Minute of decay

Jag var tvungen att lägga mig i sängen och vila förut. Tog någon värktablett mamma köpt åt mig igår – en dyr jävel, bara två stycken för åttio jävla spänn – och råkade somna.

När jag vaknade igen praktiskt taget flög jag upp ur sängen, bäddade den och sminkade mig.
Och nu sitter jag här…

Huvudet värker fortfarande en del. Flickvän skall dra iväg till Apoteket senare och köpa en burk tabletter som jag kan knarka i mig.
När jag låg i badet förut planerade jag hur jag skulle skära sönder mig själv så fort hon lämnat lägenheten. För det mesta klarar jag inte av att skära mig medan hon är hemma, och tänkte att det var ett tecken. Ett tecken att äntligen få skära i mig själv och för en stund kunna koppla av.
Just nu vet jag inte vad jag känner. Har nog för lite energi för att göra mig själv illa och dessutom vet jag ju hur onödigt det egentligen är.

Den tid jag varit vaken idag har gått åt till destruktiva tankar. Jag har tänkt på svininfluensan som skrämmer skiten ur mig och lyckats lugna ned mig själv genom att tänka på hur skönt det faktiskt skulle vara att bara få dö. Det som hindrar mig från att ta livet av mig är mina hundar. Jag kan helt enkelt inte lämna dem, men om jag skulle dö av en sjukdom är det ju inte ett val jag själv tagit.

Samtidigt blir jag ändå skräckslagen – just för hundarnas skull. Jag vet att lilla K skulle komma över mig ganska snabbt, men med stora K skulle det vara annorlunda. Han är så olika hur hundar vanligtvis brukar vara. Han beter sig som ett litet barn som blir panisk så fort mamma inte är i närheten. När jag lämnar honom, bara en liten stund, börjar han yla (det gör han aldrig annars, bara lilla K som gör) och sitter vid dörren och väntar tills jag kommer. Flickvän, mina föräldrar och Bästis kan lämna honom hur mycket som helst. För det mesta utan minsta lilla pip, medan lilla K gnäller i någon minut.

Fast sanningen är att jag aldrig kan lämna någon av dem. De är mitt liv och utan dem vore jag verkligen ingenting.