Om acceptans

Sitter och läser i den där acceptans-boken av Anna Kåver. Jag har läst den två gånger tidigare. Första gången var jag ungefär arton och min dåvarande psykolog gav mig en lista med böcker att läsa istället för att komma med någon bättre hjälp när jag verkligen bad om hjälp för att jag var rädd för mig själv och vad jag kunde göra. Jag gillade inte boken alls. Det kändes som att allting med mig och mina känslor bara trivialiserades.

Andra gången var för drygt två år sedan då dr Feelgood på psyk tyckte att jag skulle läsa den. Reaktionen var ungefär densamma som gången innan.

Nu när vi arbetar en hel del med acceptans i färdighetsträningen tänkte jag att jag kunde ge den ett nytt försök och visst ser jag boken på ett annorlunda sätt nu. Ett mognare sätt. Det mesta ger mig mycket samtidigt som jag får en känsla av att vara dålig, sämre än andra människor för att jag för det mesta inte klarar av att hantera mina problem på ett bra sätt. Jag förstår hela begreppet med acceptans och tycker att det är skitbra, men samtidigt känns det så... trivialiserande. Eller inte trivialiserande egentligen. Det är någonting annat jag söker efter men jag tycks inte finna ordet. Skall fundera på det ett tag och återkommer nog senare.