Det har aldrig varit svårt för mig

Blondinbella har skrivit ett inlägg om Pride-festivalen och varför den är så viktig. Själv är jag inte ett dugg intresserad av festivalen och har aldrig riktigt varit det sedan jag var 16 år och desperat efter att höra hemma någonstans.

Hon skriver att hon genom sina homosexuella vänner förstått att en person inte kommer ut en gång, utan om och om igen, för varje ny person den träffar. Det är någonting jag själv inte känner igen ett dugg.

Jag var 16 år när jag berättade för mina föräldrar att jag var bisexuell. Jag gick första året på gymnasiet och var skräckslagen. Hade fått för mig att de skulle kasta ut mig från vårat hem och hade därför bestämt med en vän att jag skulle få bo med henne.
Men det blev ju aldrig något strul. Några veckor senare, efter mitt avslöjande, välkomnade de tjejen jag var “kär” i med öppna armar och kunde inte vara mer förstående och accepterande.

De följade åren hade jag endast förhållanden med killar tills jag träffade Flickvän. Det kändes enklare så. När jag skulle berätta för mina föräldrar att jag hade flickvän var jag nervös. Nervös för att de skulle bete sig annorlunda än vad de gjort mot mina tidigare pojkvänner.
Det visade sig att jag inte hade någonting att oroa mig för. Mina föräldrar är precis likadana mot Flickvän som mot mina ex-killar och alla andra i släkten har varit precis lika accepterande. Till och med min mormor tog nyheten om Flickvän som en inte särskilt stor sak. Hon verkade varken bli förvånad eller lägga någon vikt vid det (min mormor är en kristen 80+ gumma med väldigt starka åsikter).

När jag är ute med Flickvän bland allmänheten drar jag mig inte för att ta hennes hand, gosa med henne i kön till kassan i affären, hångla med henne ute i parken och allt annat sån där som på något sätt hör till när man har ett förhållande.
Visst, det finns människor som stirrar lite extra, men annars har jag inte mött på någon oförståelse alls. Varken jag eller Flickvän tycks ha stött på de där människorna som Blondinbella skriver om. Jag presenterar henne som en självklar del i min vardag och får den reaktionen tillbaka.