Ilska

De pratar om självskadande på teve. En mamma som pratar om sin dotter.
”Hon blev svart” säger hon om dottern.
”Svart?”
”Svarta kläder, färgade håret svart.”
”Såndär gothrockare då eller?”
Skratt. “Jaa, svartrockare ja.”
”Sisters of Mercy… är de ett tecken på att någon mår dåligt? Ett band alltså.”
”Det kan vara, men det kan också vara att det inte är så” säger en DBT-terapeut.

Jag kan inte se mer. Erik Haag låter som en naiv idiot och Sofia Åkerman får mest vara tyst. Mamman gör mig rasande och DBT-människan är jag glad att jag slipper träffa.

Det finns ingen jävel som börjar skada sig själv pga ett band. Genom åren har jag fått höra all jävla tänkbar skit om hur Manson ligger till last för hur jag mår. Det är idioti. Manson var det som fick mig att överleva högstadiet, ingenting annat. Att säga att musiken kan ha att göra med självskadande gör mig helt enkelt rosenrasande.

Jag hade tänkt blogga om hur jag övervann min ångest ikväll, utan minsta lilla självskada eller benso. Slog på datorn och satte mig på sängen och där på teve pratades det plötsligt som självskadebeteende. Först tyckte jag det verkade bra, men sen blev det bara en dimma. En dimma av ilska.

Nu har jag såna där känslor igen, som jag inte riktigt kan hantera. Början på ett vredesutbrott. Jag vill be hela DBT-världen dra åt helvete och börja skära mig lika mycket som jag brukade tidigare. Jag vill sparka och slå sönder saker. Käka mig hög på benso och jävlas med alla som kommer i min närhet. Lyssna på Jack off Jill och sjunga med i texten om att skära sig själv. Bara spotta den friska världen i ansiktet och säga hejdå, det var inte ett dugg kul att försöka lära känna er och jag tänker aldrig begå det misstaget igen. Fuck off, typ.

Känslorna blir så överväldigande. Så starka.

Det där med musiken är en öm punkt för mig, det som jag har svårast att hantera. Det kommer från mitt förflutna. Som litet barn fick jag massa skit för att jag lyssnade på Michael Jackson och sedan när jag började högstadiet fick jag nästan dagligen skit pga min dyrkan av Manson (ja, det var dyrkan, helt klart). När jag började må som sämst och fann en hjälp i mörkret, då fick jag massa skit för det. Pappa var helt galen och hotade med att bränna mina skivor om inte min besatthet upphörde och att jag var en idiot pga min musiksmak fick jag inpräntat i mig redan i sjuan.

Ofta kunde en se på Jenny Jones och Ricky Lake hur uppröra föräldrar berättade om hur Manson förstörde deras barn. Det citerades hur Manson uppmanade sina fans att ta livet av sig och allt som kom ut ur deras munnar var rent ut sagt ondska. Ingen brydde sig oavsett hur mycket jag försökte förklara om Manson, om hans intelligens. Först när Bowling for Columbine släpptes började folk komma fram till mig och säga Manson är ju faktiskt riktigt intelligent.

Hallåååå! Det är ju för fan det jag har sagt hela tiden, men ni lyssnar inte på mig!

“If you take away the things your children identify themselves with, you will create these small little timebombs that eventually will explode.”

Manson. Såklart. Och så jävla sant.

Okej, jag får inte ur mig någonting vettigt längre. Ilskan tar över och just nu är någon form av lugn precis vad jag behöver. Det jag ville ha sagt vara bara ge fan i att skylla ifrån er på andra. Att någon skadar sig själv är helt och fullt upp till den. Vi är människor mer egna jävla viljor och egna val och att skylla det på någonting så dumt som musiken… ja, det är helt enkelt för idiotiskt för att få vara lagligt.