Sluta skrika efter mig!!

Det känns som att jag bara väntar på ett tillfälle att skära mig. Under flera veckor har det varit så nu, sedan jag läste Åkermans bok. Det liksom vibrerar under huden och finns ständigt där även om jag oftast lyckas hålla tankarna ifrån det.

 

Är det meningen att jag skall känna såhär? Kommer det fortsätta vara likadant tills jag skadar mig? Det känns som att rakbladen skriker på mig att komma till dem. Kom till oss så lovar vi att sänka din smärta. Skall jag falla för frestelsen?

 

Min brevvän Marina sa åt mig att skärpa mig när jag berättade om mina ständigt närvarande tankar på att skada mig själv. Skärpa mig? Hur är det meningen att det skall gå till? Är det vad jag behöver göra för att tankarna skall släppa och ge med sig?

 

Jag vet inte. Det känns som att jag inte vet någonting alls längre.