Bara ett barn

Det är så svårt, att försöka reda ut mina tankar och känslor. Jag måste få det ur mig, men jag vet inte hur det skall gå till.

Flickvän tog studenten i juni och är nu inne i det där arbetssökande helvetet. Problemet är väl det att hon inte riktigt orkar ta tag i det. Någonting gör henne stressad och irriterad så fort samtal kommer in på det ämnet.
JAg vill så gärna hjälpa henne. Hjälpa henne när hon inte förstår och peppa henne att fortsätta.

Jag vill vara till nytta för henne. För andra. Men jag är så inne i allt det sjuka att jag inte orkar.

Är otröstlig just nu. Flickvän började gråta och sa att hon var blåst för att hon inte förstod papprena hon läste igenom. Jag vill försöka ta tag i det. Det måste ju tas tag i, för jag har inte pengar att kunna försörja henne. De få pengar jag har går ju mest åt till mina förbannade cigaretter.

Hur mycket jag än vill vara den starka i förhållandet så kan jag inte. Jag är på ett litet barns mentala nivå och mitt självförakt äter upp mig. Jag vill ta en sax och hugga sönder mina vener och se blodet spruta. Jag vill att hon skall förstå att jag inte kan hjälpa henne. Det är skitsamma hur mycket hon säger att hon förstår för jag vet att hon inte gör det. Jag vill inte framstå som egoistisk. Om jag var en egoist skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan.

Jag vill inte tjata på henne om Arbetsförmedlingen. Jag vill inte vara en såndär. Men samtidigt vet jag att den här situationen inte är hållbar. Just nu får hon pengar av sina föräldrar till mat och det är de pengar hon har. Och mycket mer än så har jag inte själv heller.

Jag gråter av maktlöshet och för att jag känner mig så jävla menlös. Vad är jag för någon jävla människa egentligen, om jag inte ens kan hjälpa dem som står mig nära och som jag älskar? Jag vill ställa upp så mycket för dem som de gör för mig och varje gång jag blir påmind om hur lite jag faktiskt kan göra, känner jag för att ge upp. Jag är inte värd dem. De ger mig allt och jag ger dem inget. Jag kanske inte ens kan gå den förbannade DBTn och vad händer då? Jag måste se till att bli bättre snart, innan min existens visar sig vara totalt menlös. Kan inte gå omkring såhär, leva i min bubbla av extrema känslor som slåss om uppmärksamhet samtidigt. Paradoxala känslor. Hela jag är en enda jävla paradox. Jag är ett jävla avskum.