Allt detta stressande

Mamma och pappa träffade K från DBTn när de var och handlade igår. K sa bland annat att de inte skall stressa upp mig och jag vet hur viktigt hon tycker att det är. Minsta lilla sak som stressar mig och jag får för mig att hela världen är på väg att gå åt helvete.

Just nu finns det så mycket som stressar upp mig att jag tvivlar på att jag kommer fungera länge till. Det må vara småsaker, men likförbannat stressar det mig så det känns som att det inte finns någon väg ut ur det här.

• Flickväns föräldrar. Det tycks alltid vara någonting de vill av henne. Just nu att hon skall komma till Karlskoga så de kan ta kort på henne och bror J för att skicka som tackkort till alla som kom på deras studentmottagning. Förutom att det kostar pengar att åka till Kga (mycket pengar) så tar det också tid. Det kan tyckas att tid är det enda vi har, men så känns det inte. Nu när jag är så van vid att nästan alltid ha Flickvän här, har jag börjat få stora problem när hon inte är det. Jag blir panisk och rädd och tror att någon skall komma och ta mig. Jag hamnar i köket och vågar inte gå därifrån. Jag som för det mesta klarade mig så bra ensam förut… Det känns som ett stort steg bakåt i min utveckling.
• Besök från EL och F. Samtidigt som jag längtar extremt mycket efter dem, så vet jag att det kommer bli svårt. Sociala situationer gör mig besvärad och jag blir stressad för att jag måste må bra, för annars är jag hemsk att ha att göra med, jag måste orka städa, för lägenheten ser ut som ett helvete, och jag måste klara det och det och det.
• Min födelsedag. Ibland vill jag ha fest, så som jag hade förra året, när jag var en rolig kompis istället för en tråkig. Dock vet jag att jag då kommer dricka och om jag dricker kommer jag troligtvis må helvetiskt dåligt dagen efter och allting går åt helvete. Egentligen vill jag bara ha en mysig dag. Jag skulle vilja bjuda hem farmor och farfar och mormor och bjuda dem på fika och sånt där. Däremot vet jag inte hur det skulle gå. Under en bättre dag skulle det funka bra – men under en sämre skulle det kunna gå åt helvete.
• Snorkis och hennes nyfödda existens i Flickväns liv. Jag klarar inte stress. Vad jag behöver allra mest är lugn och ro och ingen press till att göra någonting. Inte se Bevvan, inte vara ensam, inte laga mat, inte vara underhållande. Jag behöver få göra det jag känner för när jag känner för det, för att komma bort från alla stressande tankar och känslor. Och Snorkis får mig – som ni alla veta – att flippa totalt. Jag vill inte att Flickvän skall behöva välja, knappast. Men jag tror inte att jag orkar med så mycket mer innan någonting extremt kommer hända. Jag vandrar ständigt omkring på den där gränsen just nu. Gränsen till att förlora kontrollen. Hallisarna kommer oftare och är värre. Paranoian börjar förlama mig. Livslusten är nästan helt och fullt borta.
  Jag säger inte att detta beror på Snorkis, för det gör det inte, men det bidrar. Och jag tror inte att jag kommer orka så mycket mer. Jag är övertygad om att jag kommer ge upp om Flickvän och mig den dagen Snorkis och hon träffas.

Icke psykfallsmänniskor går tillslut in i väggen av för mycket stress. Vad händer med en sån som jag? Det är någonting jag är livrädd för att veta.