del fem

Några veckor med VIP-kort

Så var det då dags att börja på lekis. Jag älskade tanken på att bli en stor skoltjej. Att få gå i skolan, precis som Konrad gjorde. Jag och mamma hade ofta varit med i Konrads klass och allt med skolan verkade så roligt. Jag var sannerligen redo!

Avslutning på lekis. Jag kände mig så vacker i den där kjolen.

Jag blev tilldelad en plats på Tigern, det lekis jag hoppats på att få börja i. Allt hade varit frid och fröjd om det inte vore för att Emelie blev tilldelad en plats på ett annat lekis. Vi ville inte sära på oss och skräcken som fyllde mig gjorde att jag inte längre ville bli den där stora skoltjejen. Hur skulle jag klara mig utan Emelie? Det skulle aldrig gå. Vi behövde helt enkelt varandra.
Våra mammor lyssnade på vårat klagande och höll helt klart med om att Emelie och jag borde få gå tillsammans, så Emelies mamma Carina ringde till skolan och ordnade så att även hon blev välkommen till Tigern. Lyckan var genast tillbaka.

Skolfoto från första eller andra klass

Jag gillade lekis och trivdes med de andra barnen. Den spralliga teaterapan tog över min kropp och ingen kunde nog ana de hemska obehagskänslorna som plågade mig. Det kändes som att någonting inte stod rätt till, men var ändå säker på att de känslorna skulle försvinna så fort jag började i första klass, i en riktig klass och inte någon fjantig förskola.

Känslorna satt dock kvar när jag började i 1D. Min klass kändes inte alls likadan som den min bror gick i, den var helt annorlunda. Jag kände det som att min klass var fejk och overklig och inte viktig medan min brors klass var en riktig klass. Hur mycket jag än försökte skaka av mig obehaget så gick det inte.

I en bar på Rhodos. Jag brukade åka dit nästan varje sommar med min familj.


Emelie blev snabbt kompis med de två populäraste tjejerna i klassen – Emilia och Nadja. Jag sköts bort från hennes liv mer och mer och dög bara till att leka med när hennes nya bästisar var upptagna.


Jag tyckte att Emilia och Nadja var tråkiga. De såg alltid till att ha de senaste modekläderna och pratade hela tiden om killar och vilka de var kära i. På rasterna brukade de gå ned till en stor gräsplan där de lekte att deras stall med massa hästar fanns. Jag brukade själv leka att jag hade häst när jag var hemma. Hämtade socker från köksskåpen och tog med hästarna ut för att beta, men det var inte alls samma lek som de tre ägnade sig åt. Mina hästar var magiska My little pony-hästar medan deras var vanliga och tråkiga.


Jag var som gladast när jag fick leka ensam.

Jag trivdes bra i min nya klass och behövde aldrig vara ensam, men det gjorde ont att min bästa vän började föredra andra kompisar framför mig. Jag fyllde tomhetskänslan med sprallighet. I andra klass brukade jag under rasterna stå ute i en upphöjd rabatt och ha konsert. Jag framförde låtar av Michael Jackson och längs rabatten var det fullt med folk, främst femte – och sjätteklassare. De brukade stå utanför mitt klassrumsfönster när jag hade lektion och skrek på mig att komma ut och uppträda så min klassföreståndare tvingades stänga alla fönster och dra ned persiennerna. När jag mötte de äldre eleverna någonstans på skolgården hälsade de glatt på mig och använde smeknamnet Jackson.
Konrad gick i sjätte klass och stod inte ut med all den uppmärksamhet jag fick och det visade sig att han inte var ensam om det. En dag kom en kille i femman eller sexan och slog ned mig när jag stod där uppe på scenen. Efter det slutade jag uppträda.





En tvättäkta poser. Även denna bild är från Rhodos.


Jag minns så väl en dag i mitten av lågstadiet då Emelie faktiskt ville leka med mig efter skolan. Vi var på väg till Konsum för att handla och jag hade min dockvagn med mig. Emelie sa till mig att dockvagnar var töntiga, att det var något som små lekisbarn lekte med och inte tjejer i tvåan. Hon Emilia och Nadja var minsann inte så töntiga.


I andra klass började en ny kille i min klass – John. Han blev genast den populäraste killen i klassen och den som alla tjejer ville vara tillsammans med.
När jag var hemma hos min dagmamma peppade hon mig att fråga chans på John, någonting jag aldrig trott att jag skulle våga. Jag visste redan innan att han skulle svara nej, men dagen därpå lade jag ändå en lapp i hans bänk när ingen annan såg på.
Dagen efter det sprang jag hem till min dagmamma så fort jag kunde och visade stolt upp lappen jag fått tillbaka från John där det stod att han ville bli min pojkvän.
När det blev känt i klassen att jag och John var tillsammans började Emilia, Nadja och Emelie intressera sig för mig. Jag fick plötsligt vara med och leka och de ville veta allt om John.
Under högläsningen i skolan fick jag nu sitta i soffan, med Johns arm runt mig, istället för på mattorna på golvet. Det var så det funkade i klassen – de populära barnen satt i sofforna medan de mindre populära fick sitta på golvet.







Emelie och jag brukade varje jul gå runt och lussa hos grannarna. Vanligtvis var det jag som var lucia medan hon var tärna.

En lunchrast – när jag var med och lekte hästleken – tog Emilia mig åt sidan. Najda hade precis skaffat sig en pojkvän och nu beklagade hon sig inför mig.
”Det är bara jag som inte har någon kille” gnällde hon. ”Det är så himla orättvist!”
Några veckor senare, när John gjorde slut med mig, blev jag återigen ignorerad av den ytliga trion. Såklart.