Vad gör jag här egentligen?

Det känns som att jag tappat bort mig själv under de senaste veckorna, sedan jag började med antipsykotikan. Jag sover flera timmar om dagarna och hinner aldrig riktigt bli pigg innan det är dags för en ny tablett igen och tröttheten återigen tar över.

Jag orkar inte bry mig om mitt utseende och inte heller om min hygien. Att orka duscha och bada... det finns oftast inte i min värld, förrän sent på eftermiddagen eller början av kvällen. Så jag går omkring i pyjamas eller myskläder hela dagarna och ser ut som ett helvete i både håret och fejjan. Och insidan får mig att känna mig som en zombie.

Det positiva är att hallisarna minskat massor och jag har inte lika många starka känslovågor längre. Jag tror att det kan bli bra med de här tabletterna bara jag slipper ifrån tröttheten, för den gör mig så sårbar. Jag är förvirrad, mer än på väldigt länge tror jag. Vem är jag och varför kämpar jag? Och bloggen... varför har jag den? Finns det verkligen någon mening med det? Sofia och Bennie läser min dagbok, så de får veta hur jag mår via den. Och ni andra... jag vet inte om det spelar så stor roll för er om jag bloggar eller inte. Jag tillför ingenting. Min blogg är liksom... platt. Precis som jag numera. Jag har bleknat bort till en beige figur som knappt syns.

Det känns som att jag inte gör mycket annat än gråta, läsa och sova. Och att vara mindful går inte. Mitt minne av vad som händer är så otroligt dimmigt. Vart fan är jag på väg?