hon inte förstår och peppa henne att fortsätta.

Jag vill vara till nytta för henne. För andra. Men jag är så inne i allt det sjuka att jag inte orkar.

Är otröstlig just nu. Flickvän började gråta och sa att hon var blåst för att hon inte förstod papprena hon läste igenom. Jag vill försöka ta tag i det. Det måste ju tas tag i, för jag har inte pengar att kunna försörja henne. De få pengar jag har går ju mest åt till mina förbannade cigaretter.

Hur mycket jag än vill vara den starka i förhållandet så kan jag inte. Jag är på ett litet barns mentala nivå och mitt självförakt äter upp mig. Jag vill ta en sax och hugga sönder mina vener och se blodet spruta. Jag vill att hon skall förstå att jag inte kan hjälpa henne. Det är skitsamma hur mycket hon säger att hon förstår för jag vet att hon inte gör det. Jag vill inte framstå som egoistisk. Om jag var en egoist skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan.

Jag vill inte tjata på henne om Arbetsförmedlingen. Jag vill inte vara en såndär. Men samtidigt vet jag att den här situationen inte är hållbar. Just nu får hon pengar av sina föräldrar till mat och det är de pengar hon har. Och mycket mer än så har jag inte själv heller.

Jag gråter av maktlöshet och för att jag känner mig så jävla menlös. Vad är jag för någon jävla människa egentligen, om jag inte ens kan hjälpa dem som står mig nära och som jag älskar? Jag vill ställa upp så mycket för dem som de gör för mig och varje gång jag blir påmind om hur lite jag faktiskt kan göra, känner jag för att ge upp. Jag är inte värd dem. De ger mig allt och jag ger dem inget. Jag kanske inte ens kan gå den förbannade DBTn och vad händer då? Jag måste se till att bli bättre snart, innan min existens visar sig vara totalt menlös. Kan inte gå omkring såhär, leva i min bubbla av extrema känslor som slåss om uppmärksamhet samtidigt. Paradoxala känslor. Hela jag är en enda jävla paradox. Jag är ett jävla avskum.

En present!

Här, kära läsare. Från mig till er. En av de bästa låtarna jag vet just nu. Så var så snälla och LYSSNA PÅ DEN också.

Puss!

tisdag 14 juli 2009

Tryckt stämning.

Bästis och Flickvän gick inte upp förrän efter ett. Jag hann läsa ut en bok och skriva klart ett brev och även bada innan de gick upp. Sen dess har stämningen blivit mer och mer tryckt. Bästis sitter på balkongen och löser Sudoku och röker och Flickvän ligger i sängen. Jag vet inte om hon sover eller inte. Jag har försökt läsa, men gav upp efter bara några sidor pga min förbannade huvudvärk. Ser fram emot att ta ut hundarna senare. Skall nog sätta mig vid bäcken med dem. Bara andas in doften av sommar och försöka lugna ned mig. Försöka se klart.

Snorkfröken is back!

Snorkfröken är Flickväns föredetta bästa vän.

Jag träffat Snorkfröken första gången när jag var 17, 18 år. Hon var kompis till en av mina vänner och hon stod där framför mig och viftade med sina sönderskurna armar och gapade och skrek istället för att prata. Det var någonting med hennes sätt att kräva omgivningens fullständiga uppmärksamhet som gjorde mig negativt inställd till henne.

När jag blev tillsammans med Flickvän och fick veta att Snorkis var hennes bästa vän fick jag verkligen anstränga mig att inte skrika ut min besvikelse. Träffade henne tillsammans med Flickvän och höll mig på kyligt avstånd. Jag ville inte komma för nära eftersom Snorkis betedde sig precis som hon gjort flertalet år tidigare.

I början var det jobbigt. Jag såg Snorkis som ett hot. Fick veta att hon och Flickvän haft sex med varandra ett antal gånger och det gjorde ju inte heller saken bättre. Jag är skrämmande svartsjuk, någonting som kommer av praktiskt taget noll i självförtroende.

Så i slutet av våren/början av sommaren flippade Snorkis ut. Jag hade lärt mig att acceptera henne, men det var inte mer än så. Jag erbjöd mig till och med att be henne om ursäkt för att jag varit så kall, för Flickväns skull. Hon avböjde, sa att jag inte kan rå för vad jag känner.
Och tur var väl det, för några dagar efter det kom stöten.

Jag tänker inte gå in på VAD Snorkis gjorde - det är nånting mellan henne och Flickvän - men hon krossade Flickvän totalt och hon sa upp bekantskapen med henne. Raderade henne från msn, Facebook, helgon osv. Flickvän var förstörd i ett antal veckor efteråt och det är först på senare tid hon slappnat av.

Igår mådde jag bättre än vad jag gjort på länge och satt på balkongen och skrev brev när Flickvän kom ut till mig, fullt med tårar i ögonen. Jag blev livrädd för vad som hade hänt.
"Snorkis messade mig."
Rätt fascinerande hur min kropp kunde reagera sådär på en gång. Magvärken slog verkligen till som en blixt och att andas var svårare än på länge.
Det visade sig att Snorkis ville träffa Flickvän för att förklara sig, att hon aldrig menat att det skulle bli såhär och bla bla bla.
Ångesten kom såklart över mig. Jag trodde all skit med Snorkis äntligen var över och nu kom det här. Jag ville inte påverka Flickvän med mina tankar och känslor så när hon flertalet gånger under dagen frågade vad jag tänkte på svarade jag att jag helt enkelt inte ville prata om det. Jag undvek henne större delen av dagen och försökte kämpa bort min ångeste genom litteratur, skrivande och skitprogram på teve.

Flickvän tänker träffa Snorkis, men hon vet inte när. Vi somnade igårkväll utan att prata med varandra. Jag tror aldrig det har hänt förut.

Flickvän får träffa Snorkis så mycket hon vill, det är hennes liv och hennes val, MEN jag tänker inte finnas där och plocka ihop bitarna efter henne om Snorkis krossar henne igen - en risk som jag ser som väldigt stor. Dessutom är inte Snorkis välkommen här. Efter allt hemskt hon sagt så har hon ingenting i mitt hem, MIN BORG, MIN TRYGGHET, att göra. Visst, det kan säkert ses som elakt gentemot Flickvän, men det skiter jag faktiskt i. Den här gången tänker jag sätta mig själv och MIN hälsa först.

Jag känner mig BESVIKEN. Snorkis viftar lite med armarna och Flickvän springer tillbaks som en kärlekstörstande hund. Fastän hon sagt att hon inte saknar Snorkis och att hon inte ångrar någonting. Vadå, har det bara varit lögner?

Jag känner mig PANISK för att jag vet att det kommer bli en kamp mellan mig och Snorkis. Hon anser att jag tog hennes bästa vän ifrån henne och om hon nu lyckas ta sig tillbaka in i Flickväns liv så kommer hon inte ge sig. Jag är helt enkelt övertygad.
Och jag tänker inte ens kämpa emot. Det orkar jag inte. Komplikationerna i mitt liv är redan nu alldeles för många för att jag frivilligt skall lägga till ännu ett.

Jag känner FÖRAKT för att Flickvän tänker träffa Snorkis och lyssna på vad hon har att säga. Och Bästis behandlat mig så som Snorkis behandlat Flickvän så skulle inte jag förlåta henne sådär. Om hon ville träffa mig och prata skulle hon få KÄMPA LÄNGE och jag skulle nog ändå inte träffa henne. Människor som behandlar mig respektlöst och elakt är helt enkelt inte välkomna i mitt liv.

ÅNGESTEN är där för att jag vet att jag kommer förlora. Och för att Snorkis ALLTID gett mig ångest. Hon må ha sagt positiva saker om mig till Flickvän innan de blev ovänner, men att hon menar dem ställer jag mig kritiskt till. Hon gillar mig antagligen lika mycket som jag gillar henne.

Me and my pack

Ilskan har runnit av mig. Var tvungen att ta Stilnoct för att somna igår (har nu bara en kvar och inget nytt recept och dr Feelgood är på semester). Istället känner jag mig svag.
Så länge jag är arg har jag makten, men nu när den är borta känner jag mig som ett litet barn. Jag är rädd, nervös, orolig. Magen värker som fan igen och jag vill bara hålla mig undan.

Det vore så mycket bättre för mig att leva någonstans med bara massa hundar. Jag skrev om det i min dagbok igår, om hur många av mina problem som skulle försvinna om jag levde med enbart hundar. Hundar är lojala och älskar dig och vill aldrig byta ut dig. Och hundar kan få mig att andas när det känns som jag skall kvävas.

Crybaby

Det är bara för Flickvän att börja gråta så får jag dåligt samvete och känner mig ännu mer fel och dum i huvudet och får ännu mer ångest.

Radera min existens, tack.

måndag 13 juli 2009

!!

Förväntar jag mig att hela världen skall kretsa kring mig för att jag reagerar såhär? Fan heller! Men känslorna fyller mig med så mycket förakt och avsmak och ledsamhet att det känns som jag vibrerar. Vill slå eller sparka sönder nånting. Totalförstöra.

Everyone will come to my funeral to make sure that I stay dead.

Jävla idiot

Jag mår riktigt jävla skit. Har hänt saker idag som jag nog egentligen borde varit beredd på. Känner förakt. Och besvikelse. Magen värker så inihelvete och tidigare idag mådde jag så illa att jag spydde. Why dont you just fuck off?!

FAC you!

Ångest. Rädsla. Förakt. Panisk skräck.

Well, seems like I'm alive again

Jag är fan levande idag. Har badat, borstat tänderna och använt både tandtråd och tungskrapa. Dessutom har jag bäddat sängen och sminkat mig.
Igår var jag inte så pjåkig heller - dock berodde det på min ångest. Jag och Bästis hämtade en bokhylla i källaren som jag sedan satte upp i köket för att få bort massa skit från köksbordet och diskbänken. Snart skall jag ta och städa på balkongen för att få fram min oas igen.

Pojkspoling

Satt och kollade på livevideos med Marilyn Manson på Youtube. Kom in på en video där han står på scenen och ringer upp en killes mamma.
"No, no, no" säger han i telefonen, "this is Marilyn Manson and I'm fucking your son." Forsatt babbel om knullandet och massa jublande och skrattande ungar i publiken. Jag orkade inte kolla klart.

Jag blir så trött när han gör sånt där. Manson är en av de smartaste människor jag vet - för att inte säga den absolut smartaste - men ibland beter han sig som en riktig idiot. Står där på scenen inför alla dessa ungdomar som dyrkar honom och verkar på nåt sätt låta sin skadade självkänsla sedan sina egna tonår ta över. Han får ungarna att skratta och antagligen dyrka honom ännu mer, men jag tror att det mest bara förstör för honom.
Antar att han var hög och att han gör mycket av de puckade sakerna under drogernas påverkan, precis som Nikki Sixx brukade göra när han fortfarande missbrukade. Kan inte Nikki bara försöka skaka lite förstånd i Manson?

Alla dessa människor som föraktar och hatar honom skulle må fan så mycket sämre om han, istället bete sig som en typisk osäker pojkspoling, plötsligt började visa sitt enorma intellekt. Det om något skulle få dem på fall och inte detta idiotbeteende.

söndag 12 juli 2009

Känner mig så jävla nere. Tårar som hotar bakom ögonlocken och en längtan efter att återigen vara ett litet barn och krypa upp i mammas trygga famn.

Fjortisfylla

Jag blev full igår. Har alltid varit lättpåverkade, men gårdagen tar fan priset. Bara några folköl.

Vaknade med hemsk ångest och en huvudvärk jag aldrig tidigare varit med om. Är full med kaffe, sobril och alvedon nu och lever någotsånär. Ligger i badet med massa skum och skall läsa.

lördag 11 juli 2009

Gick in på Facebook och kollade bilder på en vän. Jag ryser och får tårar i ögonen.
"Shiit, vad smal" säger Flickvän.
"Hon har ätstörningar" svarar jag med blanka ögon. Argt.
Hon brukade inte vara så smal. Jag blir orolig. Rädd. Kommer det nånsin bli bättre för henne?

Alkoholen och jag

Igårkväll ville jag dricka vin. Ligga i badet med bubblor omkring mig, sippa på vitt vin och läsa. Krypa in i ett gäng filtar ute på balkongen och fortsätta. Läskoma med vin liksom. Det låter så mysigt.

Men jag vet att det inte funkar så för mig. Tar jag en klunk vin så resluterar det i att jag dricker tills jag är så pass full att jag tappar all kontroll, blir redlös. Jag har ingen kontroll när det kommer till alkohol.

En positiv sak med det regniga vädret är att jag inte känner ett ständigt sug efter öl. När det är soligt och varmt häver jag öl som om det vore vatten och blandar gärna med sobril och dagen efter går jag under av ångest och självmordstankar. Allt snurrar runt i onda cirklar. Det bästa för mig vore nog att sluta dricka helt, men jag vet inte hur jag skulle klara det.

Rubbad brud

Jag vaknade halv ett idag och nu känns hela mitt liv rubbat. En sån liten småsak och jag blir helt ur balans.
Det var min tur att ta ut hundarna på morgonpromenaden. Hela kroppen värkte och darrade och när jag satt på toa och kissade började jag gråta. Hatar när kroppen går emot mig sådär. Jag tappar all styrka och tenderar att därmed tappa hundarnas koppel. Ändå vågade jag inte be Flickvän om hjälp.
Ute i hallen kämpade jag på med Stora K:s sele och kunde knappt resa mig upp igen. Flickvän kom ut till mig och sa att hon kunde ta dem, men jag klarar helt enkelt inte att be om hjälp. Det krävs jävligt mycket för att jag skall kunna det.

Nu är jag inne på min andra halvliter kaffe och börjar så smått vakna till liv. Huvudet dunkar idag också så det blir nog en hel del Alvedonknarkande denna helg. Det är bra, så länge jag inte stoppar i mig massa benso och förlamar mig själv.

fredag 10 juli 2009

Kickstart

Minst sagt segstartad dag. Först nu ligger jag i badet för att tvätta mig. Det stinker ur alla möjliga hål och munnen smakar apa.

Skall försöka läsa massor idag. Har alldeles för många halvlästa böcker som ligger och tar plats, men läsningen har inte riktigt funkat den senaste veckan. Jag har mest sett på Bevvan och skrivit brev.

torsdag 9 juli 2009

Jag vaknade på bra humör idag och försökte sprida glädjen till Bästis genom att slå på gamla låtar med Hanoi Rocks som hon väcktes av. Så speciellt glad verkade hon konstigt nog inte bli.
När Flickvän tog ut hundarna på promenad i regnet fixade jag gröt och dansade och sjöng till musiken. Riktigt skön början på dagen.

Tar ett bad nu och sen ska Bästis hjälpa mig att sortera hyllorna via färg.

onsdag 8 juli 2009

Jag har tagit en del sobril nu. Jag känner mig lugn, men samtidigt kvävd. Bästis är här nu iallafall.
Jag ska lägga mig i sängen och sova ett tag. Kanske mår jag bättre när jag vaknar igen.

Läskigt

Allting bara snurrar. Jag sitter stilla framför datorn och ser knappt bloggarna jag försöker läsa. Allt snurrar och är suddigt.
Men Bästis kommer snart <3

Fuck då

Nu är jag hispig. Vågar inte sitta på balkongen. Kanske på golvet om jag ser till att krypa ut och sen in igen. Är livrädd för någonting jag inte kan sätta ord på, men någonting är det jag gömmer mig för i alla fall. Som vanligt känner hundarna av min oro och börjar skälla för minsta sak. Det ökar på oron ännu mer.

Min älskling

Just nu mår jag riktigt bra. Ser fram emot en dag ensam med hundarna ägnat åt läsning och skrivande. Jag hoppas att det håller i sig.

Min älskade Flickvän började gråta igår. Rädd för att lämna mig ensam. Jag vill inte att det skall vara så. Hon måste kunna åka bort och träffa sina föräldrar och vänner. Jag förstår henne, förstår att det är svårt när hon vet hur hemskt jag brukar må av att vara utan henne. Det blir nog bra för henne i höst, när hon skall gå DBT-kursen för anhöriga. Hon måste våga ha ett eget liv också, annars kommer hon kvävas.

Det ser ut att bli bättre väder idag. Solen skiner, fast det är ganska många moln.

Planen för dagen är som sådan:
Flickvän skall upp vid nio och duscha och fixa till sig för att sedan ta ut hundarna på promenad. Vid tio skall vi äta havregrynsgröt och se på Bevvan. Vi borde hinna med två avsnitt innan hon skall gå till bussen. Har de senaste dagarna insett att Bevvan är väldigt bra mot min ångest. Jag slipper åtminstone själv existera medan jag tittar. Det är värt mycket.

tisdag 7 juli 2009

Drömmar

Jag föreställer mig...

hur jag vaknar vid nio imorgon, rycker åt mig mina kläder och går ut med hundarna på promenad. Ser till att de uppför sig väl och inte börjar skälla och morra så fort en annan hund kommer i närheten.

När jag kommer hem kokar jag gröt till Flickvän och mig, som vi äter medan vi ser ett avsnitt av Bevvan. Efter det hoppar jag ned i badet, säger hejdå till Flickvän som skall åka till Karlskoga för några timmar, och fortsätter läsa tills vattnet kallnat.

När jag kommer upp igen har jag energi nog att sminka mig, borsta tänderna och ta på mig andra kläder än mjukisbyxor och pyjamasjacka. Solen skiner så jag sätter mig på balkongen med kaffe, cigg och böcker och har några timmars underbar läskoma tills det är dags att äta lunch (omelett) och ta ut hundarna igen. Den här gången tar jag en lång promenad längs med ån och när vi kommer hem igen lägger vi oss utmattade i sängen och gosar en stund.

Sedan fortsätter jag en stund med mitt läsande och slår mig sedan ned i köket och skriver ett långt, personligt brev som jag ser till att posta senare på dagen.

När Flickvän kommer hem igen finner hon mig på balkongen, inne i en ny bok som jag har svårt att släppa mig ifrån. Vi ser på Beverly Hills och äter kvällsmat och sedan tar vi ett långt bad tillsammans, medan vi båda äter.

Rena och fräscha slänger vi på oss lite kläder och tar kvällspromenaden med hundarna tillsammans. Hemma igen ser vi på ytterligare några avsnitt av Bevvan och går sedan och lägger oss tillsammans och jag somnar i hennes famn.

Och hela dagen har gått utan någon ångest eller känsloutbrott.

Men...

jag vet ju att det inte funkar så. När Bästis messade och frågade hur jag mår kände jag för att ljuga. Jag vill kunna svara att jag mår bra och veta att det är sant, att jag talar sanning. Jag vill inte vara den där energikrävande människan som hela tiden går runt och mår dåligt och som man aldrig vet var man har. Jag kämpar allt vad jag kan för att komma ur det här, och faktiskt mer för deras* skull än min egen. Jag vill vara rolig, underhållande och få andra att skratta. Inte dra ned stämningen och göra folk besvikna.

Tveka aldrig på att jag faktiskt kämpar, så snälla ge inte upp hoppet om mig.

* De som jag älskar och bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig och hur jag mår.

Sitter på balkongen och röker. Ångesten vill inte ge med sig och jag trånar efter sobril. Har varit utan i så många dagar nu och jag vill inte förstöra det. Borde se till att somna istället. Hela jag skakar och bröstet och magen värker.

Idioti

Jag har ångest nu och av en så fåniga anledning att jag inte vågar skriva ned det här.
Men borde nog försöka. Senare.

15.07

Klockan 10.30 vaknade jag. Hade ett minne av att Mansons "Leave s scar" spelats (min underbara väckningssång), men tydligen stängde jag av larmet istället för att snooza och kom därför upp en och en halv timme försent.

Viktminskningen går bra. Från förra veckan har jag gått ned 1,1 kilo. Känner mig peppad och är inte ens sugen på godis längre, fast visst fan skulle jag ha svårt att låta bli om någon körde upp en chokladkaka i fejjan på mig.

Medan jag tog ut hundarna gjorde Flickvän frukost - havregrynsgröt. Vi såg på Bevvan medan vi åt och sen tog - förvånande nog - en dusch. Känner mig nästan fräsch för en gångs skull.

Nu skall jag uppdatera mig på bloggfronten och sedan fortsätta spela Sims 3.

Myskvällar

Jag och lilla K har gått och lagt oss. Vi brukar lägga oss för att sova en stund innan Flickvän och stora K kommer och lägger sig. Jag känner mig alltid så trygg när jag ska somna och hör ljud från datorn samtidigt. Jag vet inte varför, men det har så länge jag kan minnas varit en av de tryggaste sakerna jag vet.

God natt.

måndag 6 juli 2009

Uppehåll

Jag tog mig aldrig iväg till DBTn idag, så nu har jag ett uppehåll tills någon gång i augusti.

söndag 5 juli 2009

1442

Mina föräldrar kom hem från Spanien idag. De ringde mig från flygplatsen när de väntade på väskorna.

Imorgon skall jag till DBTn igen. K har semester så jag skall gå till någon jag inte träffat förut. Fantastiskt vad ångest jag har inför det.

0055

Jag har mått bra större delen av dagen. Det har flytt på. Jag har läst och skrivit brev utan större problem. Sent nu ikväll hann dock ångesten ifatt mig. Jag skall försöka läsa bort den innan jag somnar. Det känns bäst så.

fredag 3 juli 2009

1025

How the fuck
are we supposed to know
if we're in love
or if we're in pain

- Manson såklart -

0952

Sitter med min andra stora kaffekopp för dagen och lyssnar på Manson. Whatever doesn't kill you is gonna leave a scar. Mer sant än så kan ingenting bli. I'm more like a silver bullet, and I'm like a gun, not easy to hold. I'm moving fast and if I stay inside your heart, I'm certain that this will be the end of your life. Han är min husgud.

Hur jag mår vet jag inte riktigt. Känner mig suddig, som att stora delar av mitt jag är bortdomnade och kvar är bara en beige och liten version av mig själv. Förvirringen sprider sig i mig och ärligt talat är det inte mycket jag vet just nu. Vad jag vill, vad jag tycker, vad jag känner...

Skall ta och dricka upp mitt kaffe och sedan ta en cigg innan jag går ut med hundarna. Det är varmt idag med, men molnigt. Perfekt väder för att sitta på balkongen och försvinna i litteraturen. Läskoma - here I come?

torsdag 2 juli 2009

2345

Glor på en film om Ted Bundy med Bästis. Känner mig trött och slut i kroppen. Övergiven. Ledsen.

Jag vet inte vad klockan är

Bada i ett skitigt badkar fullt med bruna ränder. Söker sexuell tillfredsställelse för att hålla nedstämdheten borta.

1403

Sitter vid datorn och dricker kaffe och röker. Idiotiskt. Men Flickvän är inte hemma och jag vågar inte vara på balkongen. Skall ta med mig ciggen in i badrummet sen. Röka och läsa och dricka kaffe. Har fortfarande inte ätit den där gröten förresten. Det känns som att jag har en klump i halsen.

Bästis kommer sen. Messade och frågade om hon vill ha läskoma med mig sen ifall hon inte skall på festen. Hon sa ja och nu äntligen känner jag lite liv inom mig. Kanske borde ha lite öl då också? (Nej, jag tänker inte sluta med alkoholen fast jag skall ned i vikt).

1331

Var tvungen att ta Sobril. Har extrem ångest just nu. Obehagskänslor och så är jag rädd som fan. Vågar för det mesta inte ha dörren till balkongen öppen, så jag sitter här inne och svettas som i en bastu. Ska se om jag klarar av att bada. Vill helst skära upp mig själv och få ett slut på allt det här.

1115

Flickvän och jag skall ned i vikt. Under fyra veckor skall vi kickstarta oss själva och vi började i tisdags. Med andra ord borde jag äta min havregrynsgröt till frukost, men det finns liksom ingen energi till sådant.

1052

Var ute med hundarna. Svettades sönder i byxor och tröja. Märkte att jag var helt förstörd sedan igår -

Jag satt utanför affären med hundarna och väntade på Flickvän. Stora K satt precis vid mina fötter och iakttog omgivningen. Lilla K var duktigare än någonsin. Satt still och lät bli att morra och skälla åt människor som gick precis bredvid där vi satt.
Så kom barnvagnsmaffian gående. Hör hur de kommenterar hundarna, positivt. Så springer en unge fram mot hundarna och är inte mer än en halv meter ifrån stora K. Stora K är livrädd för människor - och andra hundar - och morrar till för att visa sitt avstånd. Såklart reagerar lilla K och vill försvara sin bror och blir sådär ettrig och förbannad som bara en liten minihund kan vara. Ingen fysisk skada skedd. Uppmaningar från mammorna att inte gå fram till främmande hundar. Bra mammor, men förmaningen kanske kom lite väl sent?
Så, en av mammorna, säger med den mest nasala och dryga röst jag hört på länge:
"Vilka folkilskna hundar." En sekund senare: "Jeeeses!" Rösten riktigt nedlåtande.
Min reaktionsförmåga var seg. Försökte få hundarna att sätta sig ned och vara lugna igen, men det tog sitt tag, så jag hann inte svara något.
Blev så jävla förbannad. Hon vet ingenting om mina hundar och skulle inte hon själv bli skräckslagen om någon kutade fram med sin näve, ett tiotal centimeter ifrån hennes trut? Stora K har psykiska problem (sedan han togs ifrån sin mamma långt innan han var åtta veckor) och är därför ett nervvrak som är rädd för det mesta. Lilla K är däremot kaxig och så fort någon skrämmer stora K vill han sätta personen på sin plats.
Den där jävla människan... som inte vet någonting om mina hundar. Släpper en sådan kommentar, och låter så självgod.
Alldeles för få människor har respekt nog för hundar.
(Efteråt insåg jag att en av mammorna var Vimmelmamman (dock inte hon som var dryg) och ungen som sprang fram mot hundarna var hennes son.

- Jag var hispig som fan och två personer bakom mig med sina hundar fick mig att känna mig förföljd. Alla ljud steg något otroligt och jag ryckte till vid minsta småsak. Började hyperventilera. Minsta lilla sak kan få mig totalt ur balans.

1010

Idag känner jag mig så jävla ful. Såg mig själv i spegeln och ryckte till inför den där döda blicken. Mörka skuggor under ögonen och hela jag ser fläckig ut. Skitig. Håret ett helvete.
Annars mår jag ganska okej.

0100

Ett gamalt ragg till Flickvän har hört av sig till henne. "Jag saknar dig <3". Seriöst männska, jävlas inte med mig.

onsdag 1 juli 2009

2252

Tidigt imorgonbitti åker Flickvän iväg uppåt i landet. Hon skall på begravning och kommer inte hem förrän på fredag. Min separationsångest brukar vara extrem, men just nu känner jag ingenting. Kan inte påstå att mitt humör är direkt stabilt, men jag har trots allt ingen ångest. Det är ett framsteg.

2225

Satt och läste i Bob Hanssons intervju-bok Kärlek - hur fan gör man? I första intervjun träffar han KG Hammar som hade en hel del verkligt bra saker att säga. När KG pratade om sin frus bortgång och hur skönt det känns när folk är uppriktiga mot honom och säger att de faktiskt inte vet vad de skall säga, kan jag inte annat än hålla med.

När jag mår dåligt brukar Flickvän säga samma sak. Hon ser på mig med de där ledsna ögonen och säger tyst att hon inte vet vad hon skall säga och får dåligt samvete för det. Hon vill ha en mirakelmetod - kanske en magisk formel - som trollar bort allt det som får mig att må dåligt.
Vad hon inte fattar är att hon redan ger mig det finaste som någon kan ge mig. Sin tid. Närhet. Hon lämnar mig inte ifred. Låter mig gråta ut i hennes famn, prata ur mig all ångest eller så kliar hon mig på ryggen för att hon vet hur mycket lugnare jag blir av det.

När jag mår dåligt är ord ofta överflödiga och dessutom känns det ofta krystat och osant. Nej, ni förstår nog inte hur jag känner det för alla människor upplever olika. Jag vill inte höra om hur stark jag är för just i den stunden känner jag mig allt annat än stark. Vad jag behöver är den där närheten. Någon som finns där och lyssnar och försöker trösta. Som kan ligga bredvid mig i sängen i timmar utan att behöva säga någonting och det är precis vad Flickvän ger mig.

Prenumerera på: Inlägg (Atom)

© Distributed by Blogger Templates. Blogger templates Newspaper III by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP