Idioti

Sofia märker på en gång när det är någonting med mig. Jag gick ut i vardagsrummet och öppnade dörren till balkongen. Hann inte ens tända ciggen innan hon frågade vad det var.
“Jag är förbannad” sa jag. Och sen kom allt det där. Min jävla ilska över allting. Mummel, mummel. Försökte sedan läsa i den där boken om dottern som mödar sin idiot till morsa, men kom hela tiden bort mig.

Jag orkar inte läsa alla de där jävla intelligenta bloggarna. Sluta vara så förbannat kloka hela tiden! Tror ni verkligen att jag vill läsa om sånt där hela jävla kuktiden?!

För allting handlar ju om mig, det vet ni nog redan. Jag menar, vem skulle världen annars kretsa runt?`

Jag är fortfarande förbannad, men börjar lugna ned mig lite. Skrattade lite åt mig själv. Åt min idioti. Min ilska. Och märker vilka förändringar DBTn verkligen gör med mig. Jag växer som människa, men vill jag verkligen det? Vem fan är jag utan alla dem här utbrotten av olika känslor och utan såren på kroppen? Jag vill inte vara ett trist och tomt skal som gillar mode och skriver hjärndöda blogginlägg och på så vis får läskigt många läsare. Jag vill inte vara en i mängden för fan.

Fast nu låter det som att jag vill må såhär. Eller nej förresten, det gör det inte alls. Om ni inte fattar vad jag menar så är ni troligtvis bara dumma i huvudet. Jag vet för fan inte hur man är frisk. Är det då så konstigt att jag blir rädd och tveksam? Nej, just det.

Nu skall jag logga in på Facebook och beklaga mig och sen se på film med älskling.

Jävla idioti allting. Idiotvärld.