Dagens DBT

Ibland blir jag faktiskt stolt över mig själv. Som idag, när jag tog mig iväg till DBT fastän nästan allt var emot mig.

• Mamma var på sitt nya jobb och jag var för första gången tvungen att ta mig dit utan henne.
• Jag var – är – fortfarande sjuk.
• Jag var fortfarande förbannad och grinig som fan och ville be hela DBT-världen dra åt helvete.

Men jag klarade det ju! Och efter en skön mindfulness-övning började jag berätta om all min ilska och frustration för K. Ilskan för att mamma inte längre kan följa med mig till DBT, ilska för att jag inte klarar av att sluta röka, ilska för att jag aldrig tycks bli frisk, ilska för idiot-teven igår.

Just nu känns det ändå väldigt bra och K sade att hon tror att DBT kommer gå fort för mig. Att jag lär mig fort och gör allt det jag skall och verkligen kämpar på. Det kändes bra som fan att höra, för då finns ju målet synligt där någonstans framför mig. Ett mål om ett drägligt liv.

Nu skall jag ta en cigg på ballen och sedan lägga mig i sängen igen. Har sovit bort större delen av dagen och det lär bli mer av den varan, men så får det helt enkelt vara.