Del två

(Jag glömde publicera del två igår, så den kommer nu istället).

Byteshandel

Jag och min bror

Jag dyrkade min bror från första stund. Jag ville göra allt som han gjorde och suktade ständigt efter hans uppmärksamhet. Jag ville vara med Konrad och hans kompisar när de lekte och när han hade ett nytt intresse ansträngde jag mig för att själv bli intresserad av samma sak.
Tyvärr tycktes min bror mest se mig som ett irriterande påhäng. För det mesta var han irriterad och otrevligt mot mig, men de få gånger han faktiskt ägnade mig positiv uppmärksamhet var fantastiska.

En av de bästa sakerna jag visste när jag var liten, var när Konrad och jag hade vad vi kallade auktion. Vi sprang båda in till våra rum, letade fram ett gäng saker vi inte längre ville ha och möttes sedan nere i vardagsrummet.
Mina ögon blev stora som snöbollar när Konrad radade upp sina saker. Jag brukade alltid ha mer saker än honom och hans framstod alltid som så mycket mer åtråvärda. Det spelade egentligen ingen roll vad det var för prylar han letat fram – jag ville helt enkelt ha dem för att de tillhört min stora idol.

Så började budandet. Konrad sa vad han ville ha - oftast bara en sak eller två, om ens det – och sedan var det min tur. Jag brukade tvingas byta två, tre av mina saker mot en av hans.
Efter auktionen var jag alltid lika upprymd och lycklig och spenderade de närmsta timmarna inne i mitt rum, ensam med mina nyvunna skatter.

För det mesta var jag ändå ett självständigt barn. När jag inte jagade efter min bror och hans kompisar föredrog jag oftast att leka för mig själv, helst inne i mitt rum där ingen kom och störde. Ibland hände det att jag hängde ihop med Jonny, en grannpojke som var i samma ålder som jag och som senare skulle bli min klasskamrat. Hade vi tur fick vi vara tillsammans med Konrad och Jonnys brorsa, som även de var i samma ålder som varann.

En dag hände någonting stort. Min bror kom nedrusandes för trappan och sa åt mig att följa med upp till allrummet och jag var snabbt efter honom. Han pekade ut genom fönstret, mot den stora lekparken som omringades av likadana radhus som det vi bodde i. Där ute i den enorma sandlådan såg vi en liten tjej, som ensam lekte min sin dockvagn. Det var några månader innan jag skylle fylla fyra och tjejen såg ut att vara i samma ålder.
”Det där är min nya kompis” sa Konrad som alltid tog tillfällen i akt att retas med mig.
”Nee-eej!” bölade jag argt. Det skulle inte förvåna mig om jag började gråta. Äntligen skulle jag få en tjejkompis och nu tänkte min bror ta henne ifrån mig.
Konrad njöt av att jävlas en stund och lämnade mig sedan ifred. Jag skyndade mig ut till flickan.
Flickan var fortfarande ensam. Jag uppådade så mycket mod jag kunde.
”Heej” sa jag.
”Heej” svarade hon.
”Skall vi bli kompisar?” Jag var sannerligen rakt på sak.
Sedan den dagen var vi oskiljaktiga under flera år.Det visade sig att flickan hette Emelie och var några månader äldre än mig.

Även våra föräldrar började umgås med varandra och Emelie och jag älskade de kvällar våra föräldrar skulle ha fest tillsammans. Vi åt god mat, lekte eller spelade något spel, och pratade. Om de var sommar brukade Emelie och jag somna i varsin solstol, invirade i filtar och med varsin kudde, medan våra föräldrar fortsatte festa. Om det var vinter brukade vi somna i soffan.

Jag och Emelie lekte med vattenspridarna på tomten