Sorgsenhet

Jag är så trött. Sitter här i pyjamas och gör ingenting medan världens finaste älskling är i köket och diskar och snart skall göra mat åt oss. Det var meningen att jag skulle sminka mig och borsta tänderna efter badet, men jag hamnade ju i sängen istället. Den här jävla skammen... Jag visste inte tidigare att jag kände skam. Och skuld. Tyckte att det var idiotiska ord som folk slängde med hit och dit hela tiden, men det är ju skam och skuld jag känner. Skam för den jag är och hur jag är och skuld för detsamma. Det trycker ned mig ännu mer och får mig bara att vilja sova. Dessutom gråter jag! Mycket för att vara jag. Grät nästan aldrig förut, förutom när jag var full, men nu kommer det fan när som helst.Igårkväll precis innan jag skulle lägga mig. Sofia tittade bort från mig en sekund eller två och när hon sedan såg på mig igen så satt jag där och grät. Som en bebis.

Jag vill vara till nytta. Inte det här... vad det nu än är jag är. Och imorgon är det FH-träning igen och jag vill helst bara ligga kvar i sängen och försöka byta ut skuld- och skamkänslorna mot självtröst.