Isolering och rädsla för mänsklig kontakt

Jag sitter i köket och röker. Sofia dammsuger och innan det var hon ute med hundarna medan jag låg i badet och funderade på vad jag skall ta mig till med mig själv. Varför är jag så ledsen? Är det för att jag känner mig ensam och tom? Men jag är ju inte ensam. Hela helgen har Bennie och Sofia funnits vid min sida. Och hundarna. Ändå känns det som jag står här, alldeles utelämnad till mig själv.

Jag känner mig så menlös. Som att jag inte tillför någonting till någon annan. Jag bara går omkring här som en zombie som emellanåt flippar ut och får för sig helt idiotiska saker och jag blir mer och mer rädd för att öppna mig i bloggen. Jag är inte alls så öppen som jag brukade vara. Märker att jag mer och mer drar mig till min dagbok och håller er andra utanför. Som att jag isolerar mig från er. Jag gör ju det. Jag isolerar mig och jag träffar bara de som jag känner mig trygg med. Jag vågar inte träffa Ollonet, Fisken och Bertil. Tre personer som jag verkligen tycker om, bryr mig om och behöver. Personer som tillför någonting i mitt liv.

Jag är så rädd för det där. Att behöva människor och låta dem komma in i mitt liv. Dessutom är jag ju helt övertygad om att de egentligen inte behöver mig. Det är så mycket tryggare och det är så mycket säkrare att bara stanna hemma i mitt egna lilla helvete och dissociera bort tiden jag är med Sofia och Bennie. Det är ju inte så jag vill ha det. Jag vill ha ett socialt liv och jag behöver människor och mänsklig kontakt.

Det mesta bottnar nog i att jag är rädd. Rädd för att bli lämnad så som det alltid tidigare varit i mitt liv. Människor ger sig av när de inser hur komplicerat och svårt allting tycks bli med mig.