2225

Satt och läste i Bob Hanssons intervju-bok Kärlek - hur fan gör man? I första intervjun träffar han KG Hammar som hade en hel del verkligt bra saker att säga. När KG pratade om sin frus bortgång och hur skönt det känns när folk är uppriktiga mot honom och säger att de faktiskt inte vet vad de skall säga, kan jag inte annat än hålla med.

När jag mår dåligt brukar Flickvän säga samma sak. Hon ser på mig med de där ledsna ögonen och säger tyst att hon inte vet vad hon skall säga och får dåligt samvete för det. Hon vill ha en mirakelmetod - kanske en magisk formel - som trollar bort allt det som får mig att må dåligt.
Vad hon inte fattar är att hon redan ger mig det finaste som någon kan ge mig. Sin tid. Närhet. Hon lämnar mig inte ifred. Låter mig gråta ut i hennes famn, prata ur mig all ångest eller så kliar hon mig på ryggen för att hon vet hur mycket lugnare jag blir av det.

När jag mår dåligt är ord ofta överflödiga och dessutom känns det ofta krystat och osant. Nej, ni förstår nog inte hur jag känner det för alla människor upplever olika. Jag vill inte höra om hur stark jag är för just i den stunden känner jag mig allt annat än stark. Vad jag behöver är den där närheten. Någon som finns där och lyssnar och försöker trösta. Som kan ligga bredvid mig i sängen i timmar utan att behöva säga någonting och det är precis vad Flickvän ger mig.