Förvirrad

Hela den passerade dagen är en tjock dimma. Jag vet att jag någon gång försökte bada, men fastnade i det kalla vattnet och längtade efter hjälp.
Jag minns hur jag ringde mamma och att hon kom hit på en gång och satt och lyssnade på mig medan jag försökte förklara. Flickvän var också där, precis som hundarna.

Jag försökte förklara den extrema rädslan jag känner. Hur jag vet att jag är övervakad och att någonting farligt väntar mig.

Jag tror att vi satt där i timmar. Sen åkte mamma upp på stan och köpte en bok till mig – den där av Ann Heberlein, ni vet? Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har velat läsa den länge och just nu ger den mig tröst.

Jag vet inte hur klockan blev så mycket som den är nu. Snart är även den här dagen förbi och nästa kommer. Jag hoppas att min rädsla försvinner med tiden för såhär kan jag inte leva. Inte Flickvän heller. Hon vågade knappt lämna mig ensam för att gå ut med hundarna.