Det är så svårt att be om hjälp

Jag hade tänkt gå ut med hundarna själv nu på morgonen. När jag vaknade strax efter nio kände jag mig bättre och inte alls sådär rädd som igår.
Men ju närmre klockan närmar sig tio växer sig obehaget större.

Jag kan göra som jag brukade innan igår – då jag äntligen började berätta för mamma och Flickvän om vad det är som händer inom mig, men då kommer jag antagligen köra slut på min energi för resten av dagen och förvandlas till den där zombien igen. Det är bättre att be Flickvän om hjälp. Vi går tillsammans. Sakta. Jag hinner med att andas och koncentrera mig på andningen.

Om jag ändå kunde sluta hata mig själv när jag ber om hjälp.