DBT-tankar

Det är redan måndag och imorgon skall jag till DBTn igen. Det hände så mycket när jag var där i fredags, men jag har varken skrivit om det här eller i min dagbok. Dumt, för jag hade verkligen haft användning av en färdigskriven text att klistra in här.

Allt som hände var positivt. Innan sommaruppehållet kändes det som att jag aldrig skulle klara det här, DBT. K erkände i fredags att hon kände likadant. De två gånger jag varit där efter uppehållet har varit helt annorlunda. Jag har varit peppad och vågat tro på mig själv och att jag klarar det.

På torsdag skall K tala om mig med de andra som arbetar på DBTn. Dags för det stora avgörandet, om jag skall få gå eller inte. Hon säger att det inte är någon tvekan om saken, jag ska helt enkelt in, men ändå är jag nervös.

Och jag är nervös för att skriva på det där kontraktet, för tänk om jag hamnar i en gränspsykos igen eller faktiskt bli psykotisk och allting skiter sig? Jag vill klara det här, damn it! Jag vill gå DBT och få ett liv värt att leva för! Jag är livrädd för färdighetsträningen och att sitta och prata inför andra, men jag tänker klara det. Jag kan inte leva såhär. Det går inte. Varken för mig eller någon annan. Jag skall in på DBT och kämpa mig till ett meningsfullt jävla liv!