Altare och ångest

Ångesten har varit åt helvete. Jag mådde bra första delen av dagen, men sedan gick det utför. Tillslut var jag tvungen att ta sobril och jag är definitivt lugnare nu, även om ångesten är långt ifrån försvunnen. Det mesta känns så svårt och svårast av allt är nog DBTn imorgon. Jag skall cykla dit igen och det känns som ett enormt berg att bestiga. Dessutom var jag inte förmögen att ta mig dit förra veckan och på grund av det känns det också svårare att ta mig dit. Allting i mitt liv känns just nu som omöjligheter och overklighet. Ingenting känns som vanligt, som det brukade göra, och det gör mig livrädd. Livrädd för mig själv och livrädd för vad jag kan ta mig till. Rädd för rösterna i mitt huvud är jag också. De har börjat komma oftare nu, nästan dagligen.

Jag ändrade om i sovrummet förut. Sofia tog med sin TV och DVD från Karlskoga när hon kom hem och nu har jag gjort plats för det i sovrummet. Jag tycker att det är jättemysigt här inne nu och ändå ger det mig ångest. Jag förstår inte varför. Positiva förändringar borde väl ändå inte leda till ångest, eller? Fast å andra sidan är ångesten nästintill aldrig logisk.

Bilderna här nedan är riktigt hemskt dåliga, men de får duga ändå.

Har äntligen ett altare igen, alldeles invid sängen. Det har tagit mig lång tid att finna ut en bra plats där jag kan ha ett altare och eftersom det bara tycks finna plats på väggen var det också där det fick hamna. Ganska provisoriskt just nu, men om jag har nog med ork skall jag pynta det fint till Mabon.