Nervositet

Nu är det nervöst som fan. För bussen. När jag åkter till FTn är det alltid två bussar så det brukar inte vara proppat med folk. Idag tror jag inte det är två bussar, inte vid den här tiden, men jag hoppas. Det är det som skrämmer mig mest, en övrefylld buss. Försöker tänka logiskt. Vad är det som är så läskigt egentligen? Människor, vad kan de göra mig? Jag ska gå på bussen med huvudet högt, hälsa på busschauffören och möta folks blickar när jag tar mig in. Inte gömma mig med blicken, så som jag alltid gjorde förut. Det har jag och K pratat om. En strategi för att klara av bussresan. Klart som sjutton jag kommer klara det. Även om det är överfyllt. Då är det bara att ställa mig någonstans. Värre vore det om det bara är halvfullt så jag kommer känna mig tvingad att sätta mig bredvid någon. Hatar det. Ha okända människor nära. De skrämmer och äcklar mig. Varför? Fast ännu värre är egentligen när någon sätter sig bredvid mig så jag känner mig instängd. Inbillar mig att jag inte kommer ta mig ut och blir fast bredvid den där främlingen. Kanske är det en såndär dragspelsjävel idag. Ändå. Gymnasieungar överallt. De är ju ändå värst. Med sina blängande och förintande blickar.

Men jag skall klara det här. Så det så.