Paus in tha brain

Försöker acceptera verkligheten. Verkligen försöker. Okej, jag är trött som ett aber och sover bort typ hela dagarna, men det är så det är. Det spelar ingen roll hur grinig och fuckad i hjärnan jag blir, för tröttheten är fortfarande där.

Det jobbigaste är ändå inte tröttheten, utan snarare den där känslan av att det inte kommer bli bättre. Att jag alltid kommer vara såhär slut så länge jag käkar de förbannade tabletterna. Det känns som att mitt liv hamnat i ett paus-läge. Hade precis kommit igång med mitt brevskrivande och skrivandet av boken. Drygt åtta kapitel färdigskrivna och nu... nu skriver jag ingenting. Känns som att jag mest sitter och väntar på Sofia så jag kan fortsätta sova utan skällande hundar i skallen.

Har druckit typ sjutton liter kaffe idag. Bara så ni vet.