del fyra

Paniks besatthet

Förutom att jag var ett ständigt uppmärksamhetstörstande barn var jag också väldigt orolig och hispig. Den spralliga teaterapan kunde snabbt bli undanröjd när en plötslig ångest paralyserade mig, utan någon egentlig anledning. Under flertalet år var jag livrädd för att somna på kvällarna,

övertygad om att huset skulle brinna ned medan vi sov.

Mardrömmar var också någonting som plågade mig och alltför ofta väckte mig om nätterna. För det mesta låg jag kvar i sängen och försökte somna om på egen hand, men ett fåtal gånger vågade jag mig ut ur mitt rum, nedför trappan och in till mina föräldrar. Nästan varje gång stannade jag upp i dörröppningen. Mellan mina föräldrar låg redan min bror och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med plats för mig där. Jag brukade springa så snabbt jag kunde uppför trappan och in i mitt rum igen, där jag kastade mig på sängen och grät mig till sömns.

Jag utvecklade någon sorts besatthet av Gud sedan jag gått i Kyrkans barntimmar. Trots att jag var så liten hade jag mycket tankar kring Gud och var övertygad om att han var en kraft, inte en person.
Varje kväll innan läggdags satte jag mig på knä framför sängen och knäppte händerna. Samma bön varenda kväll och när den var avklarad började jag frenetiskt tacka för alla bra saker jag kunde komma på. Jag var livrädd för att glömma någonting viktigt och därför bli bestraffad av Gud. Jag visste ju att en var tvungen att vara en god människa för att få komma till himlen.
När jag var klar med mitt tackande ropade jag högt Amen! så att Konrad och mina föräldrar skulle höra. Sedan väntade jag på att de skulle ropa amen tillbaka, för om de inte gjorde det visste jag att någonting hemskt skulle hända. Det var som att jag på egen hand försökte rädda min familj från Guds vrede för att de själva inte bad någon kvällsbön.
Detta pågick under flera år och min bror tog alltför ofta tillfället i akt att retas med mig genom att inte svara. Han fortsatte att ignorera mig tills mina föräldrar fick nog och sade till honom. ”Säg amen då, så hon kan få sova” sa mina föräldrar. Jag vet inte om de märkte av skräcken och ångesten i min röst eller om de bara ville få tyst på mig. Konrad brukade ge med sig efter att mamma eller pappa sagt till honom.

Samtidigt var Emelie och jag fortfarande de bästaste vännerna i världen. Vi träffades nästan varje dag och hittade på lekar. Ibland kunde vi bli riktigt osams med varandra och säga de elakaste sakerna vi kunde komma på till den andra.
”Jag hatar dig!”
”Jag vill aldrig mer leka med dig!”
”Jävla unge, dra åt helvete!”
När vi var färdiga med skrikandet och löftena om att aldrig mer ses, sprang vi hem till våra respektive hem. Inte långt därefter ringde den ena av oss upp den andra och det var som att bråket överhuvudtaget aldrig ägt rum.
”Hej, vill du leka?”
”Ja, vi ses ute i lekparken.”
Och så var allt som vanligt igen.

Emelie och jag