Om självskadebeteende

Jag sitter och läser i Åkermans bok och känner nästan hela tiden igen mig. Jag tycker att boken är genial och perfekt för både de som själva lider av självskadebeteende och för de som är anhöriga till dem.

Det är dock ett parti i boken där jag inte riktigt håller med henne. Det handlar om att öppet prata om, skriva om och visa sina skador. Hon berättar hur hon numera förstår när andra människor bad henne att dölja sina sår och att sluta prata om sitt självskadande. Att det lätt triggar igång andra.

Jag vet ju att det är så. Jag blir själv så lätt triggad, men samtidigt kan jag inte gå med på den behandlingen. Om någon skulle säga åt mig att dölja de partier av min kropp som är täckta av ärrbildning skulle jag bli rasande. Ingen har rätt att säga åt mig att gå omkring i långärmade tröjor på sommaren eller sluta skriva om mitt självskadande i bloggen för att andra triggas igång. Precis som andra människor – icke självskadande – har rätt att vara sig själva och se ut som de vill, har jag det också.

Vissa texter, och ofta bilder, som visas i bloggar, är helt extrema, men att hålla sig inom gränsen för vad som är okej att visa/skriva och vad som inte är det – den är hårfin. Skall vi alla då istället helt sluta berätta om vad vi går igenom?
Visserligen tror jag inte att det är så Sofia Åkerman menar, men jag måste få gå igenom mina tankar. Jag vet att många tycker att all självskada skall gömmas och döljas och inte uppmärksammas, men jag är övertygad om att det handlandet ökar på pressen och stressen ännu mer för de som självskadar.

Vi måste få vara oss själva utan att ständigt stå till svars för varför vi gör som vi gör och “tvingas” till att dölja våra sår och ärr.