Promenad i regnet

Kom precis hem efter en promenad med Kiba. Han avskyr att vara ute i regnet och det känns som att ha hamnat på ruta ett igen när han vägrar gå i koppel. Han har den senaste veckan slutat strula och faktiskt glatt sig enormt mycket åt våra promenader. Han hoppar och skuttar och ser nog mer ut som en liten kanin på långt håll än en hund.

Men så idag när det småregnar ut vägrar han gå. Som jag gjort tidigare tog jag med honom till gräset en bit bort så han fick bajsa och kissa och sedan sprang han snabbt hemåt, glad att få komma in och leka med Syds toffla. Men men, han blir väl bättre på det med i framtiden.

När jag gick där ute och njöt av tystnaden konstaterade jag att nästan de enda människor som är ute en dag som denna är hundägare och jag kan inte riktigt förstå varför. Regnet är inte ens duggregn. Det är sånt där smått, smått och fint regn som knappt känns och klär man på sig rätt kläder är det alldeles underbart där ute. Om inte Kiba hade strulat hade jag gladeligen gått på en ganska lång promenad längs sjön tillsammans med honom.
Innan jag hade Kiba tog jag mig aldrig ut på egen hand pga min agoraobi, men nu när jag har honom tvingas jag ut. Och i början var jag alldeles skräckslagen för människor som skulle prata med mig, men idag tycker jag bara det är trevligt. Ja, om det är hundägare alltså. Det är bra för Kiba också, att öva sig i sociala situationer och det är ju precis samma sak jag själv övar mig på. Och jag tar honom med på platser där det är "mycket" folk (det är aldrig mycket folk på samma plats i Askersund) så både Kiba och jag stretar emot våra rädslor. Han är bättre för mig än terapi och på sitt sätt är det ju terapi för mig att ha honom och tvingas utsättas för obehagliga situationer. Kiba + mina antidepressiva + theralen + sobril i nödfall kan nog få mig att leva ett riktigt drägligt liv :)