del tio

HÖGSTADIET

Bara idioter gillar sminkade killar

Hösten i sjunde klass. Nyklippt.

Det var november det året jag gick i sjuan. Jag satt hemma i vardagsrummet och glodde på TV när den mest fantastiska låt jag någonsin hört började spelas. Det var The dope show med Marilyn Manson. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan och skrev snabbt upp deras namn på en lapp så jag skulle komma ihåg det.

Till min stora glädje fick jag Mansons skiva Mechanical Animals i julklapp det året och det var en skiva som skulle komma att betyda så mycket mer än bara musik för mig. Det var en skiva som bokstavligt talat förändrade mitt liv.

Julen i sjuan eller åttan

Vi hade firat julafton hemma hos farmor och farfar. Så fort vi kom hem från dem på kvällen sprang jag upp till mitt rum, satte in skivan i spelaren och slog på hög volym. Samtidigt som jag började teckna med pennorna och blocket jag också fått i julklapp hördes de första tonerna från skivan och sen dess är jag fast. Ingenting kommer någonsin kunna ta Mansons plats. Jag satt där i timmar, ritade och lyssnade på Manson och undvek mina föräldrar som var påverkade av alkohol, någonting som fortfarande gav mig ångest.

I mer än ett halvårs tid var Manson det enda jag lyssnade på och Mechanical Animals den enda skivan. Jag lyssnade på bussen till och från skolan, under rasterna och ibland lektionerna och slog på skivan så fort jag kom hem och lät den vara på tills jag gick och lade mig.

Halloween-firande. Andrea, jag och Josefine.

Manson blev en besatthet för mig. När någon tilltalade mig – gällande vad som helst – lyckades jag alltid inflika Manson i det hela på ett eller annat sätt. Jag tapetserade väggarna hemma och skåpet i skolan med bilder på Manson och det var däri, i bandet, personen, musiken, som jag fann tröst mot den ångest som började plåga mig mer och mer. Ingen skulle få ta ifrån mig den trösten, vad som än hände.

Resten av min tid i högstadiet fick jag nästan dagligen mer eller mindre elaka kommentarer kastade efter mig pga min Manson dyrkan. Jag var en idiot som kunde gilla en sminkad kille och Manson var en idiot som uppmanade folk att döda hundvalpar och jag var verkligen körd som kunde gilla någon sån som han. Och att jag tyckte att han var snygg... Shit, det gick ju inte för sig!

Samma Halloween som bilden ovan. Jag hade

obeskrivlig ångest och gömde mig hos mina föräldrar

i vardagsrummet tills jag lugnat ned mig.

Jag minns speciellt en dag i sjuan då jag jobbade på skoltidningen. Jag hade skrivit en artikel om Mansons uppväxt och kände mig riktigt stolt över det jag åstadkommit.

Jag fick fram till läraren och visade henne artikeln som hon snabbt läste igenom medan hon rynkade på ögonbrynen.

”Han är ju psykad i skallen” var vad hon hade att säga om min text. ”Och det är ju du också som lyssnar på honom.”

Jag var en rädd och osäker liten sjundeklassare och den kommentaren krossade mig.