Del ett

Nyfödd

En stor dag

Det var en söndag, året var 1985, datumet den 18e augusti och klockan slog 15.21. Vad som hände? Jag ploppade ut.

Mina föräldrar var överlyckliga. När min bror föddes drygt fyra år tidigare hade läkarna tvingats sprätta upp min mammas mage för att lyfta ur honom och pilla bort navelsträngen som låg runt hans hals likt en argsint orm. Han var alldeles blåfärgad.

Den här gången fick min pappa vara med under förlossningen, och den nyfödda, blodindränka alienungen lades på mammas mage. Kanske var jag missnöjd över att tvingas ut ur livet, för det första jag gjorde var att kissa ned den nyblivna tvåbarnsmamman.

Jag var ett mycket sött barn, om jag nu får säga det själv. Huvudet var beklätt med en man av svart hår när jag gjorde min entré ut i livet och såg ut som det vallonbarn jag var – och är. Sjuksköterskorna letade genast upp en rosa rosett som de fäste i toppen av hårburret.

Annars vet jag inte så mycket om mina första år i livet. Vad jag har fått berättat för mig är 1, att jag hade hemsk fotsvett redan som nyfödd. Mina föräldrar hade kapslat in de små bebisfötterna i miniatyrsmå fårskinnstofflor och bara en timme senare var de neddränkta av svett. Och 2, jag var livrädd för karlar. Så fort en människa av manskön – som inte var min far – kom i min närhet började jag gallskrika.
Utöver det var jag ett mycket tyst och snällt barn och det bästa jag visste var att få sova. Jag skrattade när det var dags för en tupplur och medan jag var vaken höll jag mig för det mesta tyst. Det var en stor omvändning för mina föräldrar som var vana vid att sköta om min bror, som led av kolik som spädis.

Den där tystnaden, och snällheten – som mina föräldrar kallade det – höll i sig en bra bit under min uppväxt. Först som 16-åring började det ändras.