del 14

Blir jag kär i tjejer?

Sommarlov i Kroatien. Mamma och pappa hade precis märkt mina

skärsår. Av någon anledning hade jag gått med på att tona ned min

klädstil medan vi var utomlands, för deras skull. Gömde mig i litteraturen.

Det var i slutet av sista vårterminen i högstadiet som jag första gången gjorde illa mig själv med flit. Det enda jag hade till hands var en vit platskniv med små vassa piggar. Jag drog den fram och tillbaka över huden för att lyckas få fram blod och stilla smärtan inombords. Aldrig har en självskada gjort så ont som då. Idag förstår jag inte hur jag klarade av att såga mig själv i armen på det där viset, men jag antar att ångesten inte har några gränser.

Emilia upptäckte såren redan nästa dag när klassen var och besökte ett krematorium, ironiskt nog jobbade vi om döden i samhällskunskapen. Hon sade att hon började oroa sig för mig, men den oron gav jag inte mycket för. Emilia var nu tillsammans med en kille i klassen som Andrea trånat efter i två tre år och innan det var hon tillsammans med en kille som hon några dagar innan hon blev tillsammans med, uppmanat mig att stöta på. Att hon brydde sig om någon annan än sig själv kunde jag helt enkelt inte köpa, även om jag idag ser det på ett annat sätt.

Under rasterna i skolan överlevde jag med hjälp av musik - eller snarare med hjälp av Marilyn Manson. Jag gick ständigt runt med min omoderna freestyle och tog chansen att lyssna så fort den uppenbarade sig. Emilia blev ofta arg för att jag inte deltog i samtalen hon hade med Christina och Andrea, men jag bara fortsatte lyssna. Kanske hände det att jag någon gång bet ifrån, men det vet jag inte säkert.

Jag hade även kommit till insikt gällande det där med att passa in. Jag gav blanka fan i det eftersom det ändå aldrig lyckades. Det spelade ingen roll hur jag såg ut och hur jag klädde mig - jag var fortfarande en pusselbit som hörde till ett helt annat pussel än det min omgivning tillhörde. Jag började klä mig i svart och sminka mig mer och mer, någonting mina föräldrar hade svårt att tolerera. Pappa försökte ofta förbjuda mig att sminka på vissa sätt och i början funkade det. Jag var konflikträdd och ville inte ställa till bråk, men någongång under gymnasiet slutade jag lyssna till alla hans förbud. Jag fann min tröst och tillhörighet i sminket, kläderna och musiken.

Kroatien. Samma resa som ovan.

Via internet hade jag under våren fått kontakt med en tjej - Emelie. Visserligen hade hon samma namn som min gamla lågstadiebästis, men det var också den enda likheten. Emelie var några år yngre än jag och bodde i Småland. Hon skulle komma att förändra mitt liv ganska mycket.

Skolavslutningen i nian hade jag längtat efter sedan någon gång i sjuan. Medan vissa klasskamrater grät när de tog farväl av lärare och vänner kände jag en enorm lättnad och glädje. Visst var jag nervös inför att börja gymnasiet, men det kunde ändå inte vara lika hemskt som högstadiet. Dessutom hade jag fått ett tre veckors sommarjobb inom hemtjänsten som uppehöll en hel del av min nervositet.

Söndag 17 juni 2001:

Jävla pappa!

Nu har han börjat gnälla över hur jag ser ut igen. Han säger att jag ser ut som Manson, och att jag inte får se ut så. Jag får inte färga håret svart igen. Men det tänker jag iaf göra. Han fattar juh inte att jag mår dåligt när han gör som han gör mot mej. 

Fan... jag klarar snart inte av att bo här längre. Min familj tar kol på mej. Fattar dom inte att jag blir värre när dom försöker hindra mej från att vara mej själv? 

Life sucks!

Fredag 22a juni 2001:

Hjälp mej!

Fan, asså jag klarar snart inte av att leva längre. Allt blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går.

Jag... fan... jag vill dö. Jag är så jävla ensam... inte en jävel som bryr sej om mej. Det är iaf ingen som visar att den bryr sej om mej och tycker om mej. Fan! Åt helvete med alls. Om det finns ett helvete kommer jag att komma dit för att jag är som jag är. Fan, jag är juh bara mej själv, jag önskar att jag var som alla andra. Ingen orkar med mej. Ge mej tabletter, och jag tar livet av mej.

Jag är inte bra på nånting. Jag kan inte ett skit. Alla bara gnäller på mej. Fan! Åt helvete med mig! Varför skulle jag födas? Alla skämms juh ändå för mej. Konrad skämms för mej. Mamma också, men framför allt pappa.

Jag är så jävla ful, och tjock, och äcklig och dum i huvet. Jag håller på att förlora alla mina "vänner."

Jag vill dö, mer än nånsin tror jag.

Torsdag 28 juni 2001

Kära Dagboken!

Imorr'n ere sista dagen på jobbet. Det känns både skönt och tråkit. 

På måndag kommer Ems hit =) Hon får stanna i två nätter för mamma och pappa. Det kommer bli skitkul juh =)

Fredag 29e juni 2001:

Det är nåt konstigt som händer mej. När jag går ut känns det som att nån siktar en pistol mot mej. Det blir bara värre och värre och snart vågar jag inte gå ut längre. 

Söndag 1a juli 2001:

Imorr'n kommer äntligen eMelie. Idag skrev hon en sak t mej på msn. Att hon tror att hon har blivit kär i mej. Jag hoppas att hon inte menar allvar för hennes skull. Jag blir juh lixom inte kär i tjejer... tror jag. Vet inte om jag var kär i Lotta, det var så konstigt alltihop. Hmn...