Verklighet

Ibland kommer jag henne så nära. Det är som att vi blir en person. Hennes tankar är mina och mina tankar är hennes.

Armarna runt min kropp blir till en skyddande mur som håller allt det onda och farliga på avstånd. Allt som någonsin känts fel oss emellan, upphör. Försvinner. Kvar finns bara hon och jag och tillsammans klarar vi allt.

Jag vill be henne att gifta sig med mig. Allt fint som finns att säga rullar runt där på tungan och jag får hålla i mig själv hårt för att hindra det från att ramla ut ur munnen på mig. Alltid går det inte. Då kommer de där orden och jag är faktiskt inte rädd. För jag vet att hon förstår mig och jag vet för en gångs skull att hon älskar mig precis sådär mycket som jag älskar henne. Det är som att vi vore gjorda för varandra.

När vi är sådär nära, en och samma person, en och samma själ, vet jag precis vad hon behöver. Vad som gör henne glad och vad som får henne att njuta. Jag kan trycka på de rätta mentala knapparna för att få henne att förstå hur viktig hon har blivit för mig under de här nio månaderna som gått sedan vi blev tillsammans.

Jag känner mig så verklig.