Vad som hänt

Ur min dagbok

11 januari, måndag

Sofias första dag på praktiken. Hon är där nu. Dessutom min första dag med rutin-schemat. Början gick bra. Upp 8.30 för cigg & kaffe, sen ut med hundarna vid 9.00.

Efter det träning. En kvart & sen var jag helt slut. 71 kalorier förbrända. Klump. Såg på magen på väg in till duschen & mådde illa. Duschade, tog på kläder & sminkade mig. So far, so good. Sen började allt krackelera. Impulser att skära & supa mig full. Tog en Sobril. Försökte se på Days & äta frukost. Mackorna gick ned, men jag blev bara mer & mer stressad. Så sårbar. Tog med hundarna & sov till klockan ett.

Nu är klockan snart två. Har städat lite, gett hundarna deras lunch & sitter nu & röker. Skall ta ut dem på promenad alldeles strax.

12 januari, tisdag

Hade en skön dag. Hög på Stilnoct & allting bara flööt fram. Underbart! Städade massor i köket. Möblerade om lite sådär. Sen kom Sofia hem & var grinig & stillisarna var slut så jag manipulerade pappa till att komma hit med fler. Måste ta. Vill bli hög som ett hus & slippa ångesten som bara växer av Sofias humör. Nu så - fler stillisar och in i sovrummet till datorn. Flumma bort totalt.

13 januari, onsdag

Går det att säga att jag är vid liv? Min kropp är det ju uppenbarligen, men resten av mig då? Idag kom kraschen. Det gick inte mer. Tog mig inte iväg till färdighetsträningen idag & det enda jag kan koncentrera mig på är att inte dö. Jag vet inte om jag någonsin tidigare varit så desperat efter hjälp. Så rädd för mitt liv. Jag vill inte dö, men såhär kan jag absolut inte fortsätta leva. Det klarar varken min själ eller min kropp.

Jag passar så bra in i BPS-beskrivningarna nu. Det är hemskt. Patetiskt. Som att kriterierna blivit skrivna efter mig och mitt liv/beteende.

Jag vill vara lika stark som Nikki Sixx. Idiotiskt. Jag jämför mig med en gammal knarkare.

Are you terrified by sadness
and have you given in to madness?

14 januari, torsdag

Var skall jag börja? Och hur skall jag lyckas summera dagen? Massor har hänt och jag har nog gått igenom alla känslor en kan känna under dagen. Nåväl. Ungefär såhär: K sa till mamma att hon skulle komma hem till mig fastän jag sagt att jag absolut inte klarar det. Samma sak till pappa. Jag var panisk. Gapade och skrek till pappa och skrev hemska sms till mamma. Var beredd att skära upp handlederna och mamma och pappa tycktes så kyliga. Mamma svarade inte på mina samtal och jag kunde inte vara ensam. Tillslut kom Sofia hem. Tog hand om mig och tröstade. Jag skrek om hur mycket jag hatade allt och alla. Sofia var förbannad på K. Tillslut gav jag upp. K hade talat in på min telefonsvar och jag ringe upp. Jag vet inte varifrån jag fick modet. Sofia stannade hemma och tillsammans gick vi ut till K & satt i hennes bil & hade terapi. 1½ timme. Olika tankar & känslor for omkring i mig. Jag hade hotat mamma och pappa med att sluta DBTn. Efter sessionen kom äntligen lugnet. Tilltron till mig själv. Jag skall klara det här. Jag kan! Och vill! Jag ska! På eftermiddagen kom mamma & pappa hit & vi pratade om allt som hänt. De fick inte komma hit för K & det visade sig att hon haft rätt. Just nu är jag helt slut, men det känns bra. Jag är urladdad nu. Behövde verkligen det. Nu blir det nya tag.

15 januari, fredag

Bättre dag idag. Sofia väckte mig vid halv nio. Det är så mysigt nu när hon praktiserar. Hon väcker mig en halvtimme, timme innan hon drar. Jag röker & dricker kaffe medan hon äter frukost & sen brukar jag ta ut hundarna strax efter hon har gått.

Hela dagen har gått bra, men nu på kvällen börjar jag känna mig stressad. Det är mitt dåliga samvete som visar sig. Sofia & Bennie skall gå till Lidl & jag klarar inte av att följa med. Dessutom verkar Sofia vara grinig. Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer än det jag gör nu, men jag har redan fullt upp. Känner hur paniken växer. Skall nog ta & låsa in hundarna & sen lägga mig i sängen & läsa. Det känns bara så taskigt att låsa in dem.

16 januari, lördag

Idag är kämpigt. Fy helvete vad kämpigt. Och bråk med Sofia. Blev så förbannad på henne. Pratade med pappa i telefon & han berättade att Syd & Malin fått barnet nu. Sofia ville inte veta min reaktion. Hon invaliderade mig genast & det gjorde mig rasande.

Jag har ingen direkt energi till att göra saker idag. Passiviteten är enorm & jag vet inte hur mycket jag orkar kämpa emot den. Det kräver ju så mycket kraft av mig. Helst vill jag sova bort allting. Slippa tänka, känna & kämpa. Taking the easy way out liksom.

Runt nio:

Ibland känns det bara så oträttvist. Jag hatar det där ordet - orättvist. Alla har sina helveten att gå igenom. Ändå smyger det sig på mig ibland, som nu. Det är så kämpigt & jag har på inget sätt valt det här själv. Dessa jävla störningar. Jag vill supa mig full eller ta en massa Stilnoct & få ett lugn. Hela jävla dagen har jag kämpat. Det är så jävla jobbigt! Kan jag inte bara få slippa det här? Jag föraktar mig själv för mina tankar. Det finns inga orättvisor. Alla har skit att ta sig igenom. Det gäller att fortsätta kämpa och inte ge upp. Men det är svårt som fan.

Försöker komma på olika färdigheter att använda mig av. Isen har jag redan kört två gånger. Det enda som funkar är att sova bort allting,men deet är heller inget bra. Jag måste stå ut smärtan, acceptera den, för att skapa positiva erfarenheter & inse att det faktiskt går att stå ut. Ständigt detta kämpande & det känns som att huvudet brinner úpp. Feber fast tyngre. Hur är det meningen att jag skall orka? Det är mer än jag förstår.

17 januari, söndag

11.27: Kamp idag igen. Såklart. Inte kan jag vakna från en dag som igår & faktiskt må bra eller ens okej. Jag oroar mig för allt möjligt & är rädd för Sofia & Bennie. Rädd för hur de ser på mig. Det känns så självklart att de är sura på mig, stör sig på mitt beteende & hur/vem jag är. Nu invaliderar jag mig själv. Jag vet det & ändå är det så svårt att låta bli & att inse attdet inte alls behöver vara så.

Mamma & pappa kommer hit sen. De tar med en Stilnoct & två Sobril. Det är vad jag vågar ha här hemma. Skall verkligen försöka att inte ta stillisen annat än när jag verkligen behöver.