del 16

I och med gymnasiets början blev mitt liv så... förvirrande. Kanske känner jag så för att jag helt enkelt inte minns särskilt mycket av den tiden och åren därefter, kanske var mitt liv faktiskt förvirrande.

Den 18 augusti fyllde jag 16 år och hade tjejkväll hemma. Förutom Emilia, Andrea och Rosa fanns en till tjej där, som jag tyvärr inte har någon som helst kontakt med idag. Jag kände mig deppig fastän jag hade mina närmsta vänner hos mig och skrev i dagboken och undrade varför jag alltid kände mig så nere.

Någon gång under kvällen berättade vi hemlisar för varandra och jag minns att jag började gråta innan jag berättade min.

Igår körde vi sanning och jag berättade för dom om Emelie. Att jag gillar henne, mer än som kompis. Jag började att gråta och sa att jag tror att jag är bisexuell. Dom respekterar mej, allihopa.

Av någon anledning hade jag fått för mig att mina föräldrar skulle kasta ut mig ifall de fick reda på mina känslor för Emelie och bad därför mina vänner att vara tysta om det jag berättat.

Mitt bland alla dessa känslor och tankar fortsatte min bror att bråka med mig. Det kändes som att han tog minsta lilla tillfälle i akt att trycka ned mig och det var egentligen skit samma vad han sa, bara det hade en liten klang av negativitet kändes det som en kniv i bröstet.

Konrad tjafsar med mej som vanligt, han säger att jag int har respekt för nån. Han har fel, jag visar respekt för dom som visar respekt för mej och Konrad respekterar INT mej.

Första dagen i skolan var både hemsk och underbar. Jag trivdes nästan genast med klassen och under dagen skickade Emelie söta sms som fick det att pirra riktigt ordentligt i magen. Efter andra dagen i skolan slog dock ångesten till igen och det med en stark kraft.

21a Augusti 2001 kl 2150:

Ska på rundvandring i skolan imorrn. Fem & fem från klassen ska på rundvandring med nån från trean, och sen äta lunch tesammans. Jag vill int det. Fan, jag kommer int att klara av det, jag vill verkligen int gå till skolan imorrn. Jag vill bara dö! Varför måste jag vara så feg? Jag mår verkligen dålit & morsan & farsan kommer bli skitförbannade. Men jag ska säga t mamma imorrn att jag vill ha hjälp, för att jag lider så mycket av att vara så feg. Rosa sa d t mej i maten idag, att jag är så feg. Hon typ retade mej och det känns förjävlit jobbit, hon ska juh vara en såkallad kompis. Hon tar alla ifrån mej. Först tar hon Andrea och nu kommer hon ta Emelie också. Jag har en känsla av att Andrea tycker att jag är jobbig och efterhängsen, men jag är bara så feg och osäker. I kläderna som jag använder bygger jag upp en fasad, så att folk int ska märka hur orolig och feg och rädd jag är. Snart kommer jag säkert att bryta ihop. Det känns som att alla hatar mej, och Emilia kommer jag nog int vá kompis med så länge till =( Hjälp mej, snälla!

Alla gamla känslor kommer tillbaka när jag läser i min dagbok. Samtidigt som jag dömer mitt gamla jag, och framförallt mitt språkbruk, känner jag en sorg. Den där lilla flickan... Om någon tagit mig på allvar lite tidigare kanske det aldrig hade gått såhär med mig. Egentligen är det bara dumt att tänka så, men jag kan inte riktigt låta bli. Jag var övertygad om att ingen tyckte om mig. Emilia lämnade mig så fort hon fick en chans och Andrea höll sig mest till Rosa och Rosa var väldigt duktig på att fälla nedlåtande kommentarer till mig. Och den där lilla flickan som var jag bara lät allting vara så som det var och vände ilskan och ångesten inåt istället.

22a Augusti 2001 kl 0819:

Stannar hemma idag. Mamma & pappa är jätteoroliga, och mamma håller på och ringer till Ringen.* Tanten där ska ringa upp inom en timma.

Mamma pratar om att jag ska sluta skolan nu, vara ledig ett år och börja om ettan nästa höst istället. Men jag vill int sluta i min klass, vill int bli helt själv lixom.

Just nu vill jag dö, men det vore orättvist mot dom som bryr sej om mej!

Jag blev väldigt förvånad när det visade sig att mamma och pappa blev oroliga istället för arga. Jag trodde de skulle säga åt mig att rycka upp mig och helt enkelt ta mig iväg till skolan, men istället visade de en oro för mig som jag aldrig tidigare märkt av. Mammas idé om att jag skulle ta ledigt från skolan ett år gjorde mig skräckslagen. Jag hade valt att gå bild och form för att jag då skulle slippa bli ensam. Att börja om ett år senare med människor som jag inte alls kände... Det skulle aldrig gå för mig. Jag var för rädd och osäker för det.

Tanten på Ringen gav mig en akuttid och på så sätt slapp jag förbi den långa väntelistan för att få en psykolog tilldelad. Jag gick till min psykolog en gång i veckan och snart nog hade hon övertygat mig om att börja med antidepressiva fastän jag egentligen inte ville. Terapin gav mig ingenting, förutom en ökad ångest och självdestruktivitet. När jag ville ha svar på vad som var fel på mig svarade hon att det bara var en vanlig tonårsdepression och även mina föräldrar var övertygade om det. När den elfte september kom och med det attackerna i USA började jag leva i någon annan sorts värld. En värld där Usama bin Ladin var djävulen och jorden snart skulle gå under. Jag visste det med säkerhet och om nätterna grät jag mig till sömns igen, precis som jag gjort under större delen av högstadiet, och bara väntade på att undergången skulle komma. I skolan hade vissa klasskamrater mycket roligt åt min rädsla och jag grät ofta under lektionerna.

Ändå trivdes jag bra med de flesta i klassen. Jag fick ett gäng vänner som jag trivdes med och dessutom kändes det som att jag kom närmre Andrea och även Rosa. Förutom det var det Emelie som höll mig uppe från den totala avgrunden. Några dagar innan hon skulle komma till mig och hälsa på igen berättade jag för mina föräldrar att jag var bisexuell. Jag grät som fan, livrädd för deras reaktion och hade bestämt med Andrea att jag skulle få bo hos henne ifall de kastade ut mig. Självfallet tog mina föräldrar det bra, även om mammas kommentar - det är nog en tonårsgrej som går över - självfallet gjorde väldigt ont.
Men allting gick fel när Emelie väl var här. Den första dagen hade vi väldigt mysigt, höll handen och gosade, men därefter gick någonting fel. Jag vet inte vad som hände, men allting blev en dimmig ångest och förvirring och det fortsatte så tills jag följde henne till tåget två dagar efter att hon kommit. Vi löste allting och vi kallade varandra flickvän och jag hade aldrig känt mig gladare i hela mitt liv, tills meddelandet från henne kom några dagar senare och hon sa att hon inte ville att vi skulle bli för allvarliga. Hon ville inte att ett förhållande mellan oss skulle förstöra våran vänskap. Efter det talade vi inte med varandra på över ett halvår, det var den tiden det tog för mig att verkligen komma över henne och laga mitt brustna hjärta.

*BUP