Jag är ju starkare än sådär

Att jag fallder ned så. Det går nästan inte att förstå. Ibland känner jag mig så stark - som att ingen ondska i världen kan nå mig, få ned mig på mina knän. Det blir som en stark mur runtom mig. En mur med starka riddare som kämpar för sitt liv för att hålla det onda borta.

Tyvärr är riddarna svaga och dör nästan genast. Det tar en del kämpande att återuppliva de där riddarna och den tiden tar ifrån mig Mana och ger mig istället Angelica. Den ängsliga ångestfyllda lilla flickan som alltid var rädd för att bli lämnad ensam. Den där flickan som fick höra att hennes namn betydde änglalik, men istället tydde det till att hon var ett ängla lik. En död ängel.

Mitt namn var ju Angelica. Det var det namnet jag var tills jag var arton år och ville radera ut henne. Det svaga inom mig. I flera år hade jag tänkt heta Jeordie, det namn som de flesta kallade mig för. Istället - precis innan namnbytet - fick jag höra talas om Mana Sato. Och Mana är en magisk kraft inom vissa religioner och jag är magisk. Jag är Mana. Jag visste det då - och jag vet det nu.
Jag har aldrig hatar namnet Angelica. Tvärtom. Det är ett väldigt vackert namn, men det där vackra hör inte ihop med mig. Det vackra hör inte ihop med det sjuka som har blivit jag.

När jag låg i sängen - utslagen av ångest - kom rösterna och pratade i munnen på varandra. Jag var full med tankar och rösterna var så många att jag bara kunde urskilja vissa ord och jag vet inte om det sa någonting bra till mig, eller någonting dåligt.
Jag ville inte heller att de skulle försvinna för de får min känsla av ensamhet att försvinna. De kanske är onda, men då slipper jag i alla fall vara ensam inne i mig själv. Låter det dumt? Skumt? Sjukt?

Angelica var naiv. Angelica hade många kompisar, men det var nog ingen av dem som var äkta. Under högstadiet grät hon sig till sömns varenda natt och under dagarna i skolan var hon aldrig utan sin freestyle så hon kunde lyssna på Manson. En av kompisarna - den mest krävanade - brukade bli irriterad. Antagligen arg för att Angelica inte lyssnade på allt hennes egocentriska och trista babbel.
Angelica behövde Manson för att överleva. Utan Manson hade det blivit outhärdligt.

Angelica hade ofta ångest som liten, liten flicka och brukade gråta på vägen till skolan om hon visste att mamma fanns där hemma i tryggheten. Hon ville inte vara med i det verkliga livet och hon gillade inte heller att leka med andra barn. Andra barn var alltid så krävande och ville bestämma och Angelica föredrog att leva i sin fantasi. Läsa var någonting hon var oduglig på och började haja först i tredje klass. Men det var fortfarande svårt och bokmalen föddes först någon gång under gymnasiet och läshastigheten har aldrig varit snabb.

Angelica är död. Nu är Mana här även om lilla Angelica finns inom henne emellanåt. När den där muren rivs och det onda anfaller. Tar över. Intar hennes kropp.