Tankar

Igår kväll var jag tvungen att ta en paus från läsandet i Åkermans bok. Jag låg i badet och läste medan Flickvän tog ut hundarna och det handlade mycket om att sluta skada sig själv. Tankarna som mal omkring i huvudet och gör det så svårt.
Jag trodde att det bara var jag som kände att jag var tvungen att skära djupare för att få förståelse. Jag har fått för mig att människor mäter min smärta i hur djupa såren på min kropp är. “Du mår iallafall inte lika dåligt som X, hans/hennes skärsår är så djupa!”
Jag är rädd för att ärren skall blekna bort och jag skall förlora en stor del av min identitet. För det är sant, självskadandet har blivit en stor del av min identitet, hur skamfullt det nu än är att erkänna en sådan sak.
Häromdagen sa Bästis till mig: “Dina ärr syns ju knappt” och menade det som någonting positivt. Vi pratade om hur länge sedan det var jag skadat mig och att min arm nu börjar se frisk och “fin” ut.
Fastän jag vet att hon bara menade väl fylls jag med skräck. Just av den anledningen att jag identifierar mig alldeles för mycket med mitt självskadande och att jag är rädd för att människor skall sluta bry sig nu när såren på min kropp läker ihop till ärr.

En annan sak som gjorde det tungt för mig att läsa var när Sofia Åkerman skrev om en vän hon har. Vännen är väldigt allvarligt lagd och använder inte smileys och utropstecken i mejl och texter vilket ledde till att hon nästan ständigt trodde att hon var arg på henne.
Helt plötsligt började jag förstå min egen ångest och oro inför att skriva till/tala med vissa personer. I varenda fall där jag är rädd för en person, som jag tycker mycket om, visar det sig att det är en person som inte använder smileys och utropstecken. Det blir så mycket svårare att avläsa positiva känslor utan dessa små symboler och jag tolkar det snabbt som att jag bara är jobbig och idiotisk.

Att få svar på så många frågor samtidigt satte igång massa känslotankar inom mig. Ögonen fylldes med tårar och jag var tvungen att ta en paus för kvällen.
Flickvän och jag lade oss på sängen och bara pratade. Jag har aldrig kunnat öppna mig så mycket för någon som jag gör för henne. Orden fullkomligt forsar ut och ofta är det tankar som jag aldrig identifierat innan. Genom att tala med henne får jag fram saker jag annars inte skulle fått fram och förstår mer och mer hur jag funkar.

Vi låg och pratade en bra stund innan jag var tvungen att ta en cigg. Egentligen hade vi tänkt se på min favoritfilm Sylvia, men jag kände att det skulle bli för mycket tankar för en kväll. Så vi lade oss i sängen och läste – jag i en ytlig chicklitt. Nu förstår jag verkligen varför chicklitt kan vara så viktigt för mig ibland!