Kedjor hjälper massor

När jag var 18 år sa min psykolog att jag led av agora fobi. Berättade om det, förklarade vad det innebär och tvingade sedan ut mig på stan för att göra olika uppgifter. Det slutade med att jag blev sämre än någonsin.

Varför jag hade den där rädslan var ingenting vi gick in på och det är först idag, sex år senare, som jag börjat nysta i det där.

Jag tog mig inte iväg till terapin igår. Tanken på att cykla gjorde mig skräckslagen. Fick en ny tid till idag och klarade av det. Terapeut K och jag gjorde en kedja för att se hur det hela hängde ihop, vad min rädsla för cyklingen kommer ifrån (och allt det där som har med agora fobin att göra). Nedan finns en bild ni kan klicka på ifall ni vill se kedjan vi gjorde - jag skrev precis av den.

Klicka för strörre bild

Som kedjan visar fanns det en hel del saker som gjorde mig sårbar, som att jag dagen innan knappt ätit någonting och att jag mot kvällen började känna att jag inte skulle klara av att cykla.

Efter en hel del nystande insåg jag att rädslan låg i att skämma ut mig. När jag gick i högstadiet svettades jag extremt mycket. Det var skít samma hur mycket jag tvättade mig och använde deo, jag luktade ändå svett, och det var någonting som både min far och bror gärna talade om. Sedan dess har jag varit besatt av tanken att jag helt enkelt luktar äckligt.

Med dömanden såsom att jag luktar äckligt, är ett fetto, en idiot och allmänt ful får mig att förstå att det faktiskt inte är konstigt att jag inte lyckades ta mig upp på den där cykeln och ta mig iväg till terapin. Inget konstigt alls i det.

Genom den här kedjan har jag äntligen börjat få ett hum om vad det egentligen är som skapar min rädsla för öppna platser och människor i allmänhet. I sex år har jag förklarat bort allt jag känt med min agora fobi, men inte fan har någonting blivit bättre för det. Det är först nu jag kan börja jobba med probolemet på riktigt.