Spyor

Jag vill riva av mig den förbannad jävla peruken och skrika till min spegelbild att jag visst duger. Att jag inte behöver den här fejkade skitsaken för att känna mig fin. Jag känner mig ju för fan inte ens fin i den.

Samtidigt vill jag ha massa pengar och skicka iväg Sofia till affären så hon kan köpa bullar, wienerbröd, chips, godis och öl. Då kan jag öla och moffsa i mig massa skit och tillslut spy upp allting och för stunden känna mig lite lättare till mods.

Men vi har inga jävla skitpengar kvar. Förutom 169 kronor. De där 69 spännen har jag sparat så jag kan köpa nästa del av Svenska hjärta på lördag och resten av pengarna skall Sofia få av mig så hon kan dricka sprit när hon för andra helgen i rad drar till äckliga jävla sunk-Karlskoga och festar röven av sig och har kul.

Jag måste motstå allt sånt där, men det känns bara så jävla onödigt. Varför liksom? När allting annat bara är en enda meningslös sörja, varför skall jag då kämpa vidare i en äcklig jävla motvind? Jag borde släppa mig själv fri. Låta mig leva ut all jävla skitdestruktion tills jag har lärt mig en läxa.

Och jag har sån enorm ångest för att jag inte vet om jag pallar peruken eller inte. Fan. Så onödiga pengar om jag inte ens kan använda den. Men å andra sidan är fan hela jag onödig.