del sex

Snälla, låt mig stanna hemma

När mamma var ledig från jobbet fick jag panik. Visst trivdes jag i skolan och kom bra överens med de flesta i min klass, men att tvingas vara ifrån min mamma kändes som det värsta straffet i världen. De dagar hon var ledig från jobbet ville jag stanna hemma med henne och ha sådär mysigt som vi brukade ha det när vi var ensamma och försökte därför lura i henne att jag var sjuk. Det fungerade några gånger, men efter ett tag började mamma inse att allt bara var lögner.

Min vackra mamma

”Emelie är här nu.”
Mamma uppenbarade sig i köket där jag slängde i mig min frukost. Eftersom Emelie och jag bodde grannar brukade vi alltid ta sällis till skolan.
”Jag mår illa” sa jag och sprang in på toaletten och låtsades spy. Jag minns hur jag stack fingrarna i halsen och försökte få upp det jag nyss ätit, men eftersom att spy var en av de värsta saker jag visste försökte jag inte så ihärdigt. Det enda som lämnade min mun var saliv, men jag gav inte upp. Istället försökte jag framkalla hulkanden som lät så verkliga att mamma gick på dem.

Mamma tog på sig jacka och skor och var på väg ut med oss, för att se till att jag verkligen kom iväg. Jag började genast gråta och skrika, var alldeles otröstlig där jag väntade på de magiska orden som sade att jag skulle få stanna hemma från skolan den dagen.
Orden kom aldrig. Nästan hela vägen till skolan grät jag och stretade emot. Bad mamma om att få slippa gå till skolan och stannade hela tiden upp medan vi gick. Jag trodde att mamma tillslut skulle ge med sig, bara jag visade hur hemskt jag tyckte att det var, men det blev aldrig så.

Problemen med att få iväg mig till skolan när mamma var ledig ledde till att hon och pappa inte längre berättade om dem för mig. Istället fick jag en glädjande överraskning de dagar jag kom hem från skolan och mamma redan fanns där. Jag tänkte aldrig på att mamma undanhållit information för mig. Glädjen tog över totalt.

På McDonald's med Emelie och Konrad

I skolan hände det att jag plötsligt mitt under en lektion började gråta. Tankarna som malde i mitt huvud sa att mamma och pappa skulle dö. Jag kunde inte tänka mig ett värre öde än om mina föräldrar plötsligt försvann från mig. Rädslan var egentligen helt obefogad, men inne i min värld av skräck kunde jag inte se det. Jag var tvärsäker på att de en dag skulle vara försvunna när jag kom hem från skolan.

I trappan upp till hotelrummet, Rhodos 91 eller 92

Medan mina klasskamrater blev allt bättre på att läsa tvingades jag gå till en hjälplärare. Hur mycket jag än försökte – och ville lära mig – kunde jag inte få orden framför mig att bilda meningar. Jag trodde aldrig att jag skulle vara kapabel att lära mig läsandets konst, men efter mycket övande tillsammans med hjälpläraren kunde jag tids nog bilda förståeliga meningar. Jag läste betydligt sämre än mina klasskamrater och högläsning var en stor skräck, men det gick i alla fall framåt.

I ungefär samma veva som jag blev allt bättre på att läsa uppstod en rädsla för att lämna in mina läxor och uppgifter till läraren för att få dem rättade. Jag kände mig mycket sämre än mina klasskamrater och visste med mig att det mesta, för att inte säga allt, skulle vara fel. Jag var livrädd för att folk skulle säga emot mig eller säga att jag hade fel, någonting som fortfarande sitter fast i mig.

Mamma och jag, på Rhodos