Den ständiga diskussionen i mitt huvud

Jag förstår verkligen inte hur jag skall orka med mig själv.

Igår bråkade Sofia och jag för första gången. Vi har varit tillsammans i lite mer än nio månader och vi har inte haft ett riktigt bråk förrän nu. Det är väldigt imponerande för att vara jag, som annars söker mig till bråk som andra tycks söka sig till kärlek.

Jag kunde inte vara tyst längre. Sofia är en helt fantastisk person. Hon är snäll och omtänksam och är sådär kärleksfull och empatisk. Men ändå finns det saker där som jag inte orkar med. Som det faktum att hon är bra på att säga saker, men inte handla.

Jag tror inte på ord. Folk slänger ur sig saker hit och dit utan att mena det. Vad jag behöver är handlingar som visar att det personen säger faktiskt är sant. Så svårt att förstå kan det väl ändå inte vara?

Problemet med Sofia är att hon inte handlar. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar med henne om det – det tycks försvinna någonstans ute i universum. Jag förklarar saker som får mig att må dåligt, hon säger att hon älskar mig, börjar gråta, jag får dåligt samvete, börjar hata mig själv ännu mer och sedan fortsätter allt som innan.
Det funkar inte för mig.

Igår lyckades jag distansera mig tillräckligt för att inte få dåligt samvete så fort jag öppnat käften. Jag var mycket lugnare än vad jag annars är när jag bråkar/argumenterar med någon. Höjde rösten en gång, men annars ingenting. Jag som annars gapar, skriker, slåss, har sönder saker och är allmänt stökig.

Problemet tycks vara att Sofia faktiskt inte förstår. I sin vilja att göra alla andra glada försvinner det som kanske egentligen är viktigast. Allt jag förklarat för henne om mina känslor försvinner upp i tomma intet och jag går sönder. Självhatet växer och växer och tillslut går jag sönder.

Jag har förklarat nu, hur jag fungerar. Jag känner mig sviken, lämnad, för att hon för andra helgen i rad drar till Karlskoga och festar. Hon drar tidigt fastän jag förklarat hur jobbigt det är. Hon kommer vara borta nästan hela lördag-söndag och helger har alltid känts viktiga för mig.
Hon skiter i vilket. Tar bussen vid kvart i ett och kommer inte hem igen förrän imorgon kväll. Jag har varnat för vad det innebär. Jag blir kall och distanserad för det är vad jag behöver för att orka. Jag vet inte hur jag annars skall hantera situationen och alla känslorna. Hon blir ledsen igen och jag blir återigen sådär hatisk mot mig själv.

Men vad skall jag göra då? Det är såhär jag känner. I mitt huvud pågår en lång diskussion.
Sofia skall vara borta i helgen igen. Andra helgen i rad. Alltså måste jag ha gjort någonting fel.
Det leder vidare till starkare självförebråelser och diskussionen i huvudet fortsätter ungefär såhär: Jag har förklarat för henne hur jag känner, men uppenbarligen bryr hon sig inte, för om hon gjorde det skulle hon väl ha gjort någonting åt situationen? --->Hon säger att hon älskar mig. Kräver jag för mycket när jag vill att hon skall visa det istället för att bara säga det? ---> Jag är jobbig och krävande. --->Jag är dålig. Värdelös. --->Ingen tycker egentligen om mig. Jag borde försvinna. Dö. Så att alla slipper mig. --->Alla hatar mig så jag hatar dem och tänker fan inte vara trevlig och snäll. De kan dra åt helvete. Jag hatar dem. De bara förstör för mig. ---> Jag borde aldrig ha något förhållande. Uppenbarligen är jag för dum i huvudet för att klara av det. Nu skiter jag i det här. Jag är så värdelös. ---> Jag kan inte ens ta hand om mina hundar. De har problem och det är för att jag är så jävla dum i huvudet [nu börjar paniken komma, magen värker, bröstet värker]. ---> Jag kan aldrig vara utan mina hundar! Det är dem jag lever för, men jag är så jävla dålig matte och kan inte ta hand om dem så bra som de förtjänar så jag borde ta livet av mig. Det vore lättare för alla. [massa tårar] ---> Fast Kiba skulle inte klara sig utan mig. Han är så rädd för allt och det är mig han tyr sig till. Jag kan inte lämna honom. Och nu favoriserar jag honom före Kami fastän det egentligen inte är så jag menar. Fan ta dig, Mana! GÅ OCH DÖ DIN JÄVLA HORA!!

Allt tycks cirkulera kring hur dålig och värdelös jag är. Sofia kompromissar inte med mig, alltså är jag värdelös. Sofia vill vara ifrån mig två helger i rad. Alltså är jag värdelös och omöjlig att älska. Det är alltid mig felet tycks ligga hos och det tar så mycket energi och kraft. Hopp. Framtidstro. Är det verkligen för mycket begärt att be Sofia kompromissa? Jag har aldrig sagt att hon inte får träffa sina vänner. Det är inte vad det handlar om. Jag vill bara få ett bevis på att jag också är viktig. Att jag också är rolig att vara med.