Salt i såren
Kom igen, strö salt i såren. Gör det, kom igen! Var inte så förbannat jävla feg, strö på! Ge mig mer smärta så jag kan skika av smärta och njutning. Låt mig lida, gör det. Kom igen din fege fan!
Jag är så sur nu!
Och så sitter jag och tänker. Amar, blod, sår. Folk som inte skurit sig förstår inte vilket jävla beroende det blir. Jag har inte skurit mig själv på flera månader, men nu känner jag hur suget infinner sig. Blod som rinner, blod att smaka på.
Nej, jag uppmuntrar ingen annan att skära sig, verkligen inte. Tvärtom! Börja inte, för det slutar aldrig bra.
När jag såg på en film med Rickard i söndags var det en som tog fram en kniv och skar sig flera gånger i magen. Det är inte bra för mig att se sådant, jag vill göra likadant själv. Jag vill känna snittet genom huden, känna smärtan, känna njutningen.
Mina ben, framförallt det vänstra, är fula av är som pryder dem. Ärr som aldrig försvinner och som jag tvingas skämmas för i hela mitt liv. Men det är smällan man får ta om man skär så djupt att det blir ärr som syns.
Ja, jag ska sluta nu. Hoppas innerligt att ingen självdestruktiv idiot nu går och skär sig för att jag gett dem idéer, det är inte min mening. Men jag måste få skriva av mig, få ur mig hur det känns. Få respons.
Take your hatred out on me