Lite nytt på gång

Jag har en känsla av att inte kunna vara privat här så därför flyttar jag nu min blogg hit och jag hoppas att ni följer med mig dit. de flesta inläggen är lösenskyddade och om ni trycker på fliken kontrakt vet ni hur ni skall göra för att få tillgång till även de inläggen. överge mig inte, ni som läser här. jag behöver er så mycket <3

Read more...

Bury me

Just nu:  Lyssnar på Sisters of mercy och glor på fejjan medan jag försöker hålla mig över ytan.
Ångest: 3 av 5
Nedstämdhet: 3 av 5
Planer: Att bara överleva det här.
Övrigt: Återfall igår och nu är jag täckt med långärmad tröja. Underarmen ser hemsk ut. Känns hemsk. Hela jag känns hemsk faktiskt.

Read more...

Yes!

Med hjälp av kaffe i massor (och Sims) har jag faktiskt lyckats hålla mig vaken. Känns så jävla underbart, om än väldigt segt. Kroppen längtar verkligen efter den där sömnen. Snart lär dock tröttheten försvinna. Brukar ta tre, fyra timmar sisådär.

Read more...

DBT och antipsykotika

Pappa ringde för en stund sedan. Han tjatade massa om DBT och antipsykotikan. Att jag måste orka ta mig iväg till FTn på onsdag och terapin på torsdag. Han sade också att jag kanske borde sluta med tabletterna.

Hans snack stressar skiten ur mig. Det känns som att han, och typ alla andra, inte förstår hur trött jag verkligen blir och att det är biverkningar som försvinner med tiden. Jag kämpar så inihelvete för att hålla mig vaken och eftersom hallisarna är mycket färre numera vill jag absolut inte sluta med tabletterna.

Allt det här virvlar runt i min skalle hela tiden. Jag är redan nu nervös för hur det kommer bli på onsdag och torsdag och tankarna på att sluta med tabletterna finns ständigt där. Men vad är det bästa i längden? Jag vet inte, men vad jag vet är att press utifrån är det sista jag behöver.

Read more...

Just nu

Just nu: Röker och försöker vakna till liv. Har varit vaken sen kvart över åtta, men har inte riktigt vaknat till ännu. Det brukar komma efter första promenaden med hundarna.
Ångest: 1 av 5
Nedstämdhet: 2 av 5
Planer: Ta medicin och den ut med hundarna. Sedan skall jag försöka hålla mig vaken och kolla på Days. Tröttheten brukar slå in ungefär en timme efter tagen medicin, men idag skall jag verkligen kämpa för att hålla mig vaken hela dagen. Hah!
Övrigt: Känner mig ganska bös.

Read more...

Isolering och rädsla för mänsklig kontakt

Jag sitter i köket och röker. Sofia dammsuger och innan det var hon ute med hundarna medan jag låg i badet och funderade på vad jag skall ta mig till med mig själv. Varför är jag så ledsen? Är det för att jag känner mig ensam och tom? Men jag är ju inte ensam. Hela helgen har Bennie och Sofia funnits vid min sida. Och hundarna. Ändå känns det som jag står här, alldeles utelämnad till mig själv.

Jag känner mig så menlös. Som att jag inte tillför någonting till någon annan. Jag bara går omkring här som en zombie som emellanåt flippar ut och får för sig helt idiotiska saker och jag blir mer och mer rädd för att öppna mig i bloggen. Jag är inte alls så öppen som jag brukade vara. Märker att jag mer och mer drar mig till min dagbok och håller er andra utanför. Som att jag isolerar mig från er. Jag gör ju det. Jag isolerar mig och jag träffar bara de som jag känner mig trygg med. Jag vågar inte träffa Ollonet, Fisken och Bertil. Tre personer som jag verkligen tycker om, bryr mig om och behöver. Personer som tillför någonting i mitt liv.

Jag är så rädd för det där. Att behöva människor och låta dem komma in i mitt liv. Dessutom är jag ju helt övertygad om att de egentligen inte behöver mig. Det är så mycket tryggare och det är så mycket säkrare att bara stanna hemma i mitt egna lilla helvete och dissociera bort tiden jag är med Sofia och Bennie. Det är ju inte så jag vill ha det. Jag vill ha ett socialt liv och jag behöver människor och mänsklig kontakt.

Det mesta bottnar nog i att jag är rädd. Rädd för att bli lämnad så som det alltid tidigare varit i mitt liv. Människor ger sig av när de inser hur komplicerat och svårt allting tycks bli med mig.

Read more...

Vad gör jag här egentligen?

Det känns som att jag tappat bort mig själv under de senaste veckorna, sedan jag började med antipsykotikan. Jag sover flera timmar om dagarna och hinner aldrig riktigt bli pigg innan det är dags för en ny tablett igen och tröttheten återigen tar över.

Jag orkar inte bry mig om mitt utseende och inte heller om min hygien. Att orka duscha och bada... det finns oftast inte i min värld, förrän sent på eftermiddagen eller början av kvällen. Så jag går omkring i pyjamas eller myskläder hela dagarna och ser ut som ett helvete i både håret och fejjan. Och insidan får mig att känna mig som en zombie.

Det positiva är att hallisarna minskat massor och jag har inte lika många starka känslovågor längre. Jag tror att det kan bli bra med de här tabletterna bara jag slipper ifrån tröttheten, för den gör mig så sårbar. Jag är förvirrad, mer än på väldigt länge tror jag. Vem är jag och varför kämpar jag? Och bloggen... varför har jag den? Finns det verkligen någon mening med det? Sofia och Bennie läser min dagbok, så de får veta hur jag mår via den. Och ni andra... jag vet inte om det spelar så stor roll för er om jag bloggar eller inte. Jag tillför ingenting. Min blogg är liksom... platt. Precis som jag numera. Jag har bleknat bort till en beige figur som knappt syns.

Det känns som att jag inte gör mycket annat än gråta, läsa och sova. Och att vara mindful går inte. Mitt minne av vad som händer är så otroligt dimmigt. Vart fan är jag på väg?

Read more...

Trött som fan, men nästan inga hallisar

Sov till typ tre idag. Nu sitter jag med Ben och Sofia och försöker koncentrera mig på On tree hill, men det känns som att jag har skumgummi i skallen som sitter i vägen för min tankeverksamhet. Undrar om jag någonsin känt mig såhär borta i skallen. Ärligt talat är jag sååå sugen på att sluta med pillren nu, men eftesom de faktiskt minskat mina hallisar en hel del vore det nog ganska dumt att göra det.

Jaja.

Read more...

Möblering, godis, fetma och ångest

Sitter i fåtöljen i vardagsrummet. I förrgår fick jag en impuls att möblera om vardagsrummet, men det blev ingenting med det då. Istället passade jag på att fixa det medan Sofia och Bennie var iväg på Familjeband igår. Mycket mysigare här inne nu. Ena väggen är täckt med böcker och där har jag också ställt min fåtölj. Den perfekta platsen att läsa på (ja, jag skulle verklign behöva städa i bokhyllorna).

Har nyss lyckats ta ett bad och nu sitter jag här och har ångest. Hela dagen har jag mått dåligt. De få timmar jag varit vaken har jag känt mig ledsen och ångestfylld. Den senaste timmen har jag inte kunnat sluta tänka på godis. Jag vill ha godis att stoppa i mig medan jag läser. Samtidigt så borde jag inte. Försöker gå ned i vikt, för jag har på god väg att bli sådär superfet igen och det är någonting jag inte kan hantera. Just nu känns det som att två starka sidor skriker i mig. Den ena som förbjuder mig att äta och den andra som tycker att jag borde hetsa i mig. Det känns som ett krig och jag blir bara mer och mer flippig.

Grejen är den att jag vill trösta mig själv efter den här jobbiga dagen och jag ser godis som tröst. Hade jag stillisar hemma skulle jag proppa i mig det. Eller skurit mig.

Jag vill bara slappna av från de här förbannade känslorna. Hur kan en sån sak som lite godis bli en så stor grej i min skalle? Hur kan den bli så stor att det känns som att jag är på väg att förlora kontrollen?

Read more...

Paus in tha brain

Försöker acceptera verkligheten. Verkligen försöker. Okej, jag är trött som ett aber och sover bort typ hela dagarna, men det är så det är. Det spelar ingen roll hur grinig och fuckad i hjärnan jag blir, för tröttheten är fortfarande där.

Det jobbigaste är ändå inte tröttheten, utan snarare den där känslan av att det inte kommer bli bättre. Att jag alltid kommer vara såhär slut så länge jag käkar de förbannade tabletterna. Det känns som att mitt liv hamnat i ett paus-läge. Hade precis kommit igång med mitt brevskrivande och skrivandet av boken. Drygt åtta kapitel färdigskrivna och nu... nu skriver jag ingenting. Känns som att jag mest sitter och väntar på Sofia så jag kan fortsätta sova utan skällande hundar i skallen.

Har druckit typ sjutton liter kaffe idag. Bara så ni vet.

Read more...

bajs

Sover mer än vad jag är vaken. De här biverkningarna börjar gå mig på nerverna. Det blev ingen FT igår, men Sofia och Bennie fick med sig hemläxa + färdighetsträningskort till mig när de var på familjeband. Börjar tro att jag alltid kommer vara såhär energelös. It sucks.

Read more...

Härliga biverkningar

Jag är så sjukt trött. Biverkningar, ni vet. Innan Sofia drog till praktiken sade hon att jag inte skulle tillåta mig själv att lägga mig. Men det är ju det som är grejen med biverkningströtthet, jag har inte så mycket val. Kraften ur kroppen försvinner och jag kommer på mig själv med att slumra till lite hela tiden. Dricker kaffe, ser till att äta. Har duschat, klätt på mig och sminkat mig. Lyssnar på Manson för att få lite peppenergi, men jag är fortfarande helt körd. Hatar det. Har ju FT idag och så som det är nu skulle jag inte ens lyckas ta mig iväg till bussen.

Read more...

Seg hjärna

Jag är så förbannat trött. Hela kroppen och huvudet. Huvudet känns som en uppblåst ballong fylld med någon tjock, varm sörja som tröhar ned hela tankeverksamheten.

Sitter vid fläkten och röker och dricker kaffe. Försöker hålla mig vaken. Igår orkade jag inte kämpa emot. Slog på en playlist med Hanoi Rocks, GnR och Mötley Crüe och somnade skitfort. Vaknade igen av att hundarna skällde så inihelvete.

Vill inte göra om samma sak idag. Sova bort så stor del av tiden. Skall slå på andra datorn och spela lite sims. Se om det hjälper mig att orka kämpa emot tröttheten. Det kommer ju bli bättre under dagen. Fram till två, tre brukar vara värst.

Hsh läste jag ut en bok igår. Tog drygt en dag. Älskade krig av Johanne Hildebrandt. Egentligen inte sån litteratur jag skall hålla mig till när jag är såhär emotionell, men jag pallade inte med allt det där lätta längre. Boken är skitbra och igårkväll började jag med uppföljaren. Hildenbrant rockar fett, serrni.

Read more...